Jag hade så länge så länge längtat efter ett barn till. Jag ville inte att sonen skulle vara utan syskon, men sonens far var inte av samma uppfattning. Åren gick, diskussionerna i ämnet mer eller mindre frekventa, men det kom aldrig till skott, vare sig bildligt eller bokstavligt. Relationen tog slut, med detta som ett av 3-4 riktigt tungt vägande skäl.
Det gick snabbt som ögat och så träffade jag underbare J. Hans bild av framtiden var väldigt lik min. Drygt tre månader efter att vi träffats första gången kunde vi konstatera att det fanns ett litet yngel därinne i magen. Härliga tider, strålande tider.
Kulissen såg ut som följer:
Jag hade precis flyttat från sonens far, alla mina grejer så när som på en hög kläder och lite hygienartiklar var kvar i hans hus i väntan på en lösning på mitt och sonens boende. Vilket i sin tur hängde på att hans far fick löst ut mig ur huset så jag kunde få kontrakt någonstans, alternativt loss pengar. Vi hade världens snurr på jobbet just då, stora frågor som behövde lösningar. De dagar jag hade sonen bodde han och jag inhysta hos min fantastiska mamma, övriga dagar bodde jag hos J. Jag åkte upp och ner i alla tänkbara känslohissar varje minut: oro för sonen - hur gör vi för att det ska bli så bra som möjligt för honom trots allt, hur ska jag förhålla mig till hans far för att hitta en bra nivå där, hur ska jag lösa ekonomin så jag inte råkar illa ut, plågande samvete för att man ställt till det... Så fort jag blev ensam grät jag, i bilen, på toaletten, vid spisen när jag lagade middag... Tusentals konstiga känslor jag aldrig hade haft förut löste av varandra på löpande band.
Men två saker funderade jag aldrig över: om det var rätt beslut att lämna sonens far? Aldrig tvekat en sekund. 100 % trygghet med det beslutet, en lättnad när det var gjort. Om jag ångrade något, är det möjligtvis synd att jag inte gjorde det tidigare... Och J. Han gav mig så mycket energi under denna period och på så vis stod jag ändå pall för alla praktiska problem. Jag tvekade aldrig en sekund på om han var värd att prova en framtid med.
Med denna stressande och sorgliga och känslomässigt fullständigt kaosfärgade scenbakgrund fortsatte pjäsen alltså med en graviditet. Vi hade känt varandra 3 månader, varav han varit bortrest på jobb utanför Sveriges gränser ca halva tiden och jag flyttade konstant runt med allt jag behövde i en liten resväska 3 gånger per vecka. Lägg lite sköna graviditetshormoner uppe på detta. Fatta läget.
Så var det dags för inskrivning hos MVC. "Är ni intresserade av fosterdiagnostik?", löd frågan en bit in i samtalet. Och eftersom jag inte var direkt purung, så blev svaret "Ja".
Så träffade vi en läkare strax därpå som lät oss veta att Hallands Landsting erbjuder fostervattensprov. Vill man inte gå ut starkt med det, då det ökar risken för missfall, kan man göra det som kallas trippeltest, vilket är ett blodprov på mamman där man väger samman halterna av några olika ämnen och mammans ålder och sen kommer fram till en sannolikhet för risk för de två vanligaste avvikelserna: ryggmärgsbråck och Downs syndrom.
OK, sa vi. Trippeltest it is. Det kunde göras tidigast i vecka 17.
Så blev det. Inga problem så långt.
Någon vecka senare satt jag och väntade medan sonen slutförde sin lektion i simskolan. Lite lagom graviditetsillamående, mycket att bära och kläder och grejer sådär mitt i vintern och en tokvarm simhall.
Lagom till att lektionen var klar och jag skulle hjälpa sonen att duscha av sig och få på sig kläderna, ringde en man från sjukhuset, en överläkare på avdelningen för sådant och sa att testet hade visat på kraftigt förhöjda risker för att barnet skulle ha Downs syndrom.
"Jaha", sa jag, helt blank. Öh... Va... Vad... Med telefonen fastklämd mellan öra och axel för att kunna rafsa ihop alla pinaler för att gå in i duschrummet, frågade jag: "Finns det någon jag kan prata med om det här?"
"Ja, du kan ju prata med mig nu" sa han vänligt. Jaaa... läge och läge, liksom, inte alls.
"Nja, det passar inte riktigt nu", sa jag.
"Nehej." Kort tystnad. "Jag har bokat in dig på ett fostervattensprov här imorgon om du vill göra det", sa han.
Samtidigt som sonen malligt kom gående med en lapp som sa att han tagit Doppingen, fick jag vänligt säga till läkaren att "Jag måste få en chans att prata med barnets far." Jag klistrade på ett leende, räckte tummen upp till sonen och la på luren.
Väl hemma sedan, ringde jag lite kompisar som hade fått helt andra erbjudanden om fosterdiagnostik i landstinget 2 mil längre bort. Massa fräna varianter. Mer tillförlitliga och utan att vänta så länge som till vecka 17. Vilket läge att hamna i. Vad är det frågan om? Vad gör vi nu? Vi känner knappt varandra och nu ska vi mitt i all snurr sitta i soffan hemma hos mamma efter att sonen somnat och prata om det etiska kring att eventuellt få ett barn som man vet från början kommer att ha särskilda behov. Mitt hjärta skrek i bröstkorgen och ville sluta slå. Det slog hårt för då 5-åriga sonen som redan hade ett jättekonstigt läge att hitta sin plats i, nya extrapappa, ett snurrigt boende och allt vad det är. Jag ville kräkas av blotta tanken på att han inte skulle kunna få ha sin mamma där fullt ut för att jag skulle bli tvungen att fokusera mer kraft på ett litet handikappat barn... Och tusen och åter tusen andra infallsvinklar.
Vi beslutade oss till slut för att göra fostervattensprov, efter en koll med Barnmorskegruppen för att se om det verkligen inte fanns något annat test att göra. Det fanns det inte, inte så sent. Efter vecka 12 är valmöjligheterna få, visade det sig.
Dagen därpå ringde de från MVC och frågade hur jag mådde eftersom jag inte hade dykt upp på tiden för FVP på morgonen.
"För att jag kanske behövde tid att få igång hjärnan?" sa jag. Och fick en ny tid några dagar senare. Torsdagen den 22:e januari 2009, tittade jag förskräckt på den halvmeterlånga nålen som skulle gå igenom magen och hinnorna in till bebisens lilla hem. Det tog bara någon minut och sen var det över. Vi fick veta att provet skulle skickas på snabbalanys och att vi på så sätt skulle få svar inom en vecka.
Omtumlad och trött tog jag det helt lugnt resten av dagen med J som passade upp. Orolig, orolig för minsta lilla känsla av att något skulle vara fel.
Men nej, det gick bra. Fram på helgen slappnade jag av; så långt allt väl.
Så på måndagen ringde läkaren. Pulsen rusade så det tjöt i öronen. Redan svar? OCh eftersom han ringer måste det vara dåligt???
Han berättade att det av någon anledning inte skulle gå att göra snabbanalysen, utan att det skulle behövas få till en odling. Tid för detta, runt 2-3 veckor.
Och så grät jag igen.
Tiden gick. 2 veckor, inget svar. 3 veckor, inget svar. 4 veckor, inget svar. Inget brev, inget telefonsamtal. Februari månad passerade i ett luddigt töcken där hjärnan förberedde sig på det värsta. Jag köpte inga mammakläder, visste inte om jag vågade vara glad. Sista veckan i februari var jag i vecka 22 och fortfarande inget svar. Jag kunde känna bebisen sparka mot handen, J likaså. Det som hade varit ett självklart beslut 4 veckor tidigare var inte alls så självklart längre. Om vi skulle vilja göra abort hade vi i det här läget fått ansöka om tillstånd hos Socialstyrelsen eftersom jag var så långt gången. En abort som inte hade varit en tablett eller en skrapning, utan en förlossning.
Fredagen den 28:e februari fick jag släpp och ringde argt till MVC. Vad fan är det som händer? Det var kallt som själva helvetet när jag ringde medan jag skrapade rutorna på bilen för att åka till jobbet där vi skulle säga upp en person den dagen. Hela dagen var alltså bara ett rent elände, lika bra att ta allt på en gång. Dagen därefter skulle vi äntligen få flytta ihop, J och jag och lille sonen och huvudet gick på högtryck kring flyttlådor och all logistik kring vilka hjälper till var och när...
En barnmorska i andra änden gick för att titta i min journal. "Har du inte fått svar på detta ännu?!!" sa hon förvirrat."
"Äh, nej, det är liksom därför jag ringer..."
"Åh, jag är hemskt ledsen för det. Vi har haft svaret här hos oss i två veckor och då brukar vi få det senare än patienten..."
"Jaha. Hur är det då?"
En kort tystnad i andra änden, men jag tyckte nästan att jag kunde höra henne le. "Det är bara goda nyheter. Det finns inga avvikelser här alls. Allt är normalt."
Jag tror inte jag kunde avsluta samtalet artigt då lyckoruset slog undan fötterna på mig lika effektivt som om det hade varit chock över dåliga nyheter. Jag satte mig i bilen och grät. Igen. Befriat och darrigt ringde jag J och berättade. Vilken fest! Och överlevde vi nu bara flyttdagen dagen därpå, skulle vi äntligen få vara tillsammans hela tiden dessutom!
Drygt 4 månader senare föddes vår lilla A, den härliga och uppsluppna. Den lilla filuren. I skrivande stund sitter hon i soffan med en låda på huvudet och sjunger med i Trazan och Banarnes sång om Balle Kalle Kobra och allt är precis som det ska vara. Och jag vet att relationen mellan mig och hennes pappa står mycket stadigt, nergrävd till midjan i myllan. Inget gör mig lugnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar