Här på lyran har jag väl ännu inte fullständigt frossat i mitt musiknörderi, som annars är rätt så långt gånget. Jag gillar musik, ett av mina få stora intressen. Och då är det inte bara fråga om att jag "lyssnar en del på musik", nejnej, det är frågan om: Jaha, han var gitarrist i DET bandet, där ser man. Men spelade inte sångaren i DET bandet ihop med DET bandet? Och juuust det, nu förstår jag varför det låter så bekant - de produceras ju av DEN producenten... Och i en intervju med honom jag läste, sa han att...
Timmar och åter timmar kan jag spendera med att följa en röd tråd mellan bandmedlemmar, producenter, skivomslagskreatörer osv osv. Det är näst intill autistiskt, fast inte riktigt liksom.
Jag läser/lyssnar också oftast in mig noggrant på texterna i musiken, vilka för min del utgör en mycket stor del av upplevelsen. Text och musik ska i bästa fall understryka, lyfta fram och bekräfta varandra. Det är då det händer.
Idag tänkte jag inte fördjupa mig mer i ämnet än så, för jag är alldeles för trött, men jag vill ändå beröra ämnet albumtitlat jag gillar. Det finns säkert fler som jag kan klämma ur mig när hjärnan inte kopplat ner, gått i depå, dragit igång skärmsläckaren såsom den har idag efter 3 hårda veckor som start på året på jobbet.
Det ena är LOKs förträffliga albumtitel Naken, blästrad och skitsur från 1999. Det är ju fantastiskt. Och sätter precis fingret på hur jag känner mig allt som oftast.
Den andra är Ministrys liveplatta från 1990: In Case you didn't feel like showing up, vilket är den mest briljanta titel man ge en liveplatta. Just sayin'.
Jag lär återkomma till ämnet musik när jag har vibb, både bokstavligt och bildligt. Så att säga. Nu ska jag lyssna på sonens läsläxa innan jag däckar i soffan framför TV:n. Rock on.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar