Nej, det ska jag faktiskt inte. Den halsfluss som nu lever och har hälsan hos mig gör att jag varken vill svälja eller säga ett enda ord, än mindre ooah. Det jag däremot gör, är att jag sitter vaken. Igen. Det är snart två veckor sen sist det var lugn och ro nattetid. Livet med barn är spännande, eländigt och underbart, allt på en gång. Extra trist är det att nu är alla andra ok. Åh, vad jag hade behövt ha den sömnen.
Jag hallucinerar ibland om känslan att vakna upp en morgon, alldeles av mig själv utan att bli väckt. Efter att ha sovit en hel natt, utan en ettåring som rätt som det är placerar en målmedveten liten häl i pannan eller ögat på en, eller varför inte ger en fläskläpp. Jag kan sakta vakna till medvetande, njuta av morgonljuset in genom rullgardinen och känna efter... ah... frisk. Utvilad. Ostressad. Lugn. Vem vet, jag kanske slumrar till en kort minut extra. Jag kanske till och med har ork att le, vara på gott humör och se fram emot dagen. En frukost i lugn och ro över ett korsord till lite musik och en fin kopp kaffe som kan avnjutas i den tid den förtjänar...
Yeah right. Keep on dreamin', bönan. Lär inte bli en verklighet de närmaste 10-15 åren. Glöm den där läkande nattens sömn.
Så, om man nu inte kan få det man vill ha, får man göra något bra av det man kan få. Så jag surfar runt, tar mig tid att kolla efter kläder.
För det här med att vara sjuk, har en positiv biverkan: man går ner i vikt. Även om det bara är vätska och risken är stor att man går upp som ett jehu igen när man blir bra, så öppnas ett litet fönster av glädje, en tilltro om framtiden.
Dessutom har jag tid för mig själv att kolla i lugn och ro utan barn som hänger i armarna eller sitter i knät. Jag har underbar tid, alldeles för mig själv, såhär mellan 2 och 4 på morgonen.
Men, å andra sidan, är inspirationen rätt låg när någon drar en flaskborste i stål ner i svalget hela tiden. Så det blir nog inget handlat ändå.
Life's a bitch and then you die, black hell. Som de sjöng på sin tid, the Pogues.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar