Här följer en liten anekdot om hur livet kan skifta från sekund till annan när man har småbarn. Häromdagen...
Jag hade precis lämnat jobbet och var på väg hem för att snabbt äta innan middag innan jag skulle iväg på föreläsning på kvällen. Jag ringde hem till maken för att säga att jag var på väg och frågade samtidigt hur det var hemma vid och med de små. Maken sa att läget var lugnt, att han hade haft en skön dag med tjejerna och att han skulle börja med maten så att den skulle vara klar när jag kom hem. Allt väl då, skönt, tänkte jag och la på luren.
Drygt en kvart senare parkerade jag bilen utanför huset och gick in. Jag möts i hallen av äldsta dottern, 2 år gammal, iklädd enbart blöja. Märkligt. Så brukar det inte se ut...
Medan jag tar av mig skorna hör jag hur den minsta dottern illvrålar i köket. Inte för att hon är ledsen, utan för att hon är arg. Också märkligt...
Sekunden senare hör jag makens röst inifrån tvättstuga/skötrum som gapar åt den minsta: Ja, jag hör dig, pappa kommer! Extremt märkligt; han brukar vara lugnet självt... Han lägger knappt märke till mig när han dundrar ut i hallen för att ila ut i köket och ta hand om den minsta.
Jaha, vad är det nu då?
När jag kommer ut i köket och läget lagt sig lite berättar maken vad som hänt.
Precis när jag hade ringt, gjorde han i ordning mat till den minsta och satte sig att mata henne. Det kan vara en strid i sig, och det hade väl varit... tålamodsprövande denna gång. Men knappt hade han gett henne det sista förrän hon hastigt och smidigt kräks upp alltihop igen, över bord och stol, sig själv och honom. Han hade dessutom precis hunnit starta på spisen för att förbereda middag till familjen. Så av med stekpannan från plattan, ut med liten tjej till skötrummet, skala av kräkskladdiga kläder och fixa. Alla som har upplevt detta själva vet att det tar sin lilla tid att greja med små kräkstjejer.
Sen fick han placera minsta barnet uppe i köket (har ett trappstegs nivåskillnad mellan kök och matplats) eftersom hon inte tar sig ner för kanten där själv än och han behövde få chans att torka upp kräks utan att hon kladdar omkring i det dessutom. Självklart blev hon jättearg bara för det, misar ju allt spännande action liksom...
OK, damage control klar, pulsen började gå ner igen, på med stekpannan på plattan en gång till, lyfte ner lilltjejen till matplatsnivån. Då skymtade han det äldre barnet i ögonvrån... naken?? Har ju liksom aldrig hänt för ut. Hon har alltså klätt av sig helt själv, med blöja och allt. Jaha? Vad nu då? Så brukar hon inte göra?
Han gick in i vardagsrummet där hon stod lutad mot nya soffan och tänkte vad är det för något konstigt som ligger där på golvet? Jajamen, där, precis på kanten till den tjocka mysiga ryamattan ligger inte bara två, utan tre, prydliga bajskorvar.
Panik igen, av med pannan från platta, ut med stora barnet i skötrummet för att få rent själva oroshärden, lyfta upp den minsta i köksdelen igen så hon inte hinner krypa in och kladda omkring i bajset i vardagsrummet. Så fort det större barnet är rent och iklätt blöja, blev det ilfart ut i vardagsrummet igen för att torka upp allt där. Bajs på golvet (mirakulöst hade matta och nya soffan klarat sig) och på alla hennes kläder. Och även i blöjan. Hur kan så mycket få plats i en så liten mage?
Han får fiskat upp allt snabbt och smidigt och burit iväg allt till skötrummet... Och det är där jag kommer hem, ca 17 minuter sen vi pratades vid och då var läget helt lugnt.
Älskade underbara ungar. Du får 50 spänn om du tar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar