Oftast orkar jag inte uppbåda kraft att engagera mig. Jag är med andra ord oftast en dålig människa. Det finns så mycket elände i världen och jag blir så förtvivlad när jag läser och hör om det. Förtvtvlad pga maktlösheten. Och för att jag känner mig så bortskämd, vilket jag nästan sköms för då... Det är en för komplex känslobild helt enkelt.
Men Damini har jag läst om. Damini... För er som missat var Damini en 23-årig indisk tjej som hamnade ensam på en buss tillsammans med en grupp män som våldtog henne i omgångar. I vissa texter står att läsa att de avslutningsvis valde att köra upp någon typ av rör/stav ordentligt långt in i underlivet på henne innan de slängde av henne från bussen och fortsatte sin turné genom Delhis fina områden.
Hon blev liggande en timme, naken och blödande, innan polisen kom och tog hand om henne.
12 dagar senare dog hon på sjukhuset. Inre blödningar och hjärnskador.
Damini... Det var inte hennes riktiga namn, utan ett namn som hon symboliskt tilldelats efter en film där Damini är en tjej som kämpar för våldtagna kvinnors rättigheter till upprättelse i någon form.
Usch. Jag kan gråta. För Damini finns överallt. Det händer överallt. Att män tar sig friheten att skada en kvinna, just bara för att hon är kvinna. För att hon har en kvinnas kropp. För att hon är född med vagina och bröst istället för penis.
Och det verkar vara enda skälet. Jag har aldrig förstått varför. Jag kan inte förstå varför. Jag vill inte förstå varför. Jag ska inte behöva förstå varför.
Som om vi gick där, men våra vaginor fladdrande i vinden och provocerande tryckte dem i ansiktet på dessa män: "Nananananaaaa, du har ingen vagina... Nananananaaa, du kan inte ta mig..." Tills männen blir så ilskna och frustrerade att de tänker: "Du ska fanimig få för att du har en sån...!!!"
Så är det ju inte. Vi har inte valt. Den är bara där. Liksom. Vi kan det ni inte kan: bära och föda barn. I det avseendet är ni beroende av oss. Helt och fullständigt. En by behöver hundra kvinnor för att överleva. En by behöver bara en fertil man för att överleva. Är det denna inneboende känsla av mannens tillkortakommande som tar sig uttryck på detta fruktansvärda sätt, världen över? Som om vi kvinnor är glada, malliga och stolta för att det är så? Tro mig, den kvinna som någon gång varit gravid, skulle gladeligen låta mannen sköta varannan graviditet om det var möjligt.
Men nu är det så här. Gilla läget. Och låt oss bara vara. Låt oss ha denna förmåga utan att kränka oss för det. Det är fel. Vi har inte valt, inte bett. Det var det kortet vi tilldelades när det var vår tur. Kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Och då hade ni blivit varse.
När sånt här händer, blir det fel i ett led till. Det är lätt att skrika "MÄN ÄR SVIN!" Men det är ju också fel. Alla män har det inte i sig. Det finns miljontals som aldrig ens skulle kunna tänka tanken att skada en kvinna på det sättet. Det finns miljontals som skulle längta efter att plåga, tortera ihjäl de män som ägnar sig åt detta. Det finns män som älskar kvinnor, på det rätta sättet. Respektfullt och omtänksamt. Som är rädda om sina tjejer, fruar, döttrar, systrar, mödrar, som tar strid för att allt ska gå rätt till. För att alla ska kunna slappna av.
Idag, så här sista skälvande timmarna på 2012 med huvudet fullt av tankar på Damini, är jag tacksam för att jag har en sådan make. Han står där, i vått och torrt, stöttar och tar om hand. Han är varm och snäll och rättvis. Igår kväll somnade jag, liggandes sked, men hans varma bröstkorg mot min rygg. Trygg och lugn. Jag vet att här är jag säker. Våra döttrar är säkra. Vi kan andas ut här. Damini hade sällskap av en manlig vän, minuterna innan det hemska hände. Hade hon blivit kvar i hans sällskap, hade det säkert sett annorlunda ut. Hon hade kanske också kunnat somna den dagen, lugn och varm. Istället för alldeles trasig inuti på ett sjukhus.
Jag är också glad att jag har en son. En son som jag kan uppfostra till den rätta synen på tjejer. Att tjejer är cool. Att tjejer är som killar, att killar är som tjejer, men att vi fick lite olika kort när de delades ut. Det i sig, gör ingen skillnad mellan hur livet ska se ut för oss. Via min son har jag chansen, även om den är liten, att förändra saken. Om han står för en annan syn, kanske han kan påverka dem runt omkring att ta efter.
Men jag är också orolig för de två döttrar jag har. Att en dag få uppleva att någon av dem är Damini. Den dagen skulle jag inte kunna inte fungera längre.
Men idag kan jag skydda dem ifrån det. De är små, vi har dem hemma hela tiden och kan styra över allt som händer. Så idag ska vi vänta in ett 2013, pilla med leklera och se på Lilla Spöket Laban. Men Damini finns där. Alla Damini världen över. Jag hoppas att det finns en alldeles speciell plats i himlen för er. Och de som skickade er dit, för dem hoppas jag att det finns en alldeles speciell plats i helvetet. Där de varje dag genomlever era sista timmar, för evigt satt på repeat. Inget annat är rättvist.
Gott nytt år alla. Må det bli ett bättre.
måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
Julledigt för världens bästa mamma
Jajamen. Halva julledigheten passerad. Fast jag tycker jag gjort det rätt bra den här gången. En och annan match med barnen, men sen har jag haft många dagar då jag inte gjort någonting. Alls. Slappat. Ätit gott. Kramats med barnen. Inte jobbat. Sovit middag flera gånger. Antagligen välbehövligt.
Jag är nöjd så långt.
Och i förrgår fick jag nöjet att spendera en dag på stan med sonen, snart 10 år. Underbart. Det är det allt handlar om.
Sista tiden har jag haft lite huvudbry kring mitt föräldraskap. Men efter att ha varit på stan med sonen, har huvudbryt skingrats en smula.
Trots att en del av det vi skulle göra på stan handlade om sonen; han skulle få nytt spel till sitt ds och simkort så han får igång sin nya telefon han fick i julklapp (och, ärligt talat, när man är 9 år, hur mycket tålamod har man då med allt annat när man har sånt som väntar?), gick han tålmodigt med mig i affärerna, letade efter rätt storlek på kläder till systern. Vi tog en fika, satt och pratade om ditten och datten. Han var med och storhandlade, höll ordning på inköpslistan, strök det vi plockat åt oss, körde vagnen, hjälpte till att lägga upp på bandet och plocka ner i påsar. Utan en enda tråkig min, pustande och stön eller himlande med ögonen.
Liksom sina systrar är han också en ängel. En av de riktiga. En som kommit oss till låns från himlen.
Och när vi stod där i kön på Ica och chit-chattade om allt möjligt slog det mig. Om jag lyckats vara högst delaktig i att skapa denna varelse, detta fantastiska barn, med sitt lugna humör, tålamod och sin värme... Med sin sociala kompetens, sin enorma snällhet... Då kan jag inte vara så kass på detta ändå.
Trots att han är skilsmässobarn dessutom. Så har jag lyckats bra. Vi har lyckats bra. Riktigt bra. Hans pappa, hans nya extrapappa och jag. Och alla andra runt omkring också, såklart. Men jag tar åt mig en del av äran. En rätt så stor del.
Det är lätt att det känns hopplöst halv 3 på natten med en trotsig 2-åring, då man bara är trött och helst hade önskat att jag själv - eller allt runt omkring - bara stannade till. Lite som i Matrix. Världen slutade snurra och jag för ett litet ögonblick bara kunde lägga mig ner, alldeles stilla, och vila. Andas. Låta axlarna sjunka ner till nedanför örsnibbarna. För en stund.
Men när man står där i köket och förbereder tapas och sonen glider fram och hjälper till att mosa, pressa, hacka, skala, bära ut skräp. Helt utan att man bett honom.
Då känns det inte lika jobbigt.
Bra jobbat, Sträng. Fortsätt njuta av julledigheten. När den är slut har du 11 tajta veckor kvar innan touchdown för nästa lilla ängel du får låna från himlen. Och erkänn, visst längtar du redan nu?
Jag är nöjd så långt.
Och i förrgår fick jag nöjet att spendera en dag på stan med sonen, snart 10 år. Underbart. Det är det allt handlar om.
Sista tiden har jag haft lite huvudbry kring mitt föräldraskap. Men efter att ha varit på stan med sonen, har huvudbryt skingrats en smula.
Trots att en del av det vi skulle göra på stan handlade om sonen; han skulle få nytt spel till sitt ds och simkort så han får igång sin nya telefon han fick i julklapp (och, ärligt talat, när man är 9 år, hur mycket tålamod har man då med allt annat när man har sånt som väntar?), gick han tålmodigt med mig i affärerna, letade efter rätt storlek på kläder till systern. Vi tog en fika, satt och pratade om ditten och datten. Han var med och storhandlade, höll ordning på inköpslistan, strök det vi plockat åt oss, körde vagnen, hjälpte till att lägga upp på bandet och plocka ner i påsar. Utan en enda tråkig min, pustande och stön eller himlande med ögonen.
Liksom sina systrar är han också en ängel. En av de riktiga. En som kommit oss till låns från himlen.
Och när vi stod där i kön på Ica och chit-chattade om allt möjligt slog det mig. Om jag lyckats vara högst delaktig i att skapa denna varelse, detta fantastiska barn, med sitt lugna humör, tålamod och sin värme... Med sin sociala kompetens, sin enorma snällhet... Då kan jag inte vara så kass på detta ändå.
Trots att han är skilsmässobarn dessutom. Så har jag lyckats bra. Vi har lyckats bra. Riktigt bra. Hans pappa, hans nya extrapappa och jag. Och alla andra runt omkring också, såklart. Men jag tar åt mig en del av äran. En rätt så stor del.
Det är lätt att det känns hopplöst halv 3 på natten med en trotsig 2-åring, då man bara är trött och helst hade önskat att jag själv - eller allt runt omkring - bara stannade till. Lite som i Matrix. Världen slutade snurra och jag för ett litet ögonblick bara kunde lägga mig ner, alldeles stilla, och vila. Andas. Låta axlarna sjunka ner till nedanför örsnibbarna. För en stund.
Men när man står där i köket och förbereder tapas och sonen glider fram och hjälper till att mosa, pressa, hacka, skala, bära ut skräp. Helt utan att man bett honom.
Då känns det inte lika jobbigt.
Bra jobbat, Sträng. Fortsätt njuta av julledigheten. När den är slut har du 11 tajta veckor kvar innan touchdown för nästa lilla ängel du får låna från himlen. Och erkänn, visst längtar du redan nu?
torsdag 27 december 2012
Den fjärde magen...
...var det så genomtänkt egentligen?
Den uppdaterade vet att det i hushållet Sträng för närvarande huserar tre barn. En på snart 10 år. Han brukar inte räknas med i såna här sammanhang eftersom han nästan alltid sköter sig själv. Hämta och lämna, visst, men aldrig gnällig med mat, sover bra och är allmänt kompetent. Dessutom bra på att plocka upp efter sig (vi är bortskämda, jag vet, men jag väljer att se det som resultatet av näst intill militärisk drillning från mamman).
Sen har vi en som snart är 3,5. Lilla A. Hon är nästan en ängel. Visst, hon har sina dagar, men oftast är hon ganska medgörlig. Eller så är det bara så det känns eftersom hon har den lilla gangstern...
...Lillasyster, som om två veckor fyller 2 år, att jämföras med. Under senaste veckan har lillasyster glidit in i en trotsperiod. Aldrig förr har ett "NÄÄE!" varit så bestämt och innehållsrikt. Nog för att hon är intensiv normalt sett också, men tvåårstrots med den intensiteten... är karaktärsdanande för vårdnadshavarna. För föräldrar vet jag inte om vi vill kännas vid att vi är. Om ni hajjar.
Som joker i leken har vi då slutligen ett fjärde barn i antågande. Typ mars. Kanske april. Men av magen att döma hade man kunnat gissa januari. Och det är såna dagar som den här som man undrar om det var så klokt att skaffa oss den där magen egentligen.
Igår var det sedvanligt sängdags för systrarna vid 19-tiden. Äldre systern köpte det rätt snart och slocknade. Lillasyster? Inte så alls. En dryg timme tog den matchen. Och den slutade med något mamman inte är helt förtjust i, nämligen en mild fasthållning av barn i säng. När hon tappar relationen så fullständigt, är det det enda som får henne att lugna ner sig. Men mamman känner sig ändå som en skurk och bandit. Medan hon håller det lilla barnet i ett vänligt men bestämt grepp tills ögonlocken till slut sakta fladdrar igen och täcker över de vackraste ögon som finns. Efter en timmes hård kamp innefattande allt från mild övertalning till, som sagt, ett visst mått av kärleksfull brottning. Allt under mammans förtvivlan och ilska.
Så sov hon till slut. Och det dåliga samvetet sköljde över mamman när hon tittade på det sovande lilla barnet. Hur går det till? Hur kan jag någonsin vara trött och arg på denna mest underbara av varelser? Ett avslappnat litet ansikte med en napp hängande i ena mungipan, en svag tillstymmelse till snarkning. Inte en djävul, en ängel. En av de riktiga änglarna. En av dem som vi har fått till låns från himlen.
Mamman gick trött och uppgiven till pappan och satte sig att titta på några avsnitt Sons of Anarchy.
Så när vi skulle lägga oss att sova, vid halv ett, vaknade hon igen.
Hon har lagt sig till med olaten att ställa till med ett rent h-e om hon inte får sova mellan mamma och pappa när hon vaknar på natten.
Men nu hade mamman - helt plötsligt - fått nog av det. Foglossningar, värk i armar och axlar, ichias. Inte blir det bättre av att man ska behövas slåss om nätterna om möjligheten att vända sig om. Att ha armar och ben i de vinklar man sover gott med. Och dessutom börjar magen blir för stor för att befinna sig i höjd med storasysters små sparkande, tryckande fötter.
Hon fick därför INTE, under NÅGRA omständigheter, komma till mamma och pappa denna natt. Jag orkar inte mer. Nätterna måste få bli frizon. Vila för min trötta kropp.
Om det så skulle vara det sista jag gjorde.
Ja. Jo. Skam den som ger sig. Jag vet inte mycket om barnuppfostran, men hittills har jag lärt mig en av få regler: Ta inte en kamp om du inte är beredd att fullfölja den tills du vet att du vunnit. Oavsett vad. På riktigt.
Så jag satte mig tillrätta på golvet. Viskande. "Lägg dig ner. Du får inte komma upp. Du får inte sova hos oss. Lägg dig ner nu. Nu ska du sova." Som ett mantra som jag till slut nästan själv somnade av.
Lillasyster lyckades såklart väcka storasyster då de delar rum. Men den stora ängeln fattade läget, mumlade något om att "Jag bråkar inte, jag är en ordentlig tjej" och somnade snart om.
Det tog väl en halvtimme innan hon slutade skrika. Den lilla odågan.
Men somna? Nejdå, neeejdå, inte alls. I tre timmar satt, halvlåg, låg jag på golvet bredvid snart 2-åringen. Du må vara envis, älskade barn, men du ska veta att du ärvt det av någon. Så don't bullshit a bullshitter; jag tar dig direkt. Eller ja. Jag tar dig på tre timmar.
Nu vet jag dock inte hur bitterljuv den segern var. Att höggravid ligga på ett kallt golv utan kudde men med ichias, foglossningar och lite annat smått och gott. Det smakade inte fågel. Halt och lytt, utan känsel i större delen av vänster ben, släpade jag mig till slut till sängs vid halv fyra.
Halv sju vaknade det lilla barnet igen. Reptilhjärnan gjorde en snabb uträkning - ta henne till sängen och du får sova lite till, eller gå upp med henne. Nu. Efter knappa tre timmars sömn.
Mamman är bara så hård. Det lilla barnet lyftes över till föräldrarnas säng trots att varningsklockorna ringde i kör i huvudet - vilket budskap ska lilla barnet snappa upp nu? Ja eller nej? Rund eller fyrkantig? Svart eller vitt? Rätt eller fel? Eller allt på en gång?
Jag vet inte. Jag är inte lämpad till barnuppfostran. Det är för komplext. Jag älskar mina barn, tänker på dem tusen gånger om dagen, kramas med dem tills de knuffar bort mig, är konstant på tå, försöker tolka alla signaler: mår de bra, såväl fysiskt som psykiskt? Är de ok?
Men ibland är jag för trött, står inte pall hela vägen. Ibland blir saker väldigt viktiga som annars inte alls spelar någon roll. Ibland... är jag inte så klok, så vuxen, så konsekvensmedveten, så påkopplad. Så bra. Som jag borde vara. Som de hade förtjänat.
Tröttare än tröttast, helt blank i huvudet, har jag idag varit ute med dem på lekplatsen, pusslat golvpussel och bakat kakor i leklera. Ovanligt mycket lekstimulans för att vara jag. Jag försöker. Ungefär som en elefant i en porslinsaffär.
Så, till den stackare som nu ligger i den här enorma magen... Älskade barn. Förlåt mig. Redan nu. För allt. Det var inte meningen. Jag menade väl.
Den uppdaterade vet att det i hushållet Sträng för närvarande huserar tre barn. En på snart 10 år. Han brukar inte räknas med i såna här sammanhang eftersom han nästan alltid sköter sig själv. Hämta och lämna, visst, men aldrig gnällig med mat, sover bra och är allmänt kompetent. Dessutom bra på att plocka upp efter sig (vi är bortskämda, jag vet, men jag väljer att se det som resultatet av näst intill militärisk drillning från mamman).
Sen har vi en som snart är 3,5. Lilla A. Hon är nästan en ängel. Visst, hon har sina dagar, men oftast är hon ganska medgörlig. Eller så är det bara så det känns eftersom hon har den lilla gangstern...
...Lillasyster, som om två veckor fyller 2 år, att jämföras med. Under senaste veckan har lillasyster glidit in i en trotsperiod. Aldrig förr har ett "NÄÄE!" varit så bestämt och innehållsrikt. Nog för att hon är intensiv normalt sett också, men tvåårstrots med den intensiteten... är karaktärsdanande för vårdnadshavarna. För föräldrar vet jag inte om vi vill kännas vid att vi är. Om ni hajjar.
Som joker i leken har vi då slutligen ett fjärde barn i antågande. Typ mars. Kanske april. Men av magen att döma hade man kunnat gissa januari. Och det är såna dagar som den här som man undrar om det var så klokt att skaffa oss den där magen egentligen.
Igår var det sedvanligt sängdags för systrarna vid 19-tiden. Äldre systern köpte det rätt snart och slocknade. Lillasyster? Inte så alls. En dryg timme tog den matchen. Och den slutade med något mamman inte är helt förtjust i, nämligen en mild fasthållning av barn i säng. När hon tappar relationen så fullständigt, är det det enda som får henne att lugna ner sig. Men mamman känner sig ändå som en skurk och bandit. Medan hon håller det lilla barnet i ett vänligt men bestämt grepp tills ögonlocken till slut sakta fladdrar igen och täcker över de vackraste ögon som finns. Efter en timmes hård kamp innefattande allt från mild övertalning till, som sagt, ett visst mått av kärleksfull brottning. Allt under mammans förtvivlan och ilska.
Så sov hon till slut. Och det dåliga samvetet sköljde över mamman när hon tittade på det sovande lilla barnet. Hur går det till? Hur kan jag någonsin vara trött och arg på denna mest underbara av varelser? Ett avslappnat litet ansikte med en napp hängande i ena mungipan, en svag tillstymmelse till snarkning. Inte en djävul, en ängel. En av de riktiga änglarna. En av dem som vi har fått till låns från himlen.
Mamman gick trött och uppgiven till pappan och satte sig att titta på några avsnitt Sons of Anarchy.
Så när vi skulle lägga oss att sova, vid halv ett, vaknade hon igen.
Hon har lagt sig till med olaten att ställa till med ett rent h-e om hon inte får sova mellan mamma och pappa när hon vaknar på natten.
Men nu hade mamman - helt plötsligt - fått nog av det. Foglossningar, värk i armar och axlar, ichias. Inte blir det bättre av att man ska behövas slåss om nätterna om möjligheten att vända sig om. Att ha armar och ben i de vinklar man sover gott med. Och dessutom börjar magen blir för stor för att befinna sig i höjd med storasysters små sparkande, tryckande fötter.
Hon fick därför INTE, under NÅGRA omständigheter, komma till mamma och pappa denna natt. Jag orkar inte mer. Nätterna måste få bli frizon. Vila för min trötta kropp.
Om det så skulle vara det sista jag gjorde.
Ja. Jo. Skam den som ger sig. Jag vet inte mycket om barnuppfostran, men hittills har jag lärt mig en av få regler: Ta inte en kamp om du inte är beredd att fullfölja den tills du vet att du vunnit. Oavsett vad. På riktigt.
Så jag satte mig tillrätta på golvet. Viskande. "Lägg dig ner. Du får inte komma upp. Du får inte sova hos oss. Lägg dig ner nu. Nu ska du sova." Som ett mantra som jag till slut nästan själv somnade av.
Lillasyster lyckades såklart väcka storasyster då de delar rum. Men den stora ängeln fattade läget, mumlade något om att "Jag bråkar inte, jag är en ordentlig tjej" och somnade snart om.
Det tog väl en halvtimme innan hon slutade skrika. Den lilla odågan.
Men somna? Nejdå, neeejdå, inte alls. I tre timmar satt, halvlåg, låg jag på golvet bredvid snart 2-åringen. Du må vara envis, älskade barn, men du ska veta att du ärvt det av någon. Så don't bullshit a bullshitter; jag tar dig direkt. Eller ja. Jag tar dig på tre timmar.
Nu vet jag dock inte hur bitterljuv den segern var. Att höggravid ligga på ett kallt golv utan kudde men med ichias, foglossningar och lite annat smått och gott. Det smakade inte fågel. Halt och lytt, utan känsel i större delen av vänster ben, släpade jag mig till slut till sängs vid halv fyra.
Halv sju vaknade det lilla barnet igen. Reptilhjärnan gjorde en snabb uträkning - ta henne till sängen och du får sova lite till, eller gå upp med henne. Nu. Efter knappa tre timmars sömn.
Mamman är bara så hård. Det lilla barnet lyftes över till föräldrarnas säng trots att varningsklockorna ringde i kör i huvudet - vilket budskap ska lilla barnet snappa upp nu? Ja eller nej? Rund eller fyrkantig? Svart eller vitt? Rätt eller fel? Eller allt på en gång?
Jag vet inte. Jag är inte lämpad till barnuppfostran. Det är för komplext. Jag älskar mina barn, tänker på dem tusen gånger om dagen, kramas med dem tills de knuffar bort mig, är konstant på tå, försöker tolka alla signaler: mår de bra, såväl fysiskt som psykiskt? Är de ok?
Men ibland är jag för trött, står inte pall hela vägen. Ibland blir saker väldigt viktiga som annars inte alls spelar någon roll. Ibland... är jag inte så klok, så vuxen, så konsekvensmedveten, så påkopplad. Så bra. Som jag borde vara. Som de hade förtjänat.
Tröttare än tröttast, helt blank i huvudet, har jag idag varit ute med dem på lekplatsen, pusslat golvpussel och bakat kakor i leklera. Ovanligt mycket lekstimulans för att vara jag. Jag försöker. Ungefär som en elefant i en porslinsaffär.
Så, till den stackare som nu ligger i den här enorma magen... Älskade barn. Förlåt mig. Redan nu. För allt. Det var inte meningen. Jag menade väl.
söndag 23 december 2012
3-åringens syn på det här med balans
3-åringen vinglandes på ett ben: "Jag balanserar!"
3-åringen liggandes i en stor hög på golvet sekunden senare: "Jag ramlade ur balanseret."
Så enkelt kan det vara.
3-åringen liggandes i en stor hög på golvet sekunden senare: "Jag ramlade ur balanseret."
Så enkelt kan det vara.
Bieffekter graviditet
Bieffekterna på enn graviditet är fler än man kan räkna. Det är jobbigt nog att jag vid flertalet tillfällen fått lämna mindre butiker och andra mindre lokaler om där kommit in en karl med en illaluktande after shave.
Eller att vatten smakar väldigt illa, liksom järn.
Och allt det andra. Hinner inte gå in på några detaljer här. Ointressant dessutom.
Men när tandkräm börjar smaka dill... då vet jag inte. Dilltandkräm i tre månader till. Jag vet inte riktigt om jag orkar.
Eller att vatten smakar väldigt illa, liksom järn.
Och allt det andra. Hinner inte gå in på några detaljer här. Ointressant dessutom.
Men när tandkräm börjar smaka dill... då vet jag inte. Dilltandkräm i tre månader till. Jag vet inte riktigt om jag orkar.
onsdag 19 december 2012
Sånt man är bra på
Man ska göra sånt man är bra på, tänker jag. Och undvika sånt man kanske inte gör så bra.
Jag tänker att jag är skapligt bra på att vara gravid. Fjärde gångn ut och genrellt ganska små problem. Bra blodvärden, inte särskilt mycket värk och ingen extrem viktuppgång. Och sen är jag rätt bra på att föda barn också. Känns väl kanske inte så när man är mitt uppe i det, men resultatet har blivit bra de tre gånger jag gjort det hittills.
Sen är jag mycket bra på att amma. Har funkat klockrent alla gånger i många månader. En talang så god som någon. Det är inte alla som har sådan tur.
Jag är skaplig på att byta blöja.
Men sen, där någon gång, slutar jag att vara bra. Jag tappar humöret. Enligt vad 3-åringen berättat för sin farmor skäller jag ofta på henne. Det är inte bra.
Jag tycker det är tråkigt att läsa sagor. Ja, jag är stor nog att erkänna. Jag tycker det är skittråkigt, rent ut sagt. Jag gör det, märk väl, vid behov, men det är inte min starka sida.
Pyssla? Nej. Inte direkt. Jag gör det också, vid behov, men har svårt att hålla humöret uppe under tiden.
Jag tänker kanske att det bästa för alla inblandade vore att jag inte längre "har hand om 'et" från det att barnet är... sisådär en 8-9 månader och amningstiden är över.
Efter det är jag bara bra på att kramas och mysa. Stimulans för barnets bästa? Nej. Fel mamma.
En annan sak som jag vet att jag är bra på, men som jag lite grann glömt av att jag faktiskt kan så bra, det är att gråta så fort jag är ensam i bilen. Jag har inte haft tillfälle att träna på det på länge med den intensitet som jag har nu.
Periodvis har jag haft möjlighet och tillfälle att förfina detta till något av en konstform. Stänga dörren, starta motorn, få igång en bra spellista på poden och ge det runt 5 minuter, så är vi igång serni. Jajamen. Nemas problemas. Jag gråter för att 2000 barn om dagen dör pga brist på rent vatten (Musikhjälpen, tack). Jag gråter för att alla människor jag ser i bilarna bredvid också har sin historia som de bär på, sina gråskalor av helvete och även om jag inte känner till dem, vet jag att de finns där... och det gör mig sorgsen. Jag kan också gråta för att vi som människor är så dåliga på att förstå att alla de vi möter har just sin gråskala av helvete, att vi inte kan ge varandra lite mer slack, lite mer utrymme, lite mer omtanke. Alla försöker vi mest att få dagarna att gå, att få livet att fungera, vad nu livet består av för en och en.
Jag gråter för att jag fräste åt barnen i morse när de inte tog på sig sina kläder när jag bad dem. Jag gråter för att jag förra året inte fick ordnat ett födelsedagskalas åt sonen - jag minns inte idag varför, men jag vet att det inte blev av.
Jag gråter för att det överhuvudtaget finns något sådant som prostitution.
Jag gråter för att det finns så många runt omkring, i ett sånt land som Sverige som ska föreställa fritt och fullt av möjligheter, som inte ser en morgondag med hopp.
Jag gråter för att jag snart är 40. Medelålders. För att min kropp känns förbrukad. Kronisk värk, rynkor och allt annat som hör medelåldern till. Jag gråter av bitterhet över att jag inte hade vett på att uppskatta den när jag hade chansen.
Jag gråter för alla de tåg jag missat längs vägen.
Ibland gråter jag bara för att jag gråter liksom. Frö att jag behöver släppa på trycket, för att jag är trött, för att jag är förvirrad, för att hjärnan funderar över universums krökning och makroekeonomi som är alldeles för komplext för mitt simpla sinne att förstå sig på... För att det är så mycket på en gång längs vägen på såväl den inre som den yttre resan.
Jag gråter för... fyll i själv. Det finns hur mycket som helst. Allt och inget. Och både och.
Jag är bra på att gråta så fort jag hamnar ensam i bilen. En udda talang kanske, men få klår mig på området.
Så, när man kommer fram till nästa destination, får man stänga av motorn, dra några djupa andetag, rota fram en näsduk i väskan och rädda vad som räddas kan. Och det är då jag märker att jag måhända är duktig på att gråta ensam i bilen, men jag gör det inte snyggt. Och ni vet alla: det viktiga är inte att vinna utan att se bra ut.
Snyggt... Ni vet som Demi Moore i filmen Ghost (ca 1,40 in på länken nedan). Värdigt rullar tårarna ner för kinderna och under tiden är hon vacker som en dag. Badda lite med näsduken bara, så är du back on track.
Demi Moore
Nejdå. Sträng gråter mera som Helena Bergström i Black Jack (och nästan alla andra filmer hon är med i). Ansiktet helt förvridet, snoret rinner, liksom dreglet, näsan är knallröd, det svider på kinderna och mascaran hänger nere vid knäna innan saken är löst. Om jag så hade haft med hela min beauty box (som jag inte har någon IRL, utan mest fiktivt i detta inlägg), hade det inte gått att få ordning på det fullt ut. Det är mer såhär:
Fördelen är att det blir mindre att tvätta bort på kvällen. Glaset är så jävla halvfullt ibland att man kan bli förbannad, eller hur.
God kväll.
söndag 9 december 2012
När infinner den sig? Känslan av att vara stor?
Jag är snart 40 år. Snart 4-barnsmor. Egen företagare i olika former och konstellationer sedan jag var 24 år och har nu alldeles eget med ett par anställda. Hus.
Men jag väntar dagligen på den, på känslan. Känslan av att uppfyllas av vetskapen om att jag nu är vuxen. Att jag inte längre går trakt fram till T-shirtavdelningen när jag ska köpa kläder. När jag själv ser mig i spegeln och känner, inifrån och ut, att en business controller av högre skolan kanske inte alltid åker ut på sina uppdrag iklädd converse och en T-shirt med Bobba Fett på.
När blir man vuxen? När man flyttar hemifrån? När man reser på första resan utomlands utan föräldrarna? När man får sitt första jobb? När man förlorar jobbet första gången? Klarar av att laga mat själv, mer än makaroner och korv? När man förlovar sig? När man skaffar sin första bil (hur risig den än må vara)? Första gången man lite ångestladdat undrar om man är med barn? Pensionsspar, ICA-kort, rabattkuponger, storhandlingar? När man, om man nu gillar sånt, investerar stora pengar i ett boende, hus eller insatslägenhet? Blandar tvätten fel så att allt kommer ut efteråt är svagt rosa? När man börjar lyssna på P4? När man lyssnar på den nya musiken som ett sgtort frågetecken - vad är detta för skräp, kan de inte ens göra musik rätt nuförtiden?
Eller är det en blandning av allt ovanstående?
Jag har gjort dem alla. Några av dem flera gånger (borträknat P4 och jag hoppas det dröjer). Och nej, det har inte funkat. Jag är ju fortfarande 17 liksom. Måhända med en stundtals mer stabil ekonomi (låt mig leva i den tron) och framför allt med mycket mer att ha ansvar för. Fruktansvärt mycket mer. Idiotiskt mycket mer, faktiskt. Ogenomtänkt mycket. Och att allt detta hamnat i händerna på en 17-åring, verkar ju inte riktigt klokt.
Jag vet att jag är en del av den s k Peter Pan-generationen, men ändå. Det får finnas gränser. Någon gång förväntar jag mig ändå att den ska infinna sig, känslan av att man nu är en av de som räknas, en av de som ska kunna och veta saker om livet. En av de som varit med förr, så att säga. När slutar man, så fort det blir jobbigt, utgå från att den sista lösningen alltid är att sätta sig ner och gråta uppgivet, så får mamma komma och ta hand om alltihop, hon som världsvant vet och kan allt?
Undrar om mina barn tror att jag vet och kan allt.
Det är illavarslande i så fall.
För min del hann jag bli rätt många år innan jag förstod att mamma och pappa faktiskt allt som oftast hade lite fel, om lite av varje... Mina barn lär genomskåda mig någonstans i mellanstadiet, om det ens håller så länge, stackars små liv. Jag förlitar mig på maken. De får också förlita sig på honom. Att han är vuxen, att han är världsvan, att han kan och vet saker om världen. Stabil och lugn, med lösningar i rockärmen gällande det minsta.
Så kan jag i lugn och ro vara mamman som gick ut i snön och inte kom tillbaka.
Kanske redan idag.
Men jag väntar dagligen på den, på känslan. Känslan av att uppfyllas av vetskapen om att jag nu är vuxen. Att jag inte längre går trakt fram till T-shirtavdelningen när jag ska köpa kläder. När jag själv ser mig i spegeln och känner, inifrån och ut, att en business controller av högre skolan kanske inte alltid åker ut på sina uppdrag iklädd converse och en T-shirt med Bobba Fett på.
När blir man vuxen? När man flyttar hemifrån? När man reser på första resan utomlands utan föräldrarna? När man får sitt första jobb? När man förlorar jobbet första gången? Klarar av att laga mat själv, mer än makaroner och korv? När man förlovar sig? När man skaffar sin första bil (hur risig den än må vara)? Första gången man lite ångestladdat undrar om man är med barn? Pensionsspar, ICA-kort, rabattkuponger, storhandlingar? När man, om man nu gillar sånt, investerar stora pengar i ett boende, hus eller insatslägenhet? Blandar tvätten fel så att allt kommer ut efteråt är svagt rosa? När man börjar lyssna på P4? När man lyssnar på den nya musiken som ett sgtort frågetecken - vad är detta för skräp, kan de inte ens göra musik rätt nuförtiden?
Eller är det en blandning av allt ovanstående?
Jag har gjort dem alla. Några av dem flera gånger (borträknat P4 och jag hoppas det dröjer). Och nej, det har inte funkat. Jag är ju fortfarande 17 liksom. Måhända med en stundtals mer stabil ekonomi (låt mig leva i den tron) och framför allt med mycket mer att ha ansvar för. Fruktansvärt mycket mer. Idiotiskt mycket mer, faktiskt. Ogenomtänkt mycket. Och att allt detta hamnat i händerna på en 17-åring, verkar ju inte riktigt klokt.
Jag vet att jag är en del av den s k Peter Pan-generationen, men ändå. Det får finnas gränser. Någon gång förväntar jag mig ändå att den ska infinna sig, känslan av att man nu är en av de som räknas, en av de som ska kunna och veta saker om livet. En av de som varit med förr, så att säga. När slutar man, så fort det blir jobbigt, utgå från att den sista lösningen alltid är att sätta sig ner och gråta uppgivet, så får mamma komma och ta hand om alltihop, hon som världsvant vet och kan allt?
Undrar om mina barn tror att jag vet och kan allt.
Det är illavarslande i så fall.
För min del hann jag bli rätt många år innan jag förstod att mamma och pappa faktiskt allt som oftast hade lite fel, om lite av varje... Mina barn lär genomskåda mig någonstans i mellanstadiet, om det ens håller så länge, stackars små liv. Jag förlitar mig på maken. De får också förlita sig på honom. Att han är vuxen, att han är världsvan, att han kan och vet saker om världen. Stabil och lugn, med lösningar i rockärmen gällande det minsta.
Så kan jag i lugn och ro vara mamman som gick ut i snön och inte kom tillbaka.
Kanske redan idag.
söndag 25 november 2012
Foglossningar is the new black
Jajamen, i fredags vägde jag in mig på morgonen. Pang rakt in i vecka 23 på denna min fjärde och med all sannolikhet sista graviditet.
Vågen stannade på dryga 80, vilket innebär 5 kilo upp sen start. Skapligt. Varken mycket eller lite tror jag. Fast jag har nöjet att veta att jag har det värsta kvar. Så att säga.
Halsbränna, nästäppa, förstoppning. Livet är en fest. Men det som ändå den här graviditeten bjuder generöst på är foglossningar. Icke så de tre tidigare, annat än vid extrem överansträngning (läs 9 timmars promenad i sträck på Legoland. 3 dagar i rad. 4 veckor innan förlossning. "Skyll dig själv", sa barnmorskan. Vilket hon hade rätt i.)
Idag har jag julpyntat, pillat med tvätt, sorterat bland barnens urvuxna kläder. Jag har inte burit tungt, inte gått långt, inte ansträngt mig. Lugnt och fint. Fixat, plockat undan, dammtorkat. Liksom. Och nu på kvällen rör jag mig lika stelt som Zeb Macahan. Vaggar fram som en anka, smått gråtfärdig för varje steg jag tar då hälen tar i golvet, fötterna lika ömma som efter en dag i högklackat när man inte gått i såna på ett par år.
Runt ikring svanskotan är det som att det gnisslar så fort jag försöker lyfta något av benen högre än 2-3 cm ovan golv.
Foglossningar är tydligen denna graviditets melodi.
Foglossningar is the new black.
Nu tänker fru Sträng ta sina foglossningar och gå och lägga sig, såhär vid halv tio på kvällen. Och då ska foglossningarna veta att de förväntas uppföra sig ordentligt under natten, så att fru Sträng kan fungera på ett trevligt och för sådant avsett vis imorgon. Frågor på det?
Vågen stannade på dryga 80, vilket innebär 5 kilo upp sen start. Skapligt. Varken mycket eller lite tror jag. Fast jag har nöjet att veta att jag har det värsta kvar. Så att säga.
Halsbränna, nästäppa, förstoppning. Livet är en fest. Men det som ändå den här graviditeten bjuder generöst på är foglossningar. Icke så de tre tidigare, annat än vid extrem överansträngning (läs 9 timmars promenad i sträck på Legoland. 3 dagar i rad. 4 veckor innan förlossning. "Skyll dig själv", sa barnmorskan. Vilket hon hade rätt i.)
Idag har jag julpyntat, pillat med tvätt, sorterat bland barnens urvuxna kläder. Jag har inte burit tungt, inte gått långt, inte ansträngt mig. Lugnt och fint. Fixat, plockat undan, dammtorkat. Liksom. Och nu på kvällen rör jag mig lika stelt som Zeb Macahan. Vaggar fram som en anka, smått gråtfärdig för varje steg jag tar då hälen tar i golvet, fötterna lika ömma som efter en dag i högklackat när man inte gått i såna på ett par år.
Runt ikring svanskotan är det som att det gnisslar så fort jag försöker lyfta något av benen högre än 2-3 cm ovan golv.
Foglossningar är tydligen denna graviditets melodi.
Foglossningar is the new black.
Nu tänker fru Sträng ta sina foglossningar och gå och lägga sig, såhär vid halv tio på kvällen. Och då ska foglossningarna veta att de förväntas uppföra sig ordentligt under natten, så att fru Sträng kan fungera på ett trevligt och för sådant avsett vis imorgon. Frågor på det?
fredag 16 november 2012
Stereotyp bror?
Störa dottern (3,5 år) och jag hade ett snack igår. Vi pratade lite om bebisen i magen. Med pannan i djupa väg fårgade hon om bebeisen skulle komma ut idag? Nej, sa jag, den är för liten för det. Den behöver bli större...
Vi pratade då om vilken typ av bebis det kunde tänkas vara. Dottern svarade då direkt:
"Det är en lillebror."
"Ja, kanske det" sa jag. "Vi får se. Vi vet inte än."
Vi promenerade vidare en stund i tystnad. Sen frågade jag: "Vad ska du göra med bebisen när den kommer ut? Ska du gosa med den då?"
"Ja" sa hon. "Då kan han sitta i mitt knä."
"Ja" sa jag. "Det kan han göra."
Återigen en stunds tystnad.
"Ja, han kan sitta i mitt knä då. Och så kan han fisa också. Det gör bebisar."
Så där har ni det. Varken mer eller mindre. Trevlig fredag.
Vi pratade då om vilken typ av bebis det kunde tänkas vara. Dottern svarade då direkt:
"Det är en lillebror."
"Ja, kanske det" sa jag. "Vi får se. Vi vet inte än."
Vi promenerade vidare en stund i tystnad. Sen frågade jag: "Vad ska du göra med bebisen när den kommer ut? Ska du gosa med den då?"
"Ja" sa hon. "Då kan han sitta i mitt knä."
"Ja" sa jag. "Det kan han göra."
Återigen en stunds tystnad.
"Ja, han kan sitta i mitt knä då. Och så kan han fisa också. Det gör bebisar."
Så där har ni det. Varken mer eller mindre. Trevlig fredag.
torsdag 15 november 2012
Ah... I wish
Det var tidigt i morse i det Strängska hemmet. Förvirrad och trött mamma försökte få ihop sig själv i nån typ av klädesanordning medan minsta barnet satt kvar i sängen och bläddrade oförsiktigt i mammans tidning; Kicks senaste reklamutskick.
Det lilla barnet bläddrade ivrigt, pekade och lät. För prata, det kan hon ju inte än.
Men, så plötsligt, tryckte hon sitt lilla finger med extra iver, för att inte kalla det besatthet rakt av, mot tidningens baksida och utbrast i ett högt och ljudligt: "Pappa! Paappaaaa!! PAPPA!!!!"
Som om det gällde livet liksom.
Mamman släntrade över till sängen för att se vad som påkallade detta utfall. Och möttes av följande bild.
Mamman kunde då inte göra annat än att brista ut i kiknande skratt. Ni därute som möjligen känner till hushållet Sträng, skrattar nu lika gott som jag gjorde. Hysteriskt kul egentligen. Det är mycket som inte stämmer här. Och då tänker jag kanske inte främst på det faktum att maken Sträng aldrig skulle använda Chanel No 5.
God kväll.
Det lilla barnet bläddrade ivrigt, pekade och lät. För prata, det kan hon ju inte än.
Men, så plötsligt, tryckte hon sitt lilla finger med extra iver, för att inte kalla det besatthet rakt av, mot tidningens baksida och utbrast i ett högt och ljudligt: "Pappa! Paappaaaa!! PAPPA!!!!"
Som om det gällde livet liksom.
Mamman släntrade över till sängen för att se vad som påkallade detta utfall. Och möttes av följande bild.
Mamman kunde då inte göra annat än att brista ut i kiknande skratt. Ni därute som möjligen känner till hushållet Sträng, skrattar nu lika gott som jag gjorde. Hysteriskt kul egentligen. Det är mycket som inte stämmer här. Och då tänker jag kanske inte främst på det faktum att maken Sträng aldrig skulle använda Chanel No 5.
God kväll.
söndag 11 november 2012
Jag och farmor. Nåja, jag får i alla fall något för pengarna
Jaha, så var det dags igen. BH-dags. Det är en svårt ångestladdad företeelse som jag brukar undvika in i det sista. Men se, såhär halvvägs in i graviditeten börjar bröstkorgen svälla och därmed är stl 75J för litet. Sista veckorna har det känns som att rycka loss plåster på kvällarna när jag tar av BH:n. De gamla BH:ar jag har i stl 80 är för små i kupan.
Det enda glädjande i det hela är att det är lättare att hitta lagom stora kupor i stl 80 än i stl 75. Så med såväl hopp som förtvivlan tog jag 3-åringen i handen och stövlade in i underklädesaffären.
Jag plockade åt mig en stl 80I i en modell jag brukar ha. Till att börja med. Det var faktiskt succé med en gång. Otippat. Och tack vare 80 runtom fanns det mycket att välja på och den späda lilla expediten sprang som en tätting och lämnade olika modeller till mig att prova.
Problemen kom i samband med att jag bad henne leta fram en vit BH. Efter 4:e modellen var det nästan så att jag tappade modet. Storleken fanns, men de satt så illa.
Men hon gav sig inte och kom till slut gående med en modell hon kallade full shape. Vit som snö. Men ajajaj... den där klumpen i halsen kom smygande. Usch.
Jösses. Så mycket tyg.
Någonstans långt bak i huvudet minns jag åsynen av farmors BH när jag var liten, där de hängde på sttäcket på tork i trädgården. Enda skillnaden var att farmors var hudfärgade, vilket jag av just den anledningen idag inte klarar av att köpa själv.
Ska jag, inte ens 40 år fyllda, ha farmor-BH?
Med lätt darrande haka plockade jag av det omfångsrika stycket tyg från galgen och krängde den på mig.
Å ve och fasa, den satt skapligt. En farmor-BH. Uppgiven, inmålad i ett hörn, beklämd och helt utan möjlighet att påverka situationen, rafsade jag ihop sakerna, klädde på mig och gick ut till kassan, betalade och lämnade affären, betydliga hundralappar senare. 2 mörka BH:ar med viss tjejvibb och lite självkänsla kvar och en vit farmor-BH... helt utan sensualitet, smicker eller finkänslighet. BH:ns funktionsmotsvarighet till barnen fleecefordrade galonoveraller och gummistövlar. De fyller sitt syfte. Punkt. Varken mer eller mindre.
Min enda tröst den här regniga och tråkiga novembersöndagen är att jag får nåt för pengarna. Jämfört med de spröda och genomskinliga små A- och B-kuporna som klär väggarna inne i affären får jag lite mer valuta för mina hundralappar. Man skulle kunna sy örngott av mängden tyg i min farmor-BH. Om ca 2 år, när jag opererat ner brösten, kanske det är precis det jag ska göra. Eller kanske tygpåsar att handla på ICA i.
Det enda glädjande i det hela är att det är lättare att hitta lagom stora kupor i stl 80 än i stl 75. Så med såväl hopp som förtvivlan tog jag 3-åringen i handen och stövlade in i underklädesaffären.
Jag plockade åt mig en stl 80I i en modell jag brukar ha. Till att börja med. Det var faktiskt succé med en gång. Otippat. Och tack vare 80 runtom fanns det mycket att välja på och den späda lilla expediten sprang som en tätting och lämnade olika modeller till mig att prova.
Problemen kom i samband med att jag bad henne leta fram en vit BH. Efter 4:e modellen var det nästan så att jag tappade modet. Storleken fanns, men de satt så illa.
Men hon gav sig inte och kom till slut gående med en modell hon kallade full shape. Vit som snö. Men ajajaj... den där klumpen i halsen kom smygande. Usch.
Jösses. Så mycket tyg.
Någonstans långt bak i huvudet minns jag åsynen av farmors BH när jag var liten, där de hängde på sttäcket på tork i trädgården. Enda skillnaden var att farmors var hudfärgade, vilket jag av just den anledningen idag inte klarar av att köpa själv.
Ska jag, inte ens 40 år fyllda, ha farmor-BH?
Med lätt darrande haka plockade jag av det omfångsrika stycket tyg från galgen och krängde den på mig.
Å ve och fasa, den satt skapligt. En farmor-BH. Uppgiven, inmålad i ett hörn, beklämd och helt utan möjlighet att påverka situationen, rafsade jag ihop sakerna, klädde på mig och gick ut till kassan, betalade och lämnade affären, betydliga hundralappar senare. 2 mörka BH:ar med viss tjejvibb och lite självkänsla kvar och en vit farmor-BH... helt utan sensualitet, smicker eller finkänslighet. BH:ns funktionsmotsvarighet till barnen fleecefordrade galonoveraller och gummistövlar. De fyller sitt syfte. Punkt. Varken mer eller mindre.
Min enda tröst den här regniga och tråkiga novembersöndagen är att jag får nåt för pengarna. Jämfört med de spröda och genomskinliga små A- och B-kuporna som klär väggarna inne i affären får jag lite mer valuta för mina hundralappar. Man skulle kunna sy örngott av mängden tyg i min farmor-BH. Om ca 2 år, när jag opererat ner brösten, kanske det är precis det jag ska göra. Eller kanske tygpåsar att handla på ICA i.
lördag 10 november 2012
Glädje, en inre företeelse
Det har varit en intessant vecka. De goda nyheterna har varit hur många som helst senaste 10 dagarna. Det har löst sig med det mesta - på bästa tänkbara sätt. Fostervattensprov - allt ok. Jag har fått in nytt uppdrag som gör det möjligt för mig att anställa en person till. Flera som jag jobbar med känner ny luft under vingarna och ser framåt för första gången på länge. Vi har fått napp och komme rinom kort att ha möjlighet att byta bil - tiull ett enligt vår bedömning regelrätt lyxåk. Våra småtjejer har fått plats på nytt dagis, alldeles i närheten istället för 7 km söderut när både maken och jag jobbar norrut.
Med andra ord, det är nästan väl mycket räkmacka för stunden. Sakerna ovan är liksom bara det jag kommer att tänka på såhär nu, jag vet att det varit ännu mer bra grejer. Glassigt värre.
Men, det kan då konstateras, att glädje och lycka inte är något som kommer till en utifrån och in. Alla sakerna ovan pekar unisont rakt uppåt, en stor, tjock, färgglad pil rakt upp i himlen. Nu blir det åka av, allt är på rulle, bara att hänga med. Fick en riktigt schysst hand tilldelad mig - jag kommer kunna spela hem storkovan.
Ändå, har INTJ Sträng haft en dålig vecka. Inuti. Riktigt dålig. Trött, bekymrad och håglös. Ser ingen glädje, problem. Ingen lust. Med någonting alls.Vill inget, orkar inget, ser inte poängen.
Visst är det märkligt. Likväl som jag i motvind kan stå rätt stadigt och känna att det här, det ordnar sig.
Glädje är inget som kommer till mig utifrån, det är något jag måste känna inuti, annars funkar det inte. Och kanske är det så för alla. I viss mån. Eller så är det ett privilegium vi har, vi nedstämda, vi som inte är glitterpinnar. Att vi kan se, och framför allt känna, regnet och ishalkan mitt i den varma, torra högsommaren.
Kanske är det en tillgång, kanske inte. Det kanske är värdeneutralt. Liksom bara är.
Med andra ord, det är nästan väl mycket räkmacka för stunden. Sakerna ovan är liksom bara det jag kommer att tänka på såhär nu, jag vet att det varit ännu mer bra grejer. Glassigt värre.
Men, det kan då konstateras, att glädje och lycka inte är något som kommer till en utifrån och in. Alla sakerna ovan pekar unisont rakt uppåt, en stor, tjock, färgglad pil rakt upp i himlen. Nu blir det åka av, allt är på rulle, bara att hänga med. Fick en riktigt schysst hand tilldelad mig - jag kommer kunna spela hem storkovan.
Ändå, har INTJ Sträng haft en dålig vecka. Inuti. Riktigt dålig. Trött, bekymrad och håglös. Ser ingen glädje, problem. Ingen lust. Med någonting alls.Vill inget, orkar inget, ser inte poängen.
Visst är det märkligt. Likväl som jag i motvind kan stå rätt stadigt och känna att det här, det ordnar sig.
Glädje är inget som kommer till mig utifrån, det är något jag måste känna inuti, annars funkar det inte. Och kanske är det så för alla. I viss mån. Eller så är det ett privilegium vi har, vi nedstämda, vi som inte är glitterpinnar. Att vi kan se, och framför allt känna, regnet och ishalkan mitt i den varma, torra högsommaren.
Kanske är det en tillgång, kanske inte. Det kanske är värdeneutralt. Liksom bara är.
onsdag 7 november 2012
Vilken energi!!
Idag på jobbet slog jag mig i slang med en avlägsen kollega (samma kontorhotell) i kön vid kaffemaskinen. Hon hade inte sett mig på ett tag, så det var första gången hon hade tillfälle att kommentera min mage, idag iklädd t shirt enl nedan:
Hon känner mig inte så bra, så hon har väl ingen direkt koll på exakt hur många barn jag har, så hon svävade lite på målet: "Jaha, är det dags igen?"
"Jajamen", sa jag. "Som det kan gå."
Hennes kollega lade sig då i samtalet: "Vilken i ordningen är det?"
"Fjärde" sa jag. Jag har märkt att det har viss effekt på folk när man svara det. Fjärde. Då blir det i allmänhet lite tyst. Eller högljutt, beroende på vem man pratar med. I detta fall en av de sistnämnda.
"Fjärde??!!" Min kollega instämde i detta utrop. "Jag tycker det är jobbigt nog med två!" sa hennes kollega. Själv nickade hon och tillade: "Jag har bara en. Tycker det är en del redan där..."
I mitt fall finns det inte direkt mycket att svara på detta. Eller liksom... Vad klena ni är? Tiga är guld.
De tog var sin mun på sitt kaffe, liksom eftertänksamma. När hon svalt sa min kollega: "Fyra barn... Vilken energi du måste ha..."
Jag kunde lagt mig ner på golvet, slagit mig på knäna och skrattat tills jag grät. Oh, the irony. Hon skulle bara veta... hur oerhört komiskt det lät i mina öron när hon sa det... "Vilken energi du måste ha".
Energi. Ja. Eller hur. Ja. Eller kanske inte. Liksom. Inte alls. Själv tycker jag strömmen har gått mest hela tiden.
Som man bäddar får man ligga, sägs det. Och det är rätt och riktigt.
Den som raggar får ligga, har jag också hört. Stämmer ofta. Inte alltid, men ofta.
Men det som inte stämt hittills, i alla fall för mig, är: Den man ligger med får bädda.
Men det, det är en helt annan historia.
Hon känner mig inte så bra, så hon har väl ingen direkt koll på exakt hur många barn jag har, så hon svävade lite på målet: "Jaha, är det dags igen?"
"Jajamen", sa jag. "Som det kan gå."
Hennes kollega lade sig då i samtalet: "Vilken i ordningen är det?"
"Fjärde" sa jag. Jag har märkt att det har viss effekt på folk när man svara det. Fjärde. Då blir det i allmänhet lite tyst. Eller högljutt, beroende på vem man pratar med. I detta fall en av de sistnämnda.
"Fjärde??!!" Min kollega instämde i detta utrop. "Jag tycker det är jobbigt nog med två!" sa hennes kollega. Själv nickade hon och tillade: "Jag har bara en. Tycker det är en del redan där..."
I mitt fall finns det inte direkt mycket att svara på detta. Eller liksom... Vad klena ni är? Tiga är guld.
De tog var sin mun på sitt kaffe, liksom eftertänksamma. När hon svalt sa min kollega: "Fyra barn... Vilken energi du måste ha..."
Jag kunde lagt mig ner på golvet, slagit mig på knäna och skrattat tills jag grät. Oh, the irony. Hon skulle bara veta... hur oerhört komiskt det lät i mina öron när hon sa det... "Vilken energi du måste ha".
Energi. Ja. Eller hur. Ja. Eller kanske inte. Liksom. Inte alls. Själv tycker jag strömmen har gått mest hela tiden.
Som man bäddar får man ligga, sägs det. Och det är rätt och riktigt.
Den som raggar får ligga, har jag också hört. Stämmer ofta. Inte alltid, men ofta.
Men det som inte stämt hittills, i alla fall för mig, är: Den man ligger med får bädda.
Men det, det är en helt annan historia.
måndag 5 november 2012
Ah, kanske är det därför jag är så trött
21.23 Vi släcker lampan. Somnar inom 10 minuter.
23.38 1-åringen gnyr, det gäller att få in nappen innan hon vaknar till helt. Jag går upp, löser det, lägger mig igen, somnar om inom 5 minuter.
01.43 3-åringen gnyr, drömmer mardrömmar. Det gäller att få tyst på henne innan hon väcker lillasyster. Med långa benet före ångar jag in i deras rum, klappar och lugnar. Går tillbaka till min säng, men kan inte somna om. Blir liggande, tänker på jobbet, pengar, framtiden.
02.46 Jag har precis börjat glida in i sömnens land när 3-åringen gnyr igen av mardrömmar. Upp, klappar, 1-åringen vaknar till, hon får sin napp och somnar om. Jag går och lägger mig igen. Somnar efter ca 15 min.
04.34 1-åringen vaknar och gråter, jag går upp för att hämta in henne till oss. Lägger henne hos pappan, går på toaletten och när jag kommer tillbaka har storasyster också krupit upp hos oss. Jag knuffar hennes några cm åt sidan så att jag får plats. Somnar om efter ca 20 min, farligt nära att trilla i golvet.
05.45 Pappans väckarklocka ringer och han går upp. Jag vaknar till av ljudet, somnar om direkt.
06.20 Min klocka ringer, dags att gå upp och börja dagen.
2 timmar. Max. Det är vad jag får i sammanhängade sömn. 2 timmar. Oftast inte ens det. Inte varje natt, ibland är det bättre, men ofta ser det ut ungefär så här. När de är friska. Och sen händer det ju att de inte är det...
Till det lägger vi ett nystartat företag som jag både äger och driver och som just nu behöver anställa en till. Ett fasligt letande och räknande för hur jag ska få alla uppdrag bemannade på ett bra sätt utan att ekonomin går omkull. Upplärningsperioder väntar samtidigt som jag ska hinna med den vanliga arbetsbelastningen.
Till det lägger vi vinter. Eller höst. Kalla det vad du vill - här på västkusten är det ungefär samma sak. Mörkt, kallt, snett regn rakt upp i näsan. Från nu och till slutet av april.
Till det lägger vi en graviditet. Och en släng ekonomiångest.
Då kanske det inte är så konstigt. Att jag är så trött. Så att jag mår illa fram vid halv nio på kvällen. Så att jag undrar om det är något allvarligt fysiskt fel. Hormonrubbning, ämnesomsättningsproblem, blodbrist eller varför inte nån typ av cancer? Som trycker på nåt sömncentra, inte sjutton vet jag... Jag undrar helt ärligt om man kan gäspa käken ur led.
Eller så är det bara så enkelt. Att jag inte får tillfälle att sova ut, aldrig någonsin är utvilad, aldrig får chansen att liksom komma ikapp lite grann. Jag blir avbruten. Det är inte ofta jag får sova så länge åt gången att jag når djupsömn några längre perioder. Ah, kanske är det därför...
23.38 1-åringen gnyr, det gäller att få in nappen innan hon vaknar till helt. Jag går upp, löser det, lägger mig igen, somnar om inom 5 minuter.
01.43 3-åringen gnyr, drömmer mardrömmar. Det gäller att få tyst på henne innan hon väcker lillasyster. Med långa benet före ångar jag in i deras rum, klappar och lugnar. Går tillbaka till min säng, men kan inte somna om. Blir liggande, tänker på jobbet, pengar, framtiden.
02.46 Jag har precis börjat glida in i sömnens land när 3-åringen gnyr igen av mardrömmar. Upp, klappar, 1-åringen vaknar till, hon får sin napp och somnar om. Jag går och lägger mig igen. Somnar efter ca 15 min.
04.34 1-åringen vaknar och gråter, jag går upp för att hämta in henne till oss. Lägger henne hos pappan, går på toaletten och när jag kommer tillbaka har storasyster också krupit upp hos oss. Jag knuffar hennes några cm åt sidan så att jag får plats. Somnar om efter ca 20 min, farligt nära att trilla i golvet.
05.45 Pappans väckarklocka ringer och han går upp. Jag vaknar till av ljudet, somnar om direkt.
06.20 Min klocka ringer, dags att gå upp och börja dagen.
2 timmar. Max. Det är vad jag får i sammanhängade sömn. 2 timmar. Oftast inte ens det. Inte varje natt, ibland är det bättre, men ofta ser det ut ungefär så här. När de är friska. Och sen händer det ju att de inte är det...
Till det lägger vi ett nystartat företag som jag både äger och driver och som just nu behöver anställa en till. Ett fasligt letande och räknande för hur jag ska få alla uppdrag bemannade på ett bra sätt utan att ekonomin går omkull. Upplärningsperioder väntar samtidigt som jag ska hinna med den vanliga arbetsbelastningen.
Till det lägger vi vinter. Eller höst. Kalla det vad du vill - här på västkusten är det ungefär samma sak. Mörkt, kallt, snett regn rakt upp i näsan. Från nu och till slutet av april.
Till det lägger vi en graviditet. Och en släng ekonomiångest.
Då kanske det inte är så konstigt. Att jag är så trött. Så att jag mår illa fram vid halv nio på kvällen. Så att jag undrar om det är något allvarligt fysiskt fel. Hormonrubbning, ämnesomsättningsproblem, blodbrist eller varför inte nån typ av cancer? Som trycker på nåt sömncentra, inte sjutton vet jag... Jag undrar helt ärligt om man kan gäspa käken ur led.
Eller så är det bara så enkelt. Att jag inte får tillfälle att sova ut, aldrig någonsin är utvilad, aldrig får chansen att liksom komma ikapp lite grann. Jag blir avbruten. Det är inte ofta jag får sova så länge åt gången att jag når djupsömn några längre perioder. Ah, kanske är det därför...
söndag 4 november 2012
Alla dessa beslut. Jag som bara vill stirra rakt ut i luften.
1-åringen, trött och ledsen, stora tårar rinner längs kinden medan hon med eftertryck förklarar: "Pippiiii!!! Pippiii!!!"
3-åringen, hoppandes upp och ner: "Jag vill titta på Byggare Bob!!! Jag VILL det! Jag vill inte titta på Pippi!"
Mamman, alldeles trött. Huvudet på annat ställe. Hungrig, lite deppig. Börjar ladda inför veckan. Budgetarbete, uppstart av nytt uppdrag, anställningsintervjuer, kurser att hålla. Det gäller att vara på tå. Mamman hamnar inför ett val. Och ska föreställa vara den som vet. Den som kan bestämma. Den som kan avgöra vad som blir bäst. Pippi eller Byggare Bob?
Mamman tittar på sina barn, ett i taget, från storgråtande 1-åring till hoppande 3-åring. Mamman skulle också kunna tänka sig att hoppa och gråta. Minsann. Mamman kan tänka sig massa saker. Men inte vad som blir bäst: Pippi eller Byggare Bob... Vi kanske skulle sjunga en sång istället?
Utan mer eftertanke fattar mamman ett beslut och helt utan inbördes ordning vinner 1-åringen för tillfället slaget. Pippi på Rymmen spelas snart upp på TV-skärmen. 1-åringen slår sig till ro i soffan, tårarna slutar rinna. Alltid nåt.
Men än ger inte 3-åringen upp. "Jag VILL titta på Byggare Bob", får ett sammanbrott. Mamman, som helst bara hade struntat i alltihop och gått och lagt sig, säger: "Nästa gång tittar vi på Byggare Bob. Du får gå och göra något annat om du inte vill titta på Pippi."
"Då vill jag sjunga Gazonoo", säger 3-åringen kallt.
Med det menar den lilla 3-åringen att mamman ska gå ut till bilen och hämta in iPoden för att spela Moves like Jagger ("I've got the moves..." tolkar 3-åringen till Gazonoo). Men det projektet är mamman övermäktigt. Mamman vill inte göra något mer idag. Inte resa sig upp ur soffan, vare sig för att gå på toaletten vid behov eller för att släpa sig in till sängen om några timmar. Och definitivt inte gå ut till bilen för att hämta in nån musikspelare. Mamman vill heller inte fatta några beslut alls mer idag. Mamman vill inte ens bli hugrig idag, med risk för att behöva bestämma vad i kylskåpet som kan anordnas till något ätbart. Och mamman orkar heller inte tänka ut något bra att säga till 3-åringen för att komma ur knipan. Mamman vill och orkar ingenting. Mamman vill bara vara tom, alldeles tom, alldeles öde och ekande inuti. Stirra ut på en punkt rakt ut i luften ca 60 cm från näsan. Resten av kvällen. Inte tänka alls. Stänga ner. Gå i depå. Låta skärmsläckaren gå på. Lite strömavbrott liksom.
Mamman kan ibland vara så trött på sitt eget huvud.
Så mamman tittar bara på 3-åringen utan att säga något. Mamman visar, så att säga, sitt care face. Hissar intressevimpeln. Och försöker starta igång hjärnan för att på något sätt tillmötesgå den starka 3-årsviljan. Men 3-åringen har redan lämnat situationen, en Nalle Puh-bok var plötsligt av större intresse än Byggare Bob och Gazonoo tillsammans. Tack och lov.
Pappan seglar in som den Onedin-hjälte han just nu är (har skapligt buskiga polisonger att stoltsera med inför världen) och säger: "De är trötta. Ska vi prova att lägga dem redan nu?"
Mamman tittar på klockan. 18.15. Reflexmässigt, nånstans bak i reptilhjärnan, går tankeprocessen igång, för- och nackdelar med att lägga dem ca en timme före normal läggdags. Beslut. Igen. Mamman som inte orkar det, inte vill det mer idag.
"Gör det", säger mamman. Skit i eventuellt trassel. Den där punkten i luften, 60 cm framför näsan, nu kommer jag. Låt oss hänga. Resten av kvällen. Då och då tänker jag slå ner blicken för att titta på den klick hallonsorbet jag kommer att äta. Men det är allt. I övrigt kommer du ha min fulla uppmärksamhet.
3-åringen, hoppandes upp och ner: "Jag vill titta på Byggare Bob!!! Jag VILL det! Jag vill inte titta på Pippi!"
Mamman, alldeles trött. Huvudet på annat ställe. Hungrig, lite deppig. Börjar ladda inför veckan. Budgetarbete, uppstart av nytt uppdrag, anställningsintervjuer, kurser att hålla. Det gäller att vara på tå. Mamman hamnar inför ett val. Och ska föreställa vara den som vet. Den som kan bestämma. Den som kan avgöra vad som blir bäst. Pippi eller Byggare Bob?
Mamman tittar på sina barn, ett i taget, från storgråtande 1-åring till hoppande 3-åring. Mamman skulle också kunna tänka sig att hoppa och gråta. Minsann. Mamman kan tänka sig massa saker. Men inte vad som blir bäst: Pippi eller Byggare Bob... Vi kanske skulle sjunga en sång istället?
Utan mer eftertanke fattar mamman ett beslut och helt utan inbördes ordning vinner 1-åringen för tillfället slaget. Pippi på Rymmen spelas snart upp på TV-skärmen. 1-åringen slår sig till ro i soffan, tårarna slutar rinna. Alltid nåt.
Men än ger inte 3-åringen upp. "Jag VILL titta på Byggare Bob", får ett sammanbrott. Mamman, som helst bara hade struntat i alltihop och gått och lagt sig, säger: "Nästa gång tittar vi på Byggare Bob. Du får gå och göra något annat om du inte vill titta på Pippi."
"Då vill jag sjunga Gazonoo", säger 3-åringen kallt.
Med det menar den lilla 3-åringen att mamman ska gå ut till bilen och hämta in iPoden för att spela Moves like Jagger ("I've got the moves..." tolkar 3-åringen till Gazonoo). Men det projektet är mamman övermäktigt. Mamman vill inte göra något mer idag. Inte resa sig upp ur soffan, vare sig för att gå på toaletten vid behov eller för att släpa sig in till sängen om några timmar. Och definitivt inte gå ut till bilen för att hämta in nån musikspelare. Mamman vill heller inte fatta några beslut alls mer idag. Mamman vill inte ens bli hugrig idag, med risk för att behöva bestämma vad i kylskåpet som kan anordnas till något ätbart. Och mamman orkar heller inte tänka ut något bra att säga till 3-åringen för att komma ur knipan. Mamman vill och orkar ingenting. Mamman vill bara vara tom, alldeles tom, alldeles öde och ekande inuti. Stirra ut på en punkt rakt ut i luften ca 60 cm från näsan. Resten av kvällen. Inte tänka alls. Stänga ner. Gå i depå. Låta skärmsläckaren gå på. Lite strömavbrott liksom.
Mamman kan ibland vara så trött på sitt eget huvud.
Så mamman tittar bara på 3-åringen utan att säga något. Mamman visar, så att säga, sitt care face. Hissar intressevimpeln. Och försöker starta igång hjärnan för att på något sätt tillmötesgå den starka 3-årsviljan. Men 3-åringen har redan lämnat situationen, en Nalle Puh-bok var plötsligt av större intresse än Byggare Bob och Gazonoo tillsammans. Tack och lov.
Pappan seglar in som den Onedin-hjälte han just nu är (har skapligt buskiga polisonger att stoltsera med inför världen) och säger: "De är trötta. Ska vi prova att lägga dem redan nu?"
Mamman tittar på klockan. 18.15. Reflexmässigt, nånstans bak i reptilhjärnan, går tankeprocessen igång, för- och nackdelar med att lägga dem ca en timme före normal läggdags. Beslut. Igen. Mamman som inte orkar det, inte vill det mer idag.
"Gör det", säger mamman. Skit i eventuellt trassel. Den där punkten i luften, 60 cm framför näsan, nu kommer jag. Låt oss hänga. Resten av kvällen. Då och då tänker jag slå ner blicken för att titta på den klick hallonsorbet jag kommer att äta. Men det är allt. I övrigt kommer du ha min fulla uppmärksamhet.
Romney och Stepford Wives
Det börjar närma sig presidentval i det underliga landet USA. Återigen är fru Sträng dåligt insatt och såligt på läst, men jag är ju varken blind eller döv inför de dumheter som Mitt Romney slänger ur sig. Jag förstår såklart att det bara är det allra gottigaste som når mina öron, men ändå... karln har sagt rätt mycket dumt.
Det har säkert Obama också, men det har inte nått mig. Så därför lägger jag mig inte i det för nu. Utan det jag funderar över är, trots allt, hur det skulle vara att vara kvinna i ett land där Mitt Romneys regler gällde. Och jag tänker Stepford Wives. Helt spontant. Se på konan hans:
Som direkt tagen ut Stepford wives. En underbar historia för er som känner till den, för er som missat den kan jag glädja er med att ni har något mysigt kvar att göra i livet, nämligen upptäcka författaren Ira Levin. Utöver ovan nämnda bok har han också skrivit bl a Pojkarna från Brasilien och Rosemarys baby. Fantastisk läsning.
Jag tänker att jag helst skulle se att någon annan än Mitt Romney var en av världens tveklöst mäktigaste män. Av flera anledningar. Men inte minst för att det känns som att kvinnorna i USA skulle rasa tillbaka in i 40-talet. Och än så länge ser ju resten av väst till USA som för att titta i facit. Och jag skulle utgöra en mycket dålig Stepford wife.
Det har säkert Obama också, men det har inte nått mig. Så därför lägger jag mig inte i det för nu. Utan det jag funderar över är, trots allt, hur det skulle vara att vara kvinna i ett land där Mitt Romneys regler gällde. Och jag tänker Stepford Wives. Helt spontant. Se på konan hans:
Som direkt tagen ut Stepford wives. En underbar historia för er som känner till den, för er som missat den kan jag glädja er med att ni har något mysigt kvar att göra i livet, nämligen upptäcka författaren Ira Levin. Utöver ovan nämnda bok har han också skrivit bl a Pojkarna från Brasilien och Rosemarys baby. Fantastisk läsning.
Jag tänker att jag helst skulle se att någon annan än Mitt Romney var en av världens tveklöst mäktigaste män. Av flera anledningar. Men inte minst för att det känns som att kvinnorna i USA skulle rasa tillbaka in i 40-talet. Och än så länge ser ju resten av väst till USA som för att titta i facit. Och jag skulle utgöra en mycket dålig Stepford wife.
söndag 28 oktober 2012
Vi och de andra paren
Oftast brukar
jag inte hinna. Eller ha lust. Eller anledning. Att befinna mig på stan mitt på
dagen om lördagarna.
Jag brukar välja bort det. Dels för att slippa slåss med folk – gör man ju veckorna i ända ändå, dels för att jag inte hinner – på helgerna är det ju alltid dags att tvätta, städa och laga mat. Göra rent spisen. Alla de där underbara sakerna man inte hinner med under veckorna.
Jag brukar välja bort det. Dels för att slippa slåss med folk – gör man ju veckorna i ända ändå, dels för att jag inte hinner – på helgerna är det ju alltid dags att tvätta, städa och laga mat. Göra rent spisen. Alla de där underbara sakerna man inte hinner med under veckorna.
Men så, igår,
hände det. Jag var där. Och jag såg dem. Paren.
Vilka då? Tänker
vän av ordning.
Jo, låt mig
berätta. Paren är alla dessa fina människor som rör sig ledigt på stan på
lördagsluncherna. Åldern varierar, allt mellan 22 och 52. Lite ledigt klädda,
men ändå liksom tillfixade, medvetna. De håller handen, det glittrar lite om
dem. Höga på kärlek, höga på varandra. Låt mig berätta hur deras dag ser ut. I
min sinnevärld i alla fall.
Morgonen
börjar runt 9-10 efter en natt med avslappnande, helande sömn. Tillsammans.
Solen lyser in genom persiennen och genom fina gardiner som hon har valt. En
frukost, fullkorn och nyttigt pålägg. Juice och kaffe. I lugn och ro. Planerar
dagen. Vad ska vi göra idag? Ett oskrivet blad, en hel skål med godis att välja
mellan, choklad, lakrits, sega råttor och syrliga karameller.
Äh, vi tar en promenad och kollar lite i affärer. Hade behövt köpa en ny top, säger hon och sagt och gjort. Efter en lång dusch, eller kanske ett bad, lite smink (i badrummet finns små tvålar formade som hjärtan, rött genomskinliga och de får ligga där alldeles ifred), lite skön musik, ger de sig ut.
Tar sig till ortens shoppingcenter. Tar en kaffe och något litet gott, pratar, tittar på folk och njuter av dagen, av varandras sällskap, lönehelg. De pratar om de ska gå ut och äta middag idag eller om de bara ska stanna hemma. Se en schysst film. Mysa i soffan.
På vägen hem köper de en fläskfilé och en grönpepparsås, halvfabrikat, man är ju så trött på helgen, orkar inte göra allt rätt hela tiden…
Hemma slappar de en stund, surfar, bläddrar i senaste Amelia, ringer en vän.
Maten lagas, det småhånglas, sådär bara lite mysigt, medan potatisen blir klar i ugnen. De delar på en flaska vin till maten och fyller på med en liten whiskey och en liten skål godis framför TV:n till filmen med Hugh Grant. Eller så är det den senaste Resident Evil beroende på ålder och smak.
När det är dags att lägga sig blir det långligg, mysligg, maratonligg med lampan tänd. Lite närhet, lite spooning, lite kuddsnack, en känsla av att allt är som det ska när de somnar. Kanske somnar de tätt ihop, eller med en rejäl luftspalt emellan, men de är sams och de är nöjda med dagen.
Lördagen följs av en söndagmorgon när solen lyser in genom de gardiner hon valt. Släntrar upp vid 10-tiden, utvilade, efter att ha pratat om livet en stund i sängen. Lördagen är bättre såklart, men söndagen, den är bra den också.
Äh, vi tar en promenad och kollar lite i affärer. Hade behövt köpa en ny top, säger hon och sagt och gjort. Efter en lång dusch, eller kanske ett bad, lite smink (i badrummet finns små tvålar formade som hjärtan, rött genomskinliga och de får ligga där alldeles ifred), lite skön musik, ger de sig ut.
Tar sig till ortens shoppingcenter. Tar en kaffe och något litet gott, pratar, tittar på folk och njuter av dagen, av varandras sällskap, lönehelg. De pratar om de ska gå ut och äta middag idag eller om de bara ska stanna hemma. Se en schysst film. Mysa i soffan.
På vägen hem köper de en fläskfilé och en grönpepparsås, halvfabrikat, man är ju så trött på helgen, orkar inte göra allt rätt hela tiden…
Hemma slappar de en stund, surfar, bläddrar i senaste Amelia, ringer en vän.
Maten lagas, det småhånglas, sådär bara lite mysigt, medan potatisen blir klar i ugnen. De delar på en flaska vin till maten och fyller på med en liten whiskey och en liten skål godis framför TV:n till filmen med Hugh Grant. Eller så är det den senaste Resident Evil beroende på ålder och smak.
När det är dags att lägga sig blir det långligg, mysligg, maratonligg med lampan tänd. Lite närhet, lite spooning, lite kuddsnack, en känsla av att allt är som det ska när de somnar. Kanske somnar de tätt ihop, eller med en rejäl luftspalt emellan, men de är sams och de är nöjda med dagen.
Lördagen följs av en söndagmorgon när solen lyser in genom de gardiner hon valt. Släntrar upp vid 10-tiden, utvilade, efter att ha pratat om livet en stund i sängen. Lördagen är bättre såklart, men söndagen, den är bra den också.
Alla dessa
par. Jag önskar dem lycka och välgång under varje sekund de har som är sådär.
Jag har haft det också. Men det var 11 år sen jag hade det heltid och sen hade
jag det halvtid i nåt åt för fyra år sen. Sen dess, inte. Och inte lär det
hända heller under de närmsta 12-14 åren. Men sen, kanske, kanske.
Vår lördag är istället sån här.
Vår lördag är istället sån här.
3-åringen
smyger sig in till oss strax efter 5 på morgonen. Vilket är ok. Tills hon genom
att småsjunga och peta väcker 1-åringen, som genast ska upp. Jag går upp med dem,
vimmelkantig och förvirrad. Placerar dem framför TV:n och startar igång en
maskin tvätt. Plockar undan den gamla tvätten. Gör iordning flingor till
3-åringen, betalar räkningar, går igenom veckans post. Allt det där goa.
En inventering i kyl och skafferi, skriver en inköpslista. Barnen bråkar. 9-åringen släntrar upp, vill ha frukost.
Jag äter min egen frukost stående medan jag langar pålägg, mjölk och annat genom köket. Såklart är det fel sked till tallriken och för lite kaviar på smörgåsen.
Städar. Skurar WC:t. Halvsover en stund framför Bolibompa med en tjej på varje knä. Bråka inte nu tjejer…
Vid 9-10-tiden kommer maken upp, fixar frukost och tar en kaffe. Vi stämmer av läget. Dags för lunch till de små. Sen tar jag 3-åringen och åker och handlar så tar maken 1-åringen. Ica Maxi, 2 timmar, 4 överfulla stora påsar med mat och 1800 kronor senare.
Lassar in mat medan maken byter däck på bilen. Tar en kaffe stående medan jag hänger upp dagens andra maskin tvätt. Kör sonen till pingisträningen. Hade behövt duscha, orkar inte.
Jobbar några timmar, ligger lite efter.
Maken fixar mat, alltid alldeles underbar, och sen ska två timmar slås ihjäl med griniga småtroll som är trötta och inte vill någonting. Men för tidigt för att lägga. Alla 4 går vi omkring som osaliga andar, väntar ut varandra, 9-åringen har flytt fältet och är inne hos grannen.
Klockan 19 lägger vi de små. I konstant stress. Är de magsjuka? Tyckte hon åt dåligt…
Klockan 20 vill sonen se på Americas funniest videos. Jag är inte så intresserad utan jobbar en stund, eller beställer kläder (vem hinner gå och handla sånt live liksom), fixar med ekonomin eller nåt annat upplyftande.
Klockan 21 går sonen och lägger sig, snabbt som ögat får vi igång en film för att hinna se klart innan man slocknar i soffan. Egentligen är man för trött redan innan filmen börjat.
Läggdags. Om det liggs är det ett sprinterligg. För trött redan från början, men man saknar varandra ändå och vill. Det gäller att hinna klart innan 1-åringen gnyr. Och lampan är släckt, för man vet aldrig när sonen kommer insläntrande nästa gång i sömnen med en tandborste i mun. Man vill inte skada hans framtid med den synen på näthinnan.
Med lite tur hinner vi med några minuters spooning innan 1-åringen vill få plats emellan. För trötta för att ta matchen med henne, somnar vi på varsin kant i sängen vid 23-tiden, farligt nära att trilla ut och med plastspadar och leksaksvispar lite varstans.
Kvart över 5 på morgonen därefter är det dags igen. En ny dag. Farligt lik lördagen. Det enda som gör en glad är att ingen verkar blivit sjuk under natten. Och att man inte behöver packa ihop barn i overaller och ge sig ut i morgonmörkret.
En inventering i kyl och skafferi, skriver en inköpslista. Barnen bråkar. 9-åringen släntrar upp, vill ha frukost.
Jag äter min egen frukost stående medan jag langar pålägg, mjölk och annat genom köket. Såklart är det fel sked till tallriken och för lite kaviar på smörgåsen.
Städar. Skurar WC:t. Halvsover en stund framför Bolibompa med en tjej på varje knä. Bråka inte nu tjejer…
Vid 9-10-tiden kommer maken upp, fixar frukost och tar en kaffe. Vi stämmer av läget. Dags för lunch till de små. Sen tar jag 3-åringen och åker och handlar så tar maken 1-åringen. Ica Maxi, 2 timmar, 4 överfulla stora påsar med mat och 1800 kronor senare.
Lassar in mat medan maken byter däck på bilen. Tar en kaffe stående medan jag hänger upp dagens andra maskin tvätt. Kör sonen till pingisträningen. Hade behövt duscha, orkar inte.
Jobbar några timmar, ligger lite efter.
Maken fixar mat, alltid alldeles underbar, och sen ska två timmar slås ihjäl med griniga småtroll som är trötta och inte vill någonting. Men för tidigt för att lägga. Alla 4 går vi omkring som osaliga andar, väntar ut varandra, 9-åringen har flytt fältet och är inne hos grannen.
Klockan 19 lägger vi de små. I konstant stress. Är de magsjuka? Tyckte hon åt dåligt…
Klockan 20 vill sonen se på Americas funniest videos. Jag är inte så intresserad utan jobbar en stund, eller beställer kläder (vem hinner gå och handla sånt live liksom), fixar med ekonomin eller nåt annat upplyftande.
Klockan 21 går sonen och lägger sig, snabbt som ögat får vi igång en film för att hinna se klart innan man slocknar i soffan. Egentligen är man för trött redan innan filmen börjat.
Läggdags. Om det liggs är det ett sprinterligg. För trött redan från början, men man saknar varandra ändå och vill. Det gäller att hinna klart innan 1-åringen gnyr. Och lampan är släckt, för man vet aldrig när sonen kommer insläntrande nästa gång i sömnen med en tandborste i mun. Man vill inte skada hans framtid med den synen på näthinnan.
Med lite tur hinner vi med några minuters spooning innan 1-åringen vill få plats emellan. För trötta för att ta matchen med henne, somnar vi på varsin kant i sängen vid 23-tiden, farligt nära att trilla ut och med plastspadar och leksaksvispar lite varstans.
Kvart över 5 på morgonen därefter är det dags igen. En ny dag. Farligt lik lördagen. Det enda som gör en glad är att ingen verkar blivit sjuk under natten. Och att man inte behöver packa ihop barn i overaller och ge sig ut i morgonmörkret.
Jag är rädd
att när vi nästa gång kan ha det som de där andra har det… Då är vi för trötta
för att uppskatta det, pensionärer som vaknar klockan 4 och sitter och väntar
på tidningsbudet och som lägger oss så fort det börjar mörkna. Dvs en tillvaro
som är otäckt lik den vi har nu, fast på ett annat sätt. Shoppingturerna vid
lördagslunchen då? Titta på folk?
Ibland undrar
jag om det här fjärde barnet var så genomtänkt. Men så såg vi det på ultraljud
nu i veckan. Och jag längtar redan efter det så att det gör ont. Lilla vän, när
du nu tänker titta ut. Du är välkommen ut till oss. Din trötta och stressade
familj. Bara du inte är som din äldsta storasyster och vaknar kvart över 5 på
helgerna, så ska vi nog dra jämnt.
Tur. Det är bara det det handlar om.
Ni har säkert läst det, brevet som Anna Berglund skrivit
till statsminister Fredrik Reinfeldt. Den uppdaterade här på Lyran vet att jag
sällan (aldrig) är den som står främst på barrikaderna. Inte heller är jag den
som står på andra sidan. Jag är ointresserad, tycker hela ämnet är tråkigt. Det
är för komplext för mig. Jag har ett starkt rättvisepatos, men jag har också
lite för lätt för att sätta mig in i allas situation. Därmed flyter det en
smula ihop. Jag kan se allt ifrån alla perspektiv och lika ofta som det går att
peka ut en solklar syndabock i en given situation efter att ha lyssnat på alla
iblandade, lika ofta går jag ifrån situationen med ett uppgivet ryck på axlarna
– här har ju alla varit med och hållit i kniven…
Men det är ju inte så att jag skiter i allt. Absolut inte. Bara de riktigt nonchalanta skiter i allt. Det vi skapar idag är det som våra barn tar över och jag vill ju att deras framtid ska vara bättre och ljusare än… så som det är nu. Liksom.
Men det är ju inte så att jag skiter i allt. Absolut inte. Bara de riktigt nonchalanta skiter i allt. Det vi skapar idag är det som våra barn tar över och jag vill ju att deras framtid ska vara bättre och ljusare än… så som det är nu. Liksom.
På ytan kan det tyckas som att Anna Berglund och jag är mil
bort ifrån varandra. Men jag ser det inte så. Visst, jag är nästan 15 år äldre
och lite sånt, men… för bara 4 år sen hade jag heller ingen bostad och ingen
klar bild över hur jag skulle lösa det. Med barn, vilket krånglar till det
något.
Och visst har jag utbildning, mer universitetspoäng än jag kan räkna, men inom alla de ämnen jag idag INTE arbetar med. Utbildning är överreklamerat, min bestämda åsikt. Alltså kan jag inte se en enda koppling mellan mina studier och min nuvarande situation. Jag är inte där jag är tack vare min utbildning.
Och jag har också jobbat dubbelt. Fram till för ca 6 år sen har jag alltid jobbat mer än heltid, jobbat när jag pluggat, jobbat extra på kvällarna osv osv. Allt för att få pengarna att räcka till och i bästa fall kanske räcka till något roligt också.
När jag sen valde att inte jobba dubbelt, jobbade jag långt över heltid ändå, fast bara på ett ställe. Och som egenföretagare hade jag förmånen att göra de extra timmarna alldeles gratis.
Som 29-åring drog jag på mig ett diskbråck, men vården lät mig veta att jag var för frisk för att operera och diskbråcket läkte ut av sig själv, fast hann under tiden ställa till oreda i ryggen med kronisk värk som följd.
Och visst har jag utbildning, mer universitetspoäng än jag kan räkna, men inom alla de ämnen jag idag INTE arbetar med. Utbildning är överreklamerat, min bestämda åsikt. Alltså kan jag inte se en enda koppling mellan mina studier och min nuvarande situation. Jag är inte där jag är tack vare min utbildning.
Och jag har också jobbat dubbelt. Fram till för ca 6 år sen har jag alltid jobbat mer än heltid, jobbat när jag pluggat, jobbat extra på kvällarna osv osv. Allt för att få pengarna att räcka till och i bästa fall kanske räcka till något roligt också.
När jag sen valde att inte jobba dubbelt, jobbade jag långt över heltid ändå, fast bara på ett ställe. Och som egenföretagare hade jag förmånen att göra de extra timmarna alldeles gratis.
Som 29-åring drog jag på mig ett diskbråck, men vården lät mig veta att jag var för frisk för att operera och diskbråcket läkte ut av sig själv, fast hann under tiden ställa till oreda i ryggen med kronisk värk som följd.
Så Anna Berglund och jag är inte så långt ifrån varandra som
man skulle kunna tro om man skulle ställa oss bredvid varandra.
Det som skiljer oss åt är en sak, som jag ser det. Inte rika föräldrar, för det har inte jag heller. Inte nåt flådigt ställe att växa upp på, jag kommer från ett problemfyllt arbetarområde i en förort.
Inte att jag sprungit på någon osedvanligt kompetent person på Arbetsförmedlingen eller någon bostadsförmedling. Efter att ha varit arbetslös en gång som ung, förvisad till samhällets hjälp och det enda som mötte mig var en uppgiven arbetsförmedlare som sa ”du får hoppas att du har friska och snälla föräldrar”, insåg jag att den vägen inte var en möjlig väg att gå. Man får klara sig själv. Och det i såväl socialdemokraternas som moderaternas Sverige.
Och bostadsförmedling? Är det århundradets största skämt?
Så det enda jag haft som Anna Berglund inte haft är tur. Tur att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och framför allt, det mest oumbärliga i vår värld, turen att springa på rätt personer. Men det är inget strävsamt och medvetet arbete från min sida, för jag har aldrig varit skicklig på att knyta ytliga kontakter, introvert som jag är. Utan det är tur, ren och skär tur.
Via en dåvarande arbetskamrat fick jag ett förstahandskontrakt på en fin liten hyreslägenhet, så att jag kunde flytta hemifrån. Den lägenheten löste boendeproblemen då och senare, tills jag ställde till det för mig själv med en relation som inte fungerade och hamnade i ett läge att börja om, utan någon biljett, så att säga. Då var det inte långt från bostadsproblem, men även denna gång räddade turen och slumpen mig.
Och via nuvarande arbetskamrater och andra kontakter har jag fått fler uppdrag som gjort det möjligt för mig att starta eget som faktiskt rullar på ok. Tusentals är de, vars företag och drömmar går i stöpet innan de ens blivit varma i kläderna. Just nu funkar det. Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det kan vara över, upp som en sol och ner som en pannkaka på en vecka. Jag är ödmjuk. Man vet aldrig.
Det som skiljer oss åt är en sak, som jag ser det. Inte rika föräldrar, för det har inte jag heller. Inte nåt flådigt ställe att växa upp på, jag kommer från ett problemfyllt arbetarområde i en förort.
Inte att jag sprungit på någon osedvanligt kompetent person på Arbetsförmedlingen eller någon bostadsförmedling. Efter att ha varit arbetslös en gång som ung, förvisad till samhällets hjälp och det enda som mötte mig var en uppgiven arbetsförmedlare som sa ”du får hoppas att du har friska och snälla föräldrar”, insåg jag att den vägen inte var en möjlig väg att gå. Man får klara sig själv. Och det i såväl socialdemokraternas som moderaternas Sverige.
Och bostadsförmedling? Är det århundradets största skämt?
Så det enda jag haft som Anna Berglund inte haft är tur. Tur att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och framför allt, det mest oumbärliga i vår värld, turen att springa på rätt personer. Men det är inget strävsamt och medvetet arbete från min sida, för jag har aldrig varit skicklig på att knyta ytliga kontakter, introvert som jag är. Utan det är tur, ren och skär tur.
Via en dåvarande arbetskamrat fick jag ett förstahandskontrakt på en fin liten hyreslägenhet, så att jag kunde flytta hemifrån. Den lägenheten löste boendeproblemen då och senare, tills jag ställde till det för mig själv med en relation som inte fungerade och hamnade i ett läge att börja om, utan någon biljett, så att säga. Då var det inte långt från bostadsproblem, men även denna gång räddade turen och slumpen mig.
Och via nuvarande arbetskamrater och andra kontakter har jag fått fler uppdrag som gjort det möjligt för mig att starta eget som faktiskt rullar på ok. Tusentals är de, vars företag och drömmar går i stöpet innan de ens blivit varma i kläderna. Just nu funkar det. Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det kan vara över, upp som en sol och ner som en pannkaka på en vecka. Jag är ödmjuk. Man vet aldrig.
Anna Berglund. All respekt. Din situation visar på det allra
mest orättvisa i samhället. Jag blir så sur, det känns trist och hopplöst.
Och Fredrik Reinfeldt. Hur tänkte du nu? I ett Sverige där hårt arbete skulle löna sig? Och hur tycker du det fungerar så långt? Är det inte bara klubben för inbördes beundran? Vi som redan är bäst ska bli ännu bättre? De andra – de behöver vi inte bry oss så mycket om… eller? Sånt där trivialt som nånstans att bo. Och vård. Nja, ska det verkligen vara nödvändigt?
Och Fredrik Reinfeldt. Hur tänkte du nu? I ett Sverige där hårt arbete skulle löna sig? Och hur tycker du det fungerar så långt? Är det inte bara klubben för inbördes beundran? Vi som redan är bäst ska bli ännu bättre? De andra – de behöver vi inte bry oss så mycket om… eller? Sånt där trivialt som nånstans att bo. Och vård. Nja, ska det verkligen vara nödvändigt?
Tyvärr är min bittra erfarenhet (och då är jag ändå en av
dem som, i alla fall för ögonblicket, ser ut att ha lyckats, jag är en av de
där som kan göra lite mer som de vill; ingenting jämfört med de som är en av
de där på riktigt, där är jag ljusår bakom, men jag har det bra
och jag har det jättebra och jag har framför allt möjligheten att påverka min
egen situation) dock att det bara handlar om tur. Jag har varit vuxen både
under vänster- och högerstyre, haft problem både under vänster- och högerstyre,
hade behövt hjälp från samhället både under vänster- och högerstyre och känner
att det mesta är slumpmässigt. Ibland har jag fått god hjälp, ibland ingen alls.
Det har handlat om vem man haft turen att springa på. Om de varit på gott humör
den dagen, om deras chef skickat schyssta signaler den veckan. Om det regnar, solen skiner, månen står i rätt linje mot solen... vad vet man?
Man är förvisad till sin lyckliga stjärna och till de man har runt sig, vänner och arbetskamrater. För min del har det fallit väl ut. Jag är tacksam och ödmjuk inför det, men jag har varit med så länge att jag vet att det kan tas ifrån mig lika fort. Och då kommer jag kanske också att behöva samhället. Men då tror jag det kommer gå åt skogen. Vare sig mitt brev, likt Anna Berglunds, då kommer att vara adresserat till Fredrik Reinfeldt eller någon annan.
Man är förvisad till sin lyckliga stjärna och till de man har runt sig, vänner och arbetskamrater. För min del har det fallit väl ut. Jag är tacksam och ödmjuk inför det, men jag har varit med så länge att jag vet att det kan tas ifrån mig lika fort. Och då kommer jag kanske också att behöva samhället. Men då tror jag det kommer gå åt skogen. Vare sig mitt brev, likt Anna Berglunds, då kommer att vara adresserat till Fredrik Reinfeldt eller någon annan.
tisdag 23 oktober 2012
Fläder och björnbär
Jaha, då är jag snart halvvägs genom den här graviditeten. Det visar sig i en craving för nybakade grahamsscones med björnbärsmarmelad. Och på kvällen framför TV:n ska det vara sorbet. Hallon och fläder, närmare bestämt. De hade ingen ananassorbet när jag handlade idag, anars hade det också varit aktuellt.
Normalt sett äter jag inte särskilt mycket vare sig glass eller sorbet, men under graviditet är det som amen i kyrkan.
Gött. Nu är sconesen klara.
Normalt sett äter jag inte särskilt mycket vare sig glass eller sorbet, men under graviditet är det som amen i kyrkan.
Gött. Nu är sconesen klara.
Ibland är det bara dags
Idag är det en sån där dag. Jag orkar helt enkelt inte. Köra full sula, plattan i mattan.
Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.
Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.
söndag 21 oktober 2012
Det är lätt i ett land som Sverige. Om krig och outhärdlig sorg.
Jag är inte polititskt engagerad. Det är ångest varje gång det är val och det är meningen att man ska tycka något. Visst har jag grundläggande åsikter om hur det borde vara, men i Sverige är det inget av de större partierna som inte tycker samma. Typ att alla ska få utbildning och vård och att staten inte ska sitta ihop med kyrkan. Sen verkar Moderaterna inte riktigt hänga med på det där med utbildning och så det sista, men i stort känner jag att parti som parti, liksom. I Sverige är extremerna inte så stora. Som i andra länder.
Det är krig på många ställen. Det vet vi alla. När man är född och uppvuxen (och inte minst politiskt fullständigt ointresserad) i ett land som Sverige, är det lätt att tänka "Sluta bråka nu" med lite uttråkat tonfall. "Nu får ni komma överens."
För jag vägrar tro något annant än att det, i vilket krigshärjat land du än väljer, till 99 % bor människor som bara vill få sin dag att fungera, att barnen och de andra nära och kära ska ha det så bra som möjligt.
Men så finns det pengar, makt, högre intressen och såväl gamla som nya orättvisor som går så långt över huvudena på den stora massan att de plötsligt är i krig med varandra. Ändå. Till vad som känns som ingen större nytta för de flesta.
Det slutar med förstörda familjer, sorg, hat och ännu mer orättvisor som blir angelägna att ställa till rätta. Och så eskalerar det hela.
Mat och andra förnödenheter får inte nå Ghasa, det ser minsann Israel till. Och allt vad det är.
Jag blir bara ledsen, så jag försöker ducka för nyheterna. Det är så hopplöst. Vad kan göras? Jag ger upp inför situationen komplexitet. Min begränsade hjärnkapacitet klarar inte att ta in det.
Och så bor man i Sverige. Vi är allt annat än änglar, det vet jag, vi bidrar med våran alldeles egen del till världens elände och misär. Men vi har inte bomber och granater flygande genom luften och plötsligt befinner man sig ändå långt ifrån allt. Tycker man. Det är en chimär. Men icke desto mindre en man klänger sig fast vid.
För även i länder utan krig och den typen av elände, händer det fruktansvärda saker. Samma saker som händer över hela världen och som borde fylla kvoten för hur mycket vi människor ska lägga till i elände uppe på. Sjukdomar, olyckor och brott.
På senare tid har det dykt upp två hemska historier, båda i min närhet. Förvisso inte direkta närhet, men ändå, människor man vet vilka de är och känner till lite grann.
I ena fallet ett par, nu runt 40 år och som bor i närheten av där vi bor, som försökt få barn i hur många som helst men det inte fungerat. Efter en del kamp och slit så lyckades de till slut adoptera hem tre syskon från ett asiatiskt land. Tre små barn, den äldsta snart 4 år. Barnen kom hit i början av sommaren. För några veckor sedan valde mannen att skjuta sig. Hemma.
Det är fruktansvärt och obegripligt. Hur kunde det blir sådär? Det går inte att förstå.
Det andra tillfället är en gammal skolkamrat. Vi hängde lite på rasterna i gymnasiet, men har sen dess bott i helt olika delar av staden och därmed inte haft någon som helst kontakt annat än det man hör ryktesvägen.
För två år sedan uppdagades det att han fått cancer och nu nyligen gick han bort. Efter två år av operationer och all annan upptänklig behandling. Han skulle precis fylla 39. Ett år äldre än jag. Efter sig lämnar han självklart ett helt nätverk av vänner och släkt som från och med nu och alltid kommer att vara kantstötta. Men han lämnar också en familj, en fru och två små barn, vars liv aldrig kommer bli... som det liksom var tänkt.
När sådana här saker händer - hela jävla tiden - även i ett land där människan inte skapar sig krig och andra hemska problem i sin direkta närhet... räcker inte det? Är det inte tillräckligt med sorg och elände liksom helt naturligt och ibland självvalt redan som det är? Varför behöver vi lägga till en massa?
Parallellt med såna här hemskheter, är livet fullt av glädje. Det är allt bra konstigt alltihop. Allt finns samtidigt. Dygnet runt.
För en vecka sen hoppade en man fallskärm från rymden. Bara som en sån sak. Vem behöver droger när sånt går att göra? Och han kom dit upp med hjälp av ballonger. Ärligt talat...
Om jag slänger en blick över axeln ser jag en 3-åring och en 1-åring som ligger och kramas i soffan. Och själv sitter jag här med magen i vädret och ser fram emot att inom några månader få sitta här i soffan, halvt hög av den underbara doften av bebis. Detta underliga, helt fantastiska fenomen, en ny människa blir till. Det är lika fantastiskt överallt i världen där det händer.
Jag har en kollega vars vän för några år sedan helt hastigt och lustigt hamnade i situationen där han ensam tvingades förlösa sin hustru i hallen. Med telefonen i örat fick han löpande instruktioner från en barnmorska och klarade det hela galant. Vilken superhjälte. Och han sammanfattade det hela med: "Ingen man som sett en kvinna föda barn kan starta krig".
Om det ändå vore så... Kanske är det så... Svårt att säga... Men visst hade det varit det bästa. Det enklaste sättet att komma till rätta med det värsta, det helt onödiga, eländet. Att tvinga in karlar i parti och minut på BB runtom i världen.
När ska det bli lite ordning? Kan det bli ordning? När ska det gå upp för världen att det är dags att koncentrera sig på rätt saker? Att det liksom räcker med de dåliga kort man blir tilldelad av moder natur ibland? När människan vill åstadkommer hon underverk, fortsött med det istället. Vi har nog på tallriken ändå. Sluta lassa upp portioner av äcklig mat ingen kan eller vill äta.
Det är krig på många ställen. Det vet vi alla. När man är född och uppvuxen (och inte minst politiskt fullständigt ointresserad) i ett land som Sverige, är det lätt att tänka "Sluta bråka nu" med lite uttråkat tonfall. "Nu får ni komma överens."
För jag vägrar tro något annant än att det, i vilket krigshärjat land du än väljer, till 99 % bor människor som bara vill få sin dag att fungera, att barnen och de andra nära och kära ska ha det så bra som möjligt.
Men så finns det pengar, makt, högre intressen och såväl gamla som nya orättvisor som går så långt över huvudena på den stora massan att de plötsligt är i krig med varandra. Ändå. Till vad som känns som ingen större nytta för de flesta.
Det slutar med förstörda familjer, sorg, hat och ännu mer orättvisor som blir angelägna att ställa till rätta. Och så eskalerar det hela.
Mat och andra förnödenheter får inte nå Ghasa, det ser minsann Israel till. Och allt vad det är.
Jag blir bara ledsen, så jag försöker ducka för nyheterna. Det är så hopplöst. Vad kan göras? Jag ger upp inför situationen komplexitet. Min begränsade hjärnkapacitet klarar inte att ta in det.
Och så bor man i Sverige. Vi är allt annat än änglar, det vet jag, vi bidrar med våran alldeles egen del till världens elände och misär. Men vi har inte bomber och granater flygande genom luften och plötsligt befinner man sig ändå långt ifrån allt. Tycker man. Det är en chimär. Men icke desto mindre en man klänger sig fast vid.
För även i länder utan krig och den typen av elände, händer det fruktansvärda saker. Samma saker som händer över hela världen och som borde fylla kvoten för hur mycket vi människor ska lägga till i elände uppe på. Sjukdomar, olyckor och brott.
På senare tid har det dykt upp två hemska historier, båda i min närhet. Förvisso inte direkta närhet, men ändå, människor man vet vilka de är och känner till lite grann.
I ena fallet ett par, nu runt 40 år och som bor i närheten av där vi bor, som försökt få barn i hur många som helst men det inte fungerat. Efter en del kamp och slit så lyckades de till slut adoptera hem tre syskon från ett asiatiskt land. Tre små barn, den äldsta snart 4 år. Barnen kom hit i början av sommaren. För några veckor sedan valde mannen att skjuta sig. Hemma.
Det är fruktansvärt och obegripligt. Hur kunde det blir sådär? Det går inte att förstå.
Det andra tillfället är en gammal skolkamrat. Vi hängde lite på rasterna i gymnasiet, men har sen dess bott i helt olika delar av staden och därmed inte haft någon som helst kontakt annat än det man hör ryktesvägen.
För två år sedan uppdagades det att han fått cancer och nu nyligen gick han bort. Efter två år av operationer och all annan upptänklig behandling. Han skulle precis fylla 39. Ett år äldre än jag. Efter sig lämnar han självklart ett helt nätverk av vänner och släkt som från och med nu och alltid kommer att vara kantstötta. Men han lämnar också en familj, en fru och två små barn, vars liv aldrig kommer bli... som det liksom var tänkt.
När sådana här saker händer - hela jävla tiden - även i ett land där människan inte skapar sig krig och andra hemska problem i sin direkta närhet... räcker inte det? Är det inte tillräckligt med sorg och elände liksom helt naturligt och ibland självvalt redan som det är? Varför behöver vi lägga till en massa?
Parallellt med såna här hemskheter, är livet fullt av glädje. Det är allt bra konstigt alltihop. Allt finns samtidigt. Dygnet runt.
För en vecka sen hoppade en man fallskärm från rymden. Bara som en sån sak. Vem behöver droger när sånt går att göra? Och han kom dit upp med hjälp av ballonger. Ärligt talat...
Om jag slänger en blick över axeln ser jag en 3-åring och en 1-åring som ligger och kramas i soffan. Och själv sitter jag här med magen i vädret och ser fram emot att inom några månader få sitta här i soffan, halvt hög av den underbara doften av bebis. Detta underliga, helt fantastiska fenomen, en ny människa blir till. Det är lika fantastiskt överallt i världen där det händer.
Jag har en kollega vars vän för några år sedan helt hastigt och lustigt hamnade i situationen där han ensam tvingades förlösa sin hustru i hallen. Med telefonen i örat fick han löpande instruktioner från en barnmorska och klarade det hela galant. Vilken superhjälte. Och han sammanfattade det hela med: "Ingen man som sett en kvinna föda barn kan starta krig".
Om det ändå vore så... Kanske är det så... Svårt att säga... Men visst hade det varit det bästa. Det enklaste sättet att komma till rätta med det värsta, det helt onödiga, eländet. Att tvinga in karlar i parti och minut på BB runtom i världen.
När ska det bli lite ordning? Kan det bli ordning? När ska det gå upp för världen att det är dags att koncentrera sig på rätt saker? Att det liksom räcker med de dåliga kort man blir tilldelad av moder natur ibland? När människan vill åstadkommer hon underverk, fortsött med det istället. Vi har nog på tallriken ändå. Sluta lassa upp portioner av äcklig mat ingen kan eller vill äta.
söndag 14 oktober 2012
Så sant som det är sagt
"You don't need a horocsope or a microscope to see the mess that you're in."
Tänkvärt, pang på rödbetan. Han kunde sina saker, George Harrison. Jag är ingen stor fan i allmänhet, men karln har skrivit While my guitar gently weeps och äger därför för all framtid en alldeles speciell plats i rockhistorien.
Tänkvärt, pang på rödbetan. Han kunde sina saker, George Harrison. Jag är ingen stor fan i allmänhet, men karln har skrivit While my guitar gently weeps och äger därför för all framtid en alldeles speciell plats i rockhistorien.
lördag 13 oktober 2012
Cravings
Det är underligt när det händer. Det sätter in, från sekund till annan-. Och det följer ett visst mönster. Börjar bli van nu.
Först ut är citroner. Citronsaft och citronpeppar på allt. Sen lakrits. Haribos piratpengar. Eller varför inte kryptoniter, en sur karamell med saltpulver inuti. Allt gott på en gång.
Sushi. Pad Thai.
Sen kommer Tiramisú.
Och eftersom vatten smakar så vederstyggligt äckligt helt plötsligt, rena kräkmedel, kommer suget efter juice. Blodgrape, till exemepel. Och jag är annars ingen storkonsument av juice. Ens i närheten.
Salt hockeypulver.
Kexchoklad.
Och sen, av någon mycket förunderlig anledning, glider jag in i crème brûlée-fasen. Något såpass dessutom. Har så gjort alla gånger, ett stadium på ett par veckor. Billig, sliskig crème brûlée på påsa att blanda ihop med mjölk. Jag tror att det är något av det mest onyttiga man kan äta. Men kroppen vill ha, hallucinationer om det mellan varven.
Havregrynsgröt. Märk väl: med bjänrbärsmarmelad och ovispad grädde till - annars får det vara.
Hönökaka med prickig korv. Sötlimpa med gräddost. Valnötsost.
Det är väl så långt jag hunnit denna gång hittills. Jag är i en stark vecka 17 och någonstans därinne flyter en liten astronaut vars lilla lilla hjärta kan pumpa runt 24 liter blod per dygn. Det är så abstrakt. Vem behöver knark när världen kan vara så förunderlig...
Det är ju över halva tiden kvar och jag har några faser till att gå igenom. Nötcrème brukar komma in i bilden lite senare, t ex. Choklad rent allmänt. Och mer salt godis. Gyllenmust välling. Vi får väl se.
Det mesta av det ovan är inget jag äter annars, utan det smyger fram nu. Likadant varje gång.
Nu är det frukostdags. Sötlimpan och blodapelsinjuicen skriker mitt namn från köket och magen knorrar.
Jag har lagt ner LCHF för ett tag. Som ni kanske förstår av ovan nämnda mat. Nu är det mest HCHF. Mycket av allt. Jag skyller på bebisen. Ta det inte ifrån mig.
Först ut är citroner. Citronsaft och citronpeppar på allt. Sen lakrits. Haribos piratpengar. Eller varför inte kryptoniter, en sur karamell med saltpulver inuti. Allt gott på en gång.
Sushi. Pad Thai.
Sen kommer Tiramisú.
Och eftersom vatten smakar så vederstyggligt äckligt helt plötsligt, rena kräkmedel, kommer suget efter juice. Blodgrape, till exemepel. Och jag är annars ingen storkonsument av juice. Ens i närheten.
Salt hockeypulver.
Kexchoklad.
Och sen, av någon mycket förunderlig anledning, glider jag in i crème brûlée-fasen. Något såpass dessutom. Har så gjort alla gånger, ett stadium på ett par veckor. Billig, sliskig crème brûlée på påsa att blanda ihop med mjölk. Jag tror att det är något av det mest onyttiga man kan äta. Men kroppen vill ha, hallucinationer om det mellan varven.
Havregrynsgröt. Märk väl: med bjänrbärsmarmelad och ovispad grädde till - annars får det vara.
Hönökaka med prickig korv. Sötlimpa med gräddost. Valnötsost.
Det är väl så långt jag hunnit denna gång hittills. Jag är i en stark vecka 17 och någonstans därinne flyter en liten astronaut vars lilla lilla hjärta kan pumpa runt 24 liter blod per dygn. Det är så abstrakt. Vem behöver knark när världen kan vara så förunderlig...
Det är ju över halva tiden kvar och jag har några faser till att gå igenom. Nötcrème brukar komma in i bilden lite senare, t ex. Choklad rent allmänt. Och mer salt godis. Gyllenmust välling. Vi får väl se.
Det mesta av det ovan är inget jag äter annars, utan det smyger fram nu. Likadant varje gång.
Nu är det frukostdags. Sötlimpan och blodapelsinjuicen skriker mitt namn från köket och magen knorrar.
Jag har lagt ner LCHF för ett tag. Som ni kanske förstår av ovan nämnda mat. Nu är det mest HCHF. Mycket av allt. Jag skyller på bebisen. Ta det inte ifrån mig.
tisdag 9 oktober 2012
Nej, nej, så lätt kommer man inte undan
Den uppdaterade läsaren här på Lyran, som följde mina semestervedermödor (säg fort tio gånger) i mitt förra inlägg, trodde kanske att allt skulle ordna sig nu när vi kommit hem. Hemma är ju alltid bäst, mat man känner igen, fasta rutiner osv.
Hahaaaaa.Kul. Dra den om älgen också.
I torsdags morse, dvs knappt tre dagar efter att vi landat hemma i vårt regnkalla Götlaborg, slog magsjukan undan benen totalt för fru Sträng.
Magsjuka.
Känns omodernt. Faktiskt. Och bara jag dessutom. Inte hela-familjen-ligger-däckad-i-vinterkräksjuka (vilket såklart hade varit mycket värre), utan bara jag. Fast däckad så det räckte för hela familjen, så summan av lasterna hela tiden är konstant.
Jajamen. Det bara fortsätter. Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näseblod.
Men nu är jag bättre. Så snart ska jag väl se världen genom de snälla glasögonen och återkomma med inlägg som doftar mer av... glädje och framtidstro? Om jag nu hade varit lagd åt det hållet. When pigs fly.
Men man vet ju aldrig.
Hahaaaaa.Kul. Dra den om älgen också.
I torsdags morse, dvs knappt tre dagar efter att vi landat hemma i vårt regnkalla Götlaborg, slog magsjukan undan benen totalt för fru Sträng.
Magsjuka.
Känns omodernt. Faktiskt. Och bara jag dessutom. Inte hela-familjen-ligger-däckad-i-vinterkräksjuka (vilket såklart hade varit mycket värre), utan bara jag. Fast däckad så det räckte för hela familjen, så summan av lasterna hela tiden är konstant.
Jajamen. Det bara fortsätter. Är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näseblod.
Men nu är jag bättre. Så snart ska jag väl se världen genom de snälla glasögonen och återkomma med inlägg som doftar mer av... glädje och framtidstro? Om jag nu hade varit lagd åt det hållet. When pigs fly.
Men man vet ju aldrig.
lördag 6 oktober 2012
30 sidor, Bröderna Cartwright och en stukad fot
Japp, så är det. Fru Sträng och hennes fina familj var en vecka på Cypern. Mamma/mormor var också med.
Upplägget var perfekt. En vuxen mer än antalet små barn att hålla ordning på. Flådigt boende med egen pool och 3 sovrum. Ingen anledning att klänga på varandra. Najs.
Maken och jag var inte sena att njuta av situationen och det perfekta läget. Vi åkte på måndagen och fram på torsdagen började vi fantisera om att det här borde man ju göra om nästa år. Allt är ju hur götta som helst. Vädret är perfekt. Stället är perfekt. Medelhavet precis så salt som man minns det och som man gillar. När huden känns liksom lite taggig av saltet fram på eftermiddagen - ja då kan man inte vara annat än snäll och nöjd.
Men se, man ska inte vara nöjd. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån. För på torsdag kväll kräktes ettåringen. Det där borde man sett komma. Liksom.
Men, till allas förtjusning, var det över lika fort som det kom och efter bara någon timme somnade det lilla barnet om och sen märktes inget mer.
Ha! Minsann! Lite medvind i seglen ändå! Ett litet straff för att vi njöt, men ändå helt hanterbart. Det här ska nog gå bra.
Fredagen passerade utan större dramatik och maken och jag började åter fantisera om nästa års semester. Hur länge kan vi vara borta? Vad kostar det med maten? Vi diskuterade högt och lågt där vi kramades i det salta vattnet. Njöt av vädret, av varandra, av våra underbara barn och den goda maten.
Att man aldrig lär sig.
Pang på pung, direkt på lördag morgon, öppnar 3-åringen stort med att kräkas. Nåja, tänkte vi, visa av erfarenheten från några dagar tidigare, om nån timme är väl det här över... Men nej. Inte så.
Det lilla barnet kräktes och kräktes där hon satt med mormor (inte många andra räknas när mormor finns nära). Själv förströdde jag mig denna morgon med att passa på ettåringen så att hon inte skulle springa ut i gatan i väntan på att gå och äta frukost.
Och då mina vänner, det är då det händer. Med den lilla oskyldiga ettåringen i ett fast grepp i vänster hand, trampade jag snett på det enda trappsteget som fanns på framsidan huset och faller framstupa. Självklart drar jag med mig den lilla i fallet så att ett ljudligt, lite ihåligt "tock!!" ekar mellan husväggarna när hennes lilla lilla panna åker med farten av hennes tunga mammas fall ett trappsteg och rakt i betonggolvet. Vilken god mor man är. Sällan skådat slag.
Jag ropar på hjälp. Maken kommer rusande. Blåmärket i lillans panna syns redan, och det är välgjort för det är alldeles vitt i mitten och lite grus sitter fast.
Själv sitter jag kvar på marken. Länge. Oklart om jag brutit foten. Jag vet bara att jag har så ont så ont som man bara kan ha. Till slut tar jag mig upp, haltar fram till poolen och sänker enfaldigt ner foten i den för att svalka den (yeah, right, säkert bara 26 grader däri). Brister så ut i hysteriskt fnissanfall som jag alltid gör när jag gör mig illa men inser att det inte gått sådär vansinnesilla trots allt. Sonen tittar förvirrat på modern som tjuter av skratt så tårarna rinner medan foten sakta sväller till sin dubbla storlek. Han skakar klokt nog på huvudet. Vad ska man säga?
Vid frukosten ber jag om is i baren och får med en påse hem som jag med jämna mellanrum under dagen vårdar mig själv med. Medan 3-åringen kräks, sitter jag bredvid henne i soffan med foten invirad i is i högläge och tittar på Bröderna Cartwright. 2 avsnitt. Textade på norska.
Senare på eftermiddagen samlas vi allihop och tittar på Doobidoo tillsammans.
Det, mina vänner, det är semester det. Den bästa sorten.
Fram på eftermiddagen har jag så ont i foten att jag inte kan stödja på den utan att tårar rinner ner för kinderna. Ett kort ögonblick diskuteras läkarbesök, men det avfärdas lika fort. Vad sjutton. Det är bara en stukning. Måhända mycket välgjord. Står sig även internationellt. Så här i efterhand är jag nöjd med hur bra jag gjorde det.
Resten av dagen förflyter på nåt sätt ändå ok, den värsta smärtan lägger sig, 3-åringen slutar kräkas fram på eftermiddagen. Man ska inte klaga.
Så på söndag, händer det, det som får allt att vända. 3-åringen, som förvisso absolut piggat på sig, återhämtar sig sakta i skuggan i vagnen (självvalt ställe) där hon lugnt sover bort hela förmiddagen. Detta gör att det bara är ett barn att hålla ordning på. Vilket i sin tur innebär att jag hinner läsa lite. Med foten i höglöge hinner jag faktiskt ta mig igenom 30 sidor i min bok och det är min själ inte dåligt för att vara semester. Visst var jag optimist när vi åkte hemifrån och hade med mig två böcker (vet inte hur det gick till; maken hade också med sig två och han hann läsa ut båda), men hoppet är ju det sista som lämnar människan.
Så där har ni det. En kanonsemester. Två magsjuka små barn, en stukning i absolut världsklass, Bröderna Cartwright, Lasse Kronér, 30 sidor och medelhavets salta vatten. Så hade vi det. Redan nu pratar vi om vart vi ska åka nästa gång och när.
Upplägget var perfekt. En vuxen mer än antalet små barn att hålla ordning på. Flådigt boende med egen pool och 3 sovrum. Ingen anledning att klänga på varandra. Najs.
Maken och jag var inte sena att njuta av situationen och det perfekta läget. Vi åkte på måndagen och fram på torsdagen började vi fantisera om att det här borde man ju göra om nästa år. Allt är ju hur götta som helst. Vädret är perfekt. Stället är perfekt. Medelhavet precis så salt som man minns det och som man gillar. När huden känns liksom lite taggig av saltet fram på eftermiddagen - ja då kan man inte vara annat än snäll och nöjd.
Men se, man ska inte vara nöjd. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån. För på torsdag kväll kräktes ettåringen. Det där borde man sett komma. Liksom.
Men, till allas förtjusning, var det över lika fort som det kom och efter bara någon timme somnade det lilla barnet om och sen märktes inget mer.
Ha! Minsann! Lite medvind i seglen ändå! Ett litet straff för att vi njöt, men ändå helt hanterbart. Det här ska nog gå bra.
Fredagen passerade utan större dramatik och maken och jag började åter fantisera om nästa års semester. Hur länge kan vi vara borta? Vad kostar det med maten? Vi diskuterade högt och lågt där vi kramades i det salta vattnet. Njöt av vädret, av varandra, av våra underbara barn och den goda maten.
Att man aldrig lär sig.
Pang på pung, direkt på lördag morgon, öppnar 3-åringen stort med att kräkas. Nåja, tänkte vi, visa av erfarenheten från några dagar tidigare, om nån timme är väl det här över... Men nej. Inte så.
Det lilla barnet kräktes och kräktes där hon satt med mormor (inte många andra räknas när mormor finns nära). Själv förströdde jag mig denna morgon med att passa på ettåringen så att hon inte skulle springa ut i gatan i väntan på att gå och äta frukost.
Och då mina vänner, det är då det händer. Med den lilla oskyldiga ettåringen i ett fast grepp i vänster hand, trampade jag snett på det enda trappsteget som fanns på framsidan huset och faller framstupa. Självklart drar jag med mig den lilla i fallet så att ett ljudligt, lite ihåligt "tock!!" ekar mellan husväggarna när hennes lilla lilla panna åker med farten av hennes tunga mammas fall ett trappsteg och rakt i betonggolvet. Vilken god mor man är. Sällan skådat slag.
Jag ropar på hjälp. Maken kommer rusande. Blåmärket i lillans panna syns redan, och det är välgjort för det är alldeles vitt i mitten och lite grus sitter fast.
Själv sitter jag kvar på marken. Länge. Oklart om jag brutit foten. Jag vet bara att jag har så ont så ont som man bara kan ha. Till slut tar jag mig upp, haltar fram till poolen och sänker enfaldigt ner foten i den för att svalka den (yeah, right, säkert bara 26 grader däri). Brister så ut i hysteriskt fnissanfall som jag alltid gör när jag gör mig illa men inser att det inte gått sådär vansinnesilla trots allt. Sonen tittar förvirrat på modern som tjuter av skratt så tårarna rinner medan foten sakta sväller till sin dubbla storlek. Han skakar klokt nog på huvudet. Vad ska man säga?
Vid frukosten ber jag om is i baren och får med en påse hem som jag med jämna mellanrum under dagen vårdar mig själv med. Medan 3-åringen kräks, sitter jag bredvid henne i soffan med foten invirad i is i högläge och tittar på Bröderna Cartwright. 2 avsnitt. Textade på norska.
Senare på eftermiddagen samlas vi allihop och tittar på Doobidoo tillsammans.
Det, mina vänner, det är semester det. Den bästa sorten.
Fram på eftermiddagen har jag så ont i foten att jag inte kan stödja på den utan att tårar rinner ner för kinderna. Ett kort ögonblick diskuteras läkarbesök, men det avfärdas lika fort. Vad sjutton. Det är bara en stukning. Måhända mycket välgjord. Står sig även internationellt. Så här i efterhand är jag nöjd med hur bra jag gjorde det.
Resten av dagen förflyter på nåt sätt ändå ok, den värsta smärtan lägger sig, 3-åringen slutar kräkas fram på eftermiddagen. Man ska inte klaga.
Så på söndag, händer det, det som får allt att vända. 3-åringen, som förvisso absolut piggat på sig, återhämtar sig sakta i skuggan i vagnen (självvalt ställe) där hon lugnt sover bort hela förmiddagen. Detta gör att det bara är ett barn att hålla ordning på. Vilket i sin tur innebär att jag hinner läsa lite. Med foten i höglöge hinner jag faktiskt ta mig igenom 30 sidor i min bok och det är min själ inte dåligt för att vara semester. Visst var jag optimist när vi åkte hemifrån och hade med mig två böcker (vet inte hur det gick till; maken hade också med sig två och han hann läsa ut båda), men hoppet är ju det sista som lämnar människan.
Så där har ni det. En kanonsemester. Två magsjuka små barn, en stukning i absolut världsklass, Bröderna Cartwright, Lasse Kronér, 30 sidor och medelhavets salta vatten. Så hade vi det. Redan nu pratar vi om vart vi ska åka nästa gång och när.
fredag 14 september 2012
Punktering. Bildligt och bokstavligt.
Det har varit en underlig vecka. Upphackad, splittrad och oförutsägbar. Som livet i stort? Med andra ord en vecka som livet i miniatyr.
Det mest spännande var väl i tisdags morse, när jag backade ut från uppfarten här hemma. Bilen full av barn, hjärnan full med information, kroppen full av stress, väskan full med förberedelser inför dagen.
Men tydligen inte bildäck fulla av luft.
Strax kunde jag konstatera att jag hade punka och körde in på närmsta parkering och fick ett nervöst sammanbrott.
Jag hanterar sådana saker väldigt dåligt. Ringde maken med darrande röst. Hjälp. Ynkligt. Hjäääälp...
Bredvid mig i bilen satt 1-åringen, som inte ätit frukost hemma och därför var på väg att härskna ordentligt. I baksätet satt 3-åringen, som förvisso var på ett strålande humör, men som... utan att gå in i detalj, det lilla barnet har haft lite trassel med magen och hade precis dagen innan fått en rejäl kur med linfrön och katrinplommonpuré. Och vardagsedge-junkie som jag är chansade jag denna morgon på att skippa blöjan. Fatta själv vilket läge. Vad gör jag nu? Ställer in dagen? Sluter ögonen och gör en struts - blundar jag försvinner det? Situationen var mig övermäktig. Jag ger upp, sätter mig ner och gråter och ropar på mamma, så får hon lösa alltihop.
Punka. Och då blir det punka på hela systemet, liksom såväl bildligt som bokstavligt. Hjärnan stänger ner, skärmsläckaren går på och jag blir fullständigt handlingsförlamad.
Dagen fortsatte på samma tema sedan med att kund och jag missuppfattat tid så det blev precis inget gjort och framför allt stressade jag helt i onödan.
Dessutom startade två nya uppdrag igång denna vecka. Och, som jag skrev på fejsbukk: "Att vara konsult: de man kommer till behandlar en som att man är lösningen på alla problem de någonsin haft. Själv vet man inte ens var toaletten finns eller hur kaffemaskinen funkar och hade behövt en ny-på-jobbet-knapp på bröstet."
Alla ni därute som jobbar så, ni vet hur trött man är när man kommer hem. Och mitt i detta ska man träna, äta bra, ha vuxentid och hinna med barnen. Föräldramöte. Handbollsträning. Liksom.
När fredagen kommer är man en spillra, vaknar med huvudvärk och undrar hur det ska gå. Men jag överlevde även denna gång. I alla fall så långt. Klockan är 20.19 och jag är fortfarande vaken. Fantastiskt.
Trevlig helg alla.
Det mest spännande var väl i tisdags morse, när jag backade ut från uppfarten här hemma. Bilen full av barn, hjärnan full med information, kroppen full av stress, väskan full med förberedelser inför dagen.
Men tydligen inte bildäck fulla av luft.
Strax kunde jag konstatera att jag hade punka och körde in på närmsta parkering och fick ett nervöst sammanbrott.
Jag hanterar sådana saker väldigt dåligt. Ringde maken med darrande röst. Hjälp. Ynkligt. Hjäääälp...
Bredvid mig i bilen satt 1-åringen, som inte ätit frukost hemma och därför var på väg att härskna ordentligt. I baksätet satt 3-åringen, som förvisso var på ett strålande humör, men som... utan att gå in i detalj, det lilla barnet har haft lite trassel med magen och hade precis dagen innan fått en rejäl kur med linfrön och katrinplommonpuré. Och vardagsedge-junkie som jag är chansade jag denna morgon på att skippa blöjan. Fatta själv vilket läge. Vad gör jag nu? Ställer in dagen? Sluter ögonen och gör en struts - blundar jag försvinner det? Situationen var mig övermäktig. Jag ger upp, sätter mig ner och gråter och ropar på mamma, så får hon lösa alltihop.
Punka. Och då blir det punka på hela systemet, liksom såväl bildligt som bokstavligt. Hjärnan stänger ner, skärmsläckaren går på och jag blir fullständigt handlingsförlamad.
Dagen fortsatte på samma tema sedan med att kund och jag missuppfattat tid så det blev precis inget gjort och framför allt stressade jag helt i onödan.
Dessutom startade två nya uppdrag igång denna vecka. Och, som jag skrev på fejsbukk: "Att vara konsult: de man kommer till behandlar en som att man är lösningen på alla problem de någonsin haft. Själv vet man inte ens var toaletten finns eller hur kaffemaskinen funkar och hade behövt en ny-på-jobbet-knapp på bröstet."
Alla ni därute som jobbar så, ni vet hur trött man är när man kommer hem. Och mitt i detta ska man träna, äta bra, ha vuxentid och hinna med barnen. Föräldramöte. Handbollsträning. Liksom.
När fredagen kommer är man en spillra, vaknar med huvudvärk och undrar hur det ska gå. Men jag överlevde även denna gång. I alla fall så långt. Klockan är 20.19 och jag är fortfarande vaken. Fantastiskt.
Trevlig helg alla.
lördag 8 september 2012
Damp. Till husbehov.
Det är lördag. Komadag. Efter en vecka med tidiga morgnar, tre barn som ska förpassas till rätt utbildningsinstitution. Och själv ska man ha med sig dator, bankdosor och åka runt bland 10 olika uppdrag i veckan.
Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
Jag orkade helt enkelt inte mer.
Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?
Då slår den in. Avundsjukan.
På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.
Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.
Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.
Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.
Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.
Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.
Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
Skål och tack så mycket för visat intresse.
Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
Jag orkade helt enkelt inte mer.
Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?
Då slår den in. Avundsjukan.
På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.
Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.
Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.
Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.
Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.
Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.
Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
Skål och tack så mycket för visat intresse.
fredag 7 september 2012
Nu är det fredagsmys
TGIF. Thank God it's Friday.
Hela veckan har man laddat.
Förberett sig noga.
Den stora finalen.
Upplägget är här, allt är perfekt.
Allt annat är bara förberedelser för denna härliga stund, den bästa.
Klockan är halv åtta, barnen har somnat, vi plockar fram lite godis.
Det är nu det händer.
Det är nu det är läge.
Som vi har längtat.
Efter att få somna i soffan framför TV:n strax före 21, innan första glaset vin är slut.
Ja, nu är det dags för fredagsmyyyyyyssss!!!!
Hela veckan har man laddat.
Förberett sig noga.
Den stora finalen.
Upplägget är här, allt är perfekt.
Allt annat är bara förberedelser för denna härliga stund, den bästa.
Klockan är halv åtta, barnen har somnat, vi plockar fram lite godis.
Det är nu det händer.
Det är nu det är läge.
Som vi har längtat.
Efter att få somna i soffan framför TV:n strax före 21, innan första glaset vin är slut.
Ja, nu är det dags för fredagsmyyyyyyssss!!!!
tisdag 4 september 2012
Brev till mina barn: Lita på magen
Idag vill jag sända något tänkvärt till mina barn. Man vet ju aldrig, Kanske får man inte vara med så länge att man aktivt kan lära dem allt man kan, så man får säkra upp. I "brev till mina barn" försöker jag dela med mig av sådant som jag lärt mig under åran.
Idag handlar det om beslut. Och jag vill uppmana mina barn: Var inte rädda för att fatta beslut. Fattar du inga beslut, står ditt liv antingen helt still, eller så blir det som andra runt omkring dig vill. Varav inget är bra alternativ.
Något annat jag lärt mig är då att beslut består av 10 % information och 90 % intuition; 10 % hjärna, 90 % magkänsla. Eller borde göra det i alla fall. Hos dem där det är tvärtom, ser man sällan utveckling. Åren går och det blir inget gjort. Ingen förändring. Inget driv. Ingen glädje. Ingen framtidstro. .
Vad hjälper det med 90 % information? Information kan bara säga dig hur det har varit, aldrig hur det kommer att bli. Ju fortare du inser att information bara är historia, aldrig framtid, desto bättre mår du. Din intuition, kvalificerade gissningar och, framför allt, ditt eget jävlaranamma, kan sannolikt pricka framtiden bättre.
Information kan hjälpa dig lära av dina misstag, men kan aldrig säga något om de nya misstag du ännu inte begått. Inte heller kan information hindra dig från att göra dem.
10 % information, 90 % intuition. Så bör det se ut bakom alla beslut, stora som små. För intuitionen har du i magen och magen vet alltid vilken väg du ska gå om du bara tar dig tid att känna efter.
Magen lurar dig inte. Magen ger dig harmoni. Magens beslutsvägar är korta och enkla, till skillnad från hjärnans förmåga att komplicera allting, skapa falska illusioner och snubbla på sina egna fötter. Hjärnan försöker få dig att se vägar som du på långre sikt inte vill gå, men som på kort sikt verkar självklara.
Magen vet från början att det inte finns några genvägar. Gå rätt från början. Det är obekvämt nu, men sen är det över.
10 % information och hjärna; 90 % intuition och mage. Håll dig till det mitt barn, så slipper du huvudvärk.
Idag handlar det om beslut. Och jag vill uppmana mina barn: Var inte rädda för att fatta beslut. Fattar du inga beslut, står ditt liv antingen helt still, eller så blir det som andra runt omkring dig vill. Varav inget är bra alternativ.
Något annat jag lärt mig är då att beslut består av 10 % information och 90 % intuition; 10 % hjärna, 90 % magkänsla. Eller borde göra det i alla fall. Hos dem där det är tvärtom, ser man sällan utveckling. Åren går och det blir inget gjort. Ingen förändring. Inget driv. Ingen glädje. Ingen framtidstro. .
Vad hjälper det med 90 % information? Information kan bara säga dig hur det har varit, aldrig hur det kommer att bli. Ju fortare du inser att information bara är historia, aldrig framtid, desto bättre mår du. Din intuition, kvalificerade gissningar och, framför allt, ditt eget jävlaranamma, kan sannolikt pricka framtiden bättre.
Information kan hjälpa dig lära av dina misstag, men kan aldrig säga något om de nya misstag du ännu inte begått. Inte heller kan information hindra dig från att göra dem.
10 % information, 90 % intuition. Så bör det se ut bakom alla beslut, stora som små. För intuitionen har du i magen och magen vet alltid vilken väg du ska gå om du bara tar dig tid att känna efter.
Magen lurar dig inte. Magen ger dig harmoni. Magens beslutsvägar är korta och enkla, till skillnad från hjärnans förmåga att komplicera allting, skapa falska illusioner och snubbla på sina egna fötter. Hjärnan försöker få dig att se vägar som du på långre sikt inte vill gå, men som på kort sikt verkar självklara.
Magen vet från början att det inte finns några genvägar. Gå rätt från början. Det är obekvämt nu, men sen är det över.
10 % information och hjärna; 90 % intuition och mage. Håll dig till det mitt barn, så slipper du huvudvärk.
söndag 26 augusti 2012
Pojkarna
Då och då händer det att fru Sträng läser en bok. Periodvis läser Sträng massvis, periodvis inget alls. Jag har haft ett år då det varit väldigt segt, men kommit loss lite det sista. Till och med så att jag inte hunnit skriva några rader om de sista böckerna jag läst...
Detta är väl ingen blogg om litteratur i den meningen, men det är ju ett av mina intressen, så... då var det med det.
För ett par veckor sen läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Upplägget var onekligen lockande: Tre illa tilltufsade tonårsflickor kommer över ett elixir som förvandlar dem till pojkar. Dörren låg öppen för ett intressant och utmanande förlopp.
Men det blir inte så. Det blir en kärlekshistoria, om än med katastrofalt slut.
Som kärlekshistoria är boken... intressant, skruvar till det alldeles finfint. Men som filosofisk utmaning tappar den bort sig helt och hållet. Jämställdhetsfrågor och andra saker som hämnd och att utforska världen iklädd en annans kropp på riktigt... Det var det som hade smakat fågel, men det blev inte mycket med det alls.
Därför vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Som tonårsberättelse om identitetssökande får den höga poäng. Som vuxenhistoria med samhällskritisk och filosofiska inslag får den inte så mycket. Det var det.
Men, hör och häpna, jag har hunnit med en bok till sen sist. För drygt ett år sen plöjde jag snabbt och effektivt igenom Charlaine Harris' serie om Sookie Stackhouse, som också filmats som serien True Blood. Fart och fläkt, lättsmält språk med glimten i ögat. Underhållning och äventyr rakt av i rasande fart, inga döda punkter. Jag gillade den.
Så har då Charlaine Harris släppt en ny serie, med en ny hjältinna. Första delen heter Grave Sight. Alltid lurigt. Klarar hon av att skapa en ny karaktär, så det inte bara är Sookie fast i en ny miljö med nya förutsättningar?
Charlaine får bra betyg från mig. Harper är inte alls Sookie, upplägget är annorlunda, stämningen är dyster och ansträngd, mer puttrar under ytan än man får grepp om. Kanske är den inte lika exotisk som vampyrhistorierna i True Blood, men den har onekligen sin charm - på ett helt annat sätt.
Läs den om du gillar lite övernaturligt, jag rekommenderar den. Jag ska absolut skaffa fler i serien.
Det var väl det för nu. Jag har idag precis tagit mig an Boktjuven, som ska vara ett storverk enligt kritikerna. Jag återkommer när jag vet om håller med om detta.
Detta är väl ingen blogg om litteratur i den meningen, men det är ju ett av mina intressen, så... då var det med det.
För ett par veckor sen läste jag Pojkarna av Jessica Schiefauer. Upplägget var onekligen lockande: Tre illa tilltufsade tonårsflickor kommer över ett elixir som förvandlar dem till pojkar. Dörren låg öppen för ett intressant och utmanande förlopp.
Men det blir inte så. Det blir en kärlekshistoria, om än med katastrofalt slut.
Som kärlekshistoria är boken... intressant, skruvar till det alldeles finfint. Men som filosofisk utmaning tappar den bort sig helt och hållet. Jämställdhetsfrågor och andra saker som hämnd och att utforska världen iklädd en annans kropp på riktigt... Det var det som hade smakat fågel, men det blev inte mycket med det alls.
Därför vet jag inte vad jag ska ge för betyg. Som tonårsberättelse om identitetssökande får den höga poäng. Som vuxenhistoria med samhällskritisk och filosofiska inslag får den inte så mycket. Det var det.
Men, hör och häpna, jag har hunnit med en bok till sen sist. För drygt ett år sen plöjde jag snabbt och effektivt igenom Charlaine Harris' serie om Sookie Stackhouse, som också filmats som serien True Blood. Fart och fläkt, lättsmält språk med glimten i ögat. Underhållning och äventyr rakt av i rasande fart, inga döda punkter. Jag gillade den.
Så har då Charlaine Harris släppt en ny serie, med en ny hjältinna. Första delen heter Grave Sight. Alltid lurigt. Klarar hon av att skapa en ny karaktär, så det inte bara är Sookie fast i en ny miljö med nya förutsättningar?
Charlaine får bra betyg från mig. Harper är inte alls Sookie, upplägget är annorlunda, stämningen är dyster och ansträngd, mer puttrar under ytan än man får grepp om. Kanske är den inte lika exotisk som vampyrhistorierna i True Blood, men den har onekligen sin charm - på ett helt annat sätt.
Läs den om du gillar lite övernaturligt, jag rekommenderar den. Jag ska absolut skaffa fler i serien.
Det var väl det för nu. Jag har idag precis tagit mig an Boktjuven, som ska vara ett storverk enligt kritikerna. Jag återkommer när jag vet om håller med om detta.
fredag 24 augusti 2012
Som Kelly Bundy, en enda sak till, så trillar någon annan ut
Det är morgon. Mamman är ensam med de tre barnen och alla ska komma iväg och låta dagen komma igång.
Det har redan varit sedvanligt tjafs om frukost som inte äts upp och sonen som släpar benen efter sig och allt det där vanliga.
Men så kommer slutklämmen; ytterkläderna ska på så att vi kan komma hemifrån. Två små tjejer sitter tillfälligtvis lydigt på skohyllan i hallen och låter sig iklädas strumpor och skor. För att få plats i hallen släpper mamman ut de tre små och hoppas tyst för sig själv att den minsta åtminstone inte lägger sig i närmsta vattenpöl medan mamman rafsar ihop det sista.
Mamman behöver tid för sig själv för att lyckas med detta.
Ty, listan är lång.
Mormor ska hämta barnen, så jag får inte glömma vagnen. Och blöjor. Och gröt till den minsta. Och nappar till den minsta.
Och extra trosor, 3-4 par, till den stora. Och extra byxor ifall de leker ute och blir blöta. Och extra byxor till den mindre också.
Och den store, det är gympapåse (kolla en extra gång så att allt är med), frukt till fruktstunden på förmiddagen och sen skulle de på utflykt i skogen, så det ska vara kexchoklad, festis och kakor med. Och eftersom han ska till pappa en vecka efter det får vi inte glömma hans jacka och regnbyxorna. Och golfprylarna, eftersom det är träning ikväll. Får inte glömma lämna dem hos hans pappa efter jag släppt av honom i skolan...
Och just det, det skulle eventuellt regna i eftermiddag, så jag får inte glömma regnskyddet till vagnen.
Och sen var det grejerna till mamman själv. Utöver väskan (dubbelkolla glasögon, solglasögon, plånbok, lypsyl, nycklar, mellanmål, telefon, iPod...) ska det vara lunchpåsen med, datorn (glöm inte nätdel och mus) och tre olika bankdosor. Och regnjacka. Och en kofta, för ingen människa orkar ha mer än något lätt på sig efter alla turer fram o tillbaka till bilen om alla dessa saker ska med. Och allt ska delas upp, lite ska hit, lite ska dit, resten ska dit. Går liksom inte att göra annat än packa det på 8 olika ställen.
Sen får jag inte glömma inköpslistan - och påsarna att lägga maten i - eftersom jag ska storhandla på vägen hem efter jobbet.
Såja, nu är vi skapligt med, är det något jag glömt? Bilnyckeln. Och så måste jag tanka på vägen in, var är Statoil-kortet? Vilken jacka hade jag igår?
När morgonens bestyr är avklarade, barnen lämnade och man sitter i sin totala bliss, ensam i bilen på väg till jobbet (med tur kanske lite bilkö), slutkörd, genomsvettig, törstig och trött... Då är klockan kvart över 8. Och bakom ratten sitter en spillra.
Vän av ordning därute säger kanske nu redigt: skyll dig själv, du hade kunnat packa allt dagen innan, så slapp du allt det här.
Kanske är du så duktig. Men jag är... låt oss kalla det... lite mer bohemisk? än så. På kvällarna sitter jag mest och undrar hur mycket större man måste gäspa innan käken går ur led och somnar framför TV:n kvart över nio. Jag orkar inte vara proaktiv inför morgonen efter redan innan jag äter middag dagen innan.
Jag är inte kvinna nog.
Så, ibland om morgnarna, känner jag mig som Kelly Bundy. En enda sak till att hålla reda på, så är hjärnan full och så trillar något annat ut. Kanske talförmågan? Eller all min kunskap om tempus på franska? Receptet på pannkakor? Förmågan att räkna? Eller kanske bara helt enkelt, förnuftet i sin helhet?
Vi får väl se. Om jag fortfarande kan formulera mig i skrift ska jag meddela vilken förmåga som strök med när systemet kollapsar.
Det har redan varit sedvanligt tjafs om frukost som inte äts upp och sonen som släpar benen efter sig och allt det där vanliga.
Men så kommer slutklämmen; ytterkläderna ska på så att vi kan komma hemifrån. Två små tjejer sitter tillfälligtvis lydigt på skohyllan i hallen och låter sig iklädas strumpor och skor. För att få plats i hallen släpper mamman ut de tre små och hoppas tyst för sig själv att den minsta åtminstone inte lägger sig i närmsta vattenpöl medan mamman rafsar ihop det sista.
Mamman behöver tid för sig själv för att lyckas med detta.
Ty, listan är lång.
Mormor ska hämta barnen, så jag får inte glömma vagnen. Och blöjor. Och gröt till den minsta. Och nappar till den minsta.
Och extra trosor, 3-4 par, till den stora. Och extra byxor ifall de leker ute och blir blöta. Och extra byxor till den mindre också.
Och den store, det är gympapåse (kolla en extra gång så att allt är med), frukt till fruktstunden på förmiddagen och sen skulle de på utflykt i skogen, så det ska vara kexchoklad, festis och kakor med. Och eftersom han ska till pappa en vecka efter det får vi inte glömma hans jacka och regnbyxorna. Och golfprylarna, eftersom det är träning ikväll. Får inte glömma lämna dem hos hans pappa efter jag släppt av honom i skolan...
Och just det, det skulle eventuellt regna i eftermiddag, så jag får inte glömma regnskyddet till vagnen.
Och sen var det grejerna till mamman själv. Utöver väskan (dubbelkolla glasögon, solglasögon, plånbok, lypsyl, nycklar, mellanmål, telefon, iPod...) ska det vara lunchpåsen med, datorn (glöm inte nätdel och mus) och tre olika bankdosor. Och regnjacka. Och en kofta, för ingen människa orkar ha mer än något lätt på sig efter alla turer fram o tillbaka till bilen om alla dessa saker ska med. Och allt ska delas upp, lite ska hit, lite ska dit, resten ska dit. Går liksom inte att göra annat än packa det på 8 olika ställen.
Sen får jag inte glömma inköpslistan - och påsarna att lägga maten i - eftersom jag ska storhandla på vägen hem efter jobbet.
Såja, nu är vi skapligt med, är det något jag glömt? Bilnyckeln. Och så måste jag tanka på vägen in, var är Statoil-kortet? Vilken jacka hade jag igår?
När morgonens bestyr är avklarade, barnen lämnade och man sitter i sin totala bliss, ensam i bilen på väg till jobbet (med tur kanske lite bilkö), slutkörd, genomsvettig, törstig och trött... Då är klockan kvart över 8. Och bakom ratten sitter en spillra.
Vän av ordning därute säger kanske nu redigt: skyll dig själv, du hade kunnat packa allt dagen innan, så slapp du allt det här.
Kanske är du så duktig. Men jag är... låt oss kalla det... lite mer bohemisk? än så. På kvällarna sitter jag mest och undrar hur mycket större man måste gäspa innan käken går ur led och somnar framför TV:n kvart över nio. Jag orkar inte vara proaktiv inför morgonen efter redan innan jag äter middag dagen innan.
Jag är inte kvinna nog.
Så, ibland om morgnarna, känner jag mig som Kelly Bundy. En enda sak till att hålla reda på, så är hjärnan full och så trillar något annat ut. Kanske talförmågan? Eller all min kunskap om tempus på franska? Receptet på pannkakor? Förmågan att räkna? Eller kanske bara helt enkelt, förnuftet i sin helhet?
Vi får väl se. Om jag fortfarande kan formulera mig i skrift ska jag meddela vilken förmåga som strök med när systemet kollapsar.
tisdag 21 augusti 2012
Det här med image och stil och så
Jag är splittrad. Huvudbry. Känner ångest. Kan man sitta på två hästar? På två hötappar? Kan man tycka både rätt och fel samtidigt? Spela i båda lagen, liksom? Är det ok att döma andra där man själv vill slippa undan? Fast inte riktigt. Fast nästan.
Vad pratar hon om? undrar vän av ordning. Jisses, vad svamlig hon är idag, värre än vanligt. Hur svårt kan det vara att få ur sig vad det är som klämmer?
Jo. Ja. Liksom. Änna. Det gäller det här med att man ska få vara som man är, att man inte ska döma efter utseendet och att det är de inre kvalitéerna som räknas och allt det där. Att vad som är sexigt och attraktivt finns i ögonen och i själen, inte i de yttre attributen.
Ja visst är det så. Det måste vara så. Annars kan vi lika gärna packa ihop och åka hem lite till mans, generellt sett.
Men så... då och då... Jag vetefan... Jag är min själ inte bättre. Jag dömer efter utseendet. Låt mig visa ett exempel.
Det finns en skådespelare som heter Ryan Hurst. Den påläste vet att han spela Opie i Sons of Anarchy och jisses... Alla de dryga 190 centimetrarna är karl så det räcker för resten av serien också. Och eftersom jag ibland låter den lilla fnissande 12-åringen i mig komma fram, ungefär som när jag i flickrummet fnissande tittade på bilder på David Lee Roth och Vince Neil i tidningen Okej, lät jag Google hjälpa mig fram med lite heta bilder på Ryan Hurst... Denna man, myt, legend. Minsann, nu händer det grejer...
Jag väntade mig bli överöst av bilder av typen:
Jag gjorde mig beredd, lite svettig och generad, precis som 1986. -Får jag chans på dig? Rodnande fniss fniss fniss... -Ja tack... hihihihiiii, jag svimmar... Eller varför inte en bild av typen:
Fast med en mer vuxen, lite mer rakt på sak, infallsvinkel: -Ligga? -Ja tack, absolut.
Jag var beredd på detta, tog ett rejält tag om bordet och tänkte, jajamen, nu blir det åka av. Men... så möttes jag av lika många bilder av typen:
-Ligga? -Nej tack, inte alls.
Skenet kan bedra. Det är ju samma snubbe. Men det står klart att image är rätt viktigt, den som säger nåt annat ljuger som en häst travar. Och då gäller det ju mig också. Det är ju där det blir komplext.
Nåja, nu är jag för trött för att bestämma mig för vad som är rätt och fel. Jag nöjer mig just nu med att tacka den i Ryan Hursts närhet (agent, stylist?) som sa: Nej Ryan, det här duger inte. Vi får hitta på något annat.
Vad pratar hon om? undrar vän av ordning. Jisses, vad svamlig hon är idag, värre än vanligt. Hur svårt kan det vara att få ur sig vad det är som klämmer?
Jo. Ja. Liksom. Änna. Det gäller det här med att man ska få vara som man är, att man inte ska döma efter utseendet och att det är de inre kvalitéerna som räknas och allt det där. Att vad som är sexigt och attraktivt finns i ögonen och i själen, inte i de yttre attributen.
Ja visst är det så. Det måste vara så. Annars kan vi lika gärna packa ihop och åka hem lite till mans, generellt sett.
Men så... då och då... Jag vetefan... Jag är min själ inte bättre. Jag dömer efter utseendet. Låt mig visa ett exempel.
Det finns en skådespelare som heter Ryan Hurst. Den påläste vet att han spela Opie i Sons of Anarchy och jisses... Alla de dryga 190 centimetrarna är karl så det räcker för resten av serien också. Och eftersom jag ibland låter den lilla fnissande 12-åringen i mig komma fram, ungefär som när jag i flickrummet fnissande tittade på bilder på David Lee Roth och Vince Neil i tidningen Okej, lät jag Google hjälpa mig fram med lite heta bilder på Ryan Hurst... Denna man, myt, legend. Minsann, nu händer det grejer...
Jag väntade mig bli överöst av bilder av typen:
Jag gjorde mig beredd, lite svettig och generad, precis som 1986. -Får jag chans på dig? Rodnande fniss fniss fniss... -Ja tack... hihihihiiii, jag svimmar... Eller varför inte en bild av typen:
Fast med en mer vuxen, lite mer rakt på sak, infallsvinkel: -Ligga? -Ja tack, absolut.
Jag var beredd på detta, tog ett rejält tag om bordet och tänkte, jajamen, nu blir det åka av. Men... så möttes jag av lika många bilder av typen:
Här är vi definitivt mer får jag chans på dig-upplägget. Eller som denna bild:
Skenet kan bedra. Det är ju samma snubbe. Men det står klart att image är rätt viktigt, den som säger nåt annat ljuger som en häst travar. Och då gäller det ju mig också. Det är ju där det blir komplext.
Nåja, nu är jag för trött för att bestämma mig för vad som är rätt och fel. Jag nöjer mig just nu med att tacka den i Ryan Hursts närhet (agent, stylist?) som sa: Nej Ryan, det här duger inte. Vi får hitta på något annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)