I min glada (?) ungdom jobbade jag några somrar på Liseberg. En sommar hade jag glädjen att få jobba nära och mycket tillsammans med en tjej som hette U. Det var en härlig tjej med bra klös i. Hon hade då, när man var runt 20, redan varit ihop med samma kille i 5 år eller något sånt, de bodde ihop, var förlovade och kändes allmänt rätt vuxna jämfört med vad man själv åstadkommit så långt.
En kväll hade jag förmånen att vara hembjuden till dem på middag, där också ett annat par de kände som hade varit ihop ungefär lika länge som de var med.
Det blev några glas cider (hej, var bara 19-20, hade inte lärt mig gilla något annat än) till middagen och sen gled samtalet över in på sex. Som det gärna hade en tendens att göra de åren.
Den gästande pojkvännen frågade lika sluddrande:
"Men hur långt går ni? Vad gör ni, när sätter ni stopp?"
U tittade rodnande ner i bordet, inte så mycket för att hon inte skulle kunna svara för sig utan mest för att frågan kom så oväntat. Hennes sambo däremot, hade inga skrupler. Pang, rakt på, efter någon sekunds tänketid sa han sakligt:
"Tja, allt som inte gör ont eller smakar illa."
U tittade på sambon med en min som sa Ja, faktiskt, bra där och nickade sedan instämmande mot sin gäst.
Med dessa visdomsord i minnet har jag nu gått ca 20 år till genom livet och tänker att de går att applicera på det mesta. Så länge man slipper vara med om saker i livet, och det gäller väl allt och inte bara sex såklart, som gör ont eller smakar illa, så är man skapligt på, då släntrar det vidare i lugnt mak. Så länge det inte gör ont eller smaka illa. Så enkelt kan det också vara ibland.
:-D
SvaraRadera