"You don't need a horocsope or a microscope to see the mess that you're in."
Tänkvärt, pang på rödbetan. Han kunde sina saker, George Harrison. Jag är ingen stor fan i allmänhet, men karln har skrivit While my guitar gently weeps och äger därför för all framtid en alldeles speciell plats i rockhistorien.
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
söndag 14 oktober 2012
onsdag 9 maj 2012
-Har du inte sett den filmen? -Nej, tydligen inte.
Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
Vad grovt man kan missta sig.
Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.
Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.
Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.
Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
-Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
-Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.
Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
Vad grovt man kan missta sig.
Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.
Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.
Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.
Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
-Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
-Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.
torsdag 26 april 2012
Det ljuva livet på Club Tropicana, vart tog du vägen?
Såhär mitt i aprilregnet, precis när årets andra varv av magsjuka lagt sig här hemma... Såhär när andra vårförkylningen ledigt smyger in i näsorna på de små barnen och mamman... Såhär när man idag fyller 38 och med stormsteg närmar sig 40... Såhär när man precis lagt in månadens räkningar och kallsvettig räknar samman totalsumman... Såhär när man står mitt i livet och har bytt jobb och är lite osäker på hur det kommer att gå... Ja, såhär... när man börjar drabbas av ålderskrämpor av typen ischias, åderbråck och hängbröst...
Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:
Rio Duran Duran
Club Tropicana Wham
I'm Still Standing Elton John
David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.
Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as...
George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
Det var tider det.
Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...
Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)... Då lever jag det ljuva livet.
Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:
Rio Duran Duran
Club Tropicana Wham
I'm Still Standing Elton John
David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.
Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as...
George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
Det var tider det.
Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...
Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)... Då lever jag det ljuva livet.
tisdag 24 april 2012
Förena musik med filosofi, sighed the snake
God förmiddag
Idag skriver jag inlägg från magsjukans högborg. I söndags kväll kväll kroknade minsta barnet, strax därpå maken och igår morse var det dags för storasyster att gå med i kräkarklubben. Jag höll mig upprätt till lunch, sen rasade jag också. Idag är vi inte starka.
Men ändå, tänkte jag skriva ett lite filosofiskt mail om något jag lärt mig under mina snart 40 år på denna planet. En tanke som blev kristallklar för mig efter att jag, när jag fick avnjuta lite kvalitativ egentid i en bilkö på väg till jobbet häromdagen, mer ingående lyssnade på texten till Al Wilsons fantastiskt svänginga låt The Snake. För er som gått miste om dess storhet, rekommenderar jag er varmt att klicka på denna länk och avnjuta lite northern soul när den är som bäst. För er som redan känner till dess storhet, blir det inget annat än ett värmande återseende (återhörande?).
The Snake
I klippet ovan finns texten med och det är ju det som är hela grunden till det här inlägget, så för er som inte har tid/ork att lyssna igenom eller är otåliga för att komma till skott eller som inte gillar northern soul, klipper jag in texten nedan.
On her way to work one morning
Down the path along side the lake
A tender hearted woman saw a poor half frozen snake
His pretty colored skin had been all frosted with the dew
"Oh well," she cried, "I'll take you in and I'll take care of you"
"Take me in oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
She wrapped him up all cozy in a curvature of silk
And then laid him by the fireside with some honey and some milk
Now she hurried home from workthat night as soon as she arrived
She found that pretty snake she'd taking in had been revived
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Now she clutched him to her bosom, "You're so beautiful," she cried
"But if I hadn't brought you in by now you might have died"
Now she stroked his pretty skin and then she kissed and held him tight
But instead of saying thanks, that snake gave her a vicious bite
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
"I saved you," cried that woman
"And you've bit me even, why?
You know your bite is poisonous and now I'm going to die"
"Oh shut up, silly woman," said the reptile with a grin
"You knew damn well I was a snake before you took me in
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Det är egentligen samma historia som berättelsen om sköldpaddan och Skorpionen. För er som missat den:
Det slår mig att läxan att lära här är ovärderlig. Man kan inte förändra människor. De är som de är. De har det de har i sin natur. Bjuder du in en orm eller skorpion i ditt liv, så vet du redan från början vad du gör. Bli då inte förvånad om du blir biten eller stucken.
Du har dem på din arbetsplats. De är kompis när de behöver dig, men när de kommer på saker där du inte är viktig längre, åker du ut i kylan. Här finns ingen lojalitet utan egen vinning.
Om du lever med en partner som du önskar hade ändrat på sig... Det går inte. Han/hon är som han/hon är. Till viss del kan man väl komma åt små saker att förändra eller förbättra, men räkna inte med att du kommer att lyckas ändra på något i dess natur. Du kan inte lära någon att förstå dig bättre. Lika lite som du själv kan lära dig att ha överseende med de saker som verkligen kommer åt dig. Sitt inte och tyck synd om dig själv, när du bjudit en orm eller en skorpion i ditt liv. Du får vad du bad om, varken mer eller mindre.
Jag har lärt mig det nu, efter att ha sprungit på dem i många år. Och kommer så att fortsätta att göra. Sånt är livet. Men nu vet jag bättre kring hur nära mig de får komma.
Idag skriver jag inlägg från magsjukans högborg. I söndags kväll kväll kroknade minsta barnet, strax därpå maken och igår morse var det dags för storasyster att gå med i kräkarklubben. Jag höll mig upprätt till lunch, sen rasade jag också. Idag är vi inte starka.
Men ändå, tänkte jag skriva ett lite filosofiskt mail om något jag lärt mig under mina snart 40 år på denna planet. En tanke som blev kristallklar för mig efter att jag, när jag fick avnjuta lite kvalitativ egentid i en bilkö på väg till jobbet häromdagen, mer ingående lyssnade på texten till Al Wilsons fantastiskt svänginga låt The Snake. För er som gått miste om dess storhet, rekommenderar jag er varmt att klicka på denna länk och avnjuta lite northern soul när den är som bäst. För er som redan känner till dess storhet, blir det inget annat än ett värmande återseende (återhörande?).
The Snake
I klippet ovan finns texten med och det är ju det som är hela grunden till det här inlägget, så för er som inte har tid/ork att lyssna igenom eller är otåliga för att komma till skott eller som inte gillar northern soul, klipper jag in texten nedan.
On her way to work one morning
Down the path along side the lake
A tender hearted woman saw a poor half frozen snake
His pretty colored skin had been all frosted with the dew
"Oh well," she cried, "I'll take you in and I'll take care of you"
"Take me in oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
She wrapped him up all cozy in a curvature of silk
And then laid him by the fireside with some honey and some milk
Now she hurried home from workthat night as soon as she arrived
She found that pretty snake she'd taking in had been revived
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Now she clutched him to her bosom, "You're so beautiful," she cried
"But if I hadn't brought you in by now you might have died"
Now she stroked his pretty skin and then she kissed and held him tight
But instead of saying thanks, that snake gave her a vicious bite
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
"I saved you," cried that woman
"And you've bit me even, why?
You know your bite is poisonous and now I'm going to die"
"Oh shut up, silly woman," said the reptile with a grin
"You knew damn well I was a snake before you took me in
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Det är egentligen samma historia som berättelsen om sköldpaddan och Skorpionen. För er som missat den:
En skorpion, som var väldigt dålig på att simma, frågade en sköldpadda om han skulle vara vänlig och bära honom på ryggen över en flod.
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
Det slår mig att läxan att lära här är ovärderlig. Man kan inte förändra människor. De är som de är. De har det de har i sin natur. Bjuder du in en orm eller skorpion i ditt liv, så vet du redan från början vad du gör. Bli då inte förvånad om du blir biten eller stucken.
Du har dem på din arbetsplats. De är kompis när de behöver dig, men när de kommer på saker där du inte är viktig längre, åker du ut i kylan. Här finns ingen lojalitet utan egen vinning.
Om du lever med en partner som du önskar hade ändrat på sig... Det går inte. Han/hon är som han/hon är. Till viss del kan man väl komma åt små saker att förändra eller förbättra, men räkna inte med att du kommer att lyckas ändra på något i dess natur. Du kan inte lära någon att förstå dig bättre. Lika lite som du själv kan lära dig att ha överseende med de saker som verkligen kommer åt dig. Sitt inte och tyck synd om dig själv, när du bjudit en orm eller en skorpion i ditt liv. Du får vad du bad om, varken mer eller mindre.
Jag har lärt mig det nu, efter att ha sprungit på dem i många år. Och kommer så att fortsätta att göra. Sånt är livet. Men nu vet jag bättre kring hur nära mig de får komma.
fredag 13 april 2012
Låtlista: Skoldisco / Är jag vuxen nu?
Den som tittar in här på lyran med jämna mellanrum vet vid det här laget att jag nyligen bytt jobb. Eller ja. Startat eget. Karriären i nya bolaget är ny 2 veckor gammal. Jajamen serru.
Idag var det dags att starta upp ett av mina nya samarbeten. Ett synnerligen intressant uppdrag är det och det var med spänd förväntan och tillförsikt som jag satte mig i bilen imorse för att åka in till stan på möte. Med ny frisyr, nya kläder och nytt företag dög det verkligen inte alls att lyssna på min vanliga låtlista Favoriter just nu. Det var dags att tänka nytt.
Så jag valde att tänka gammalt.
Låtlistan som snart trummade igång var Skoldisco. Den påläste vet att skoldisco för fru Sträng är detsamma som 80-tal i allmänhet. Första låten ut var Pet Shop Boys och It's a sin. Jag skrålade med för full hals i morgontrafiken, körde på i lugn fart och nådde snart destination Nytt Uppdrag till de skräckblandat förtjusande tonerna av Modern Talking (hur gick det till, ska tydligen ha varit en av musikhistoriens största kassasuccéer... i Tyskland, säger väl kanske en del dock...).
Min samarbetspartner och jag har träffats ett par gånger innan, så jag visste väl lite om vad hon hade för tankar, men sen vi pratade vid sist hade hennes visioner och mål jäst ordentligt och de planer hon snart presenterade för mig idag var spännande, roliga, utmanande och... storslagna.
Först blev jag glad, stolt och smickrad över att få frågan och erbjudande om att vara med och testa detta koncept. Med fjärilar i magen och darrig hand började jag så smått skriva ner lite tankar och idéer.
Dagen förflöt, diskussioner högt och lågt och snart var det dags att packa ihop och avsluta för idag och grubbla vidare på utvecklingen. Och det var då, som ett brev på posten, ångesten kom smygande... Hmm... Vad händer när hon kommer på att jag egentligen inte kan något? Jag menar... vaddå, skulle jag sälja något som någon annan med lite rent bondförnuft inte kan räkna ut på en kafferast? Eller hur? Vem tror jag att jag är? Sitter jag verkligen där och tror att jag har något att komma med? Som folk dessutom skulle vilja betala för? Yeah, right, dra den om älgen också... Ligger London på Island, har påven en lustig hatt, bajsar björnen i skogen?
Jag är ju egentligen bara en liten tjej liksom, du vet... Knappt torr bakom öronen. Jag sjöng med i Scotch Disco Band för allt vad tygen höll i bilen imorse, jag menar hallå, personalen?Det är väl ingen här nu som tänker ge mig ansvar för någonting? Snälla någon, nu tar vi det lite vackert här. Ge inte mig nycklarna - jag vet inte hur man gör när man kör. Jag hittar inte i den här staden.
Jag packade ihop mig, masade mig iväg till bilen och satt en kort stund och smälte all information innan jag startade motorn och backade ut. Direkt rullade Skoldisco-listan igång. Back to Life (Soul II Soul), Money for Nothing (vet du inte vem som gjort den får du skylla dig själv), Mad World (Tears for Fears) och Eternal Flame (Bangles) svepte förbi i lång parad medan hjärnan gick på högtryck. Jisses amalia, klarar jag verkligen detta? Hur gör man? Att vara kung i sitt hemland är en sak, men vad är den kronan värd när man kommer till ett annat land? Ska jag föreställa... typ... vuxen nu då änna? Kompetent och seriös? Nog troligt...
Som om det var planerat startade ösregnet halvvägs hem och där någonstans orkade jag inte oroa mig mer för idag. Kom igen nu. Man up. Eller ja, woman up, kanske snarare. Turen gick till Systembolaget (HA! Tydligen är jag ju i alla fall vuxen på ett sätt då!) och jag dröjde mig kvar en kort stund i värsta skuren till de vemodiga tonerna av Thompson Twins brottarhit Lay your hands on me (minns ni när de var med i Nöjesmassakern? Kanske är jag vuxen ändå, med tanke på hur längesen det var...) och flyttades tillbaka till flickrummet i mitten på 80-talet, då framtiden var så spännande och cool och man inte kunde komma dit fort nog. Hahaaaa, om man bara hade vetat då vad man vet idag. Ironi på nåt sätt. Den som bestämmer och har satt upp spelreglerna har ett sinne för humor. Sjukt sinne.
3 Bag in boxar, diverse knepiga ostar och en påse räkor senare satte jag mig åter i bilen. Som för att understryka min förvirrade sinnesstämning klickade poden in på Genesis Land of Confusion och sen var jag äntligen hemma.
Och det är väl där jag blir kvar idag. In the Land of Confusion. Precis som alla andra vakna sekunder i mitt liv. Med andra ord är allt precis som vanligt. Nej, det är väl synd att 3 bag in boxar ska stå här i köket oöppnade. God kväll och god helg mina vänner. Vi hörs.
Idag var det dags att starta upp ett av mina nya samarbeten. Ett synnerligen intressant uppdrag är det och det var med spänd förväntan och tillförsikt som jag satte mig i bilen imorse för att åka in till stan på möte. Med ny frisyr, nya kläder och nytt företag dög det verkligen inte alls att lyssna på min vanliga låtlista Favoriter just nu. Det var dags att tänka nytt.
Så jag valde att tänka gammalt.
Låtlistan som snart trummade igång var Skoldisco. Den påläste vet att skoldisco för fru Sträng är detsamma som 80-tal i allmänhet. Första låten ut var Pet Shop Boys och It's a sin. Jag skrålade med för full hals i morgontrafiken, körde på i lugn fart och nådde snart destination Nytt Uppdrag till de skräckblandat förtjusande tonerna av Modern Talking (hur gick det till, ska tydligen ha varit en av musikhistoriens största kassasuccéer... i Tyskland, säger väl kanske en del dock...).
Min samarbetspartner och jag har träffats ett par gånger innan, så jag visste väl lite om vad hon hade för tankar, men sen vi pratade vid sist hade hennes visioner och mål jäst ordentligt och de planer hon snart presenterade för mig idag var spännande, roliga, utmanande och... storslagna.
Först blev jag glad, stolt och smickrad över att få frågan och erbjudande om att vara med och testa detta koncept. Med fjärilar i magen och darrig hand började jag så smått skriva ner lite tankar och idéer.
Dagen förflöt, diskussioner högt och lågt och snart var det dags att packa ihop och avsluta för idag och grubbla vidare på utvecklingen. Och det var då, som ett brev på posten, ångesten kom smygande... Hmm... Vad händer när hon kommer på att jag egentligen inte kan något? Jag menar... vaddå, skulle jag sälja något som någon annan med lite rent bondförnuft inte kan räkna ut på en kafferast? Eller hur? Vem tror jag att jag är? Sitter jag verkligen där och tror att jag har något att komma med? Som folk dessutom skulle vilja betala för? Yeah, right, dra den om älgen också... Ligger London på Island, har påven en lustig hatt, bajsar björnen i skogen?
Jag är ju egentligen bara en liten tjej liksom, du vet... Knappt torr bakom öronen. Jag sjöng med i Scotch Disco Band för allt vad tygen höll i bilen imorse, jag menar hallå, personalen?Det är väl ingen här nu som tänker ge mig ansvar för någonting? Snälla någon, nu tar vi det lite vackert här. Ge inte mig nycklarna - jag vet inte hur man gör när man kör. Jag hittar inte i den här staden.
Jag packade ihop mig, masade mig iväg till bilen och satt en kort stund och smälte all information innan jag startade motorn och backade ut. Direkt rullade Skoldisco-listan igång. Back to Life (Soul II Soul), Money for Nothing (vet du inte vem som gjort den får du skylla dig själv), Mad World (Tears for Fears) och Eternal Flame (Bangles) svepte förbi i lång parad medan hjärnan gick på högtryck. Jisses amalia, klarar jag verkligen detta? Hur gör man? Att vara kung i sitt hemland är en sak, men vad är den kronan värd när man kommer till ett annat land? Ska jag föreställa... typ... vuxen nu då änna? Kompetent och seriös? Nog troligt...
Som om det var planerat startade ösregnet halvvägs hem och där någonstans orkade jag inte oroa mig mer för idag. Kom igen nu. Man up. Eller ja, woman up, kanske snarare. Turen gick till Systembolaget (HA! Tydligen är jag ju i alla fall vuxen på ett sätt då!) och jag dröjde mig kvar en kort stund i värsta skuren till de vemodiga tonerna av Thompson Twins brottarhit Lay your hands on me (minns ni när de var med i Nöjesmassakern? Kanske är jag vuxen ändå, med tanke på hur längesen det var...) och flyttades tillbaka till flickrummet i mitten på 80-talet, då framtiden var så spännande och cool och man inte kunde komma dit fort nog. Hahaaaa, om man bara hade vetat då vad man vet idag. Ironi på nåt sätt. Den som bestämmer och har satt upp spelreglerna har ett sinne för humor. Sjukt sinne.
3 Bag in boxar, diverse knepiga ostar och en påse räkor senare satte jag mig åter i bilen. Som för att understryka min förvirrade sinnesstämning klickade poden in på Genesis Land of Confusion och sen var jag äntligen hemma.
Och det är väl där jag blir kvar idag. In the Land of Confusion. Precis som alla andra vakna sekunder i mitt liv. Med andra ord är allt precis som vanligt. Nej, det är väl synd att 3 bag in boxar ska stå här i köket oöppnade. God kväll och god helg mina vänner. Vi hörs.
fredag 6 april 2012
Innan fru Sträng blev just fru Sträng
Jag har en vän vars dotter har en... låt oss kalla det faiblesse (läs besatthet) för Eric Saade. Ponera att hon heter Maria Johansson. På facebook kallar hon sig helt sonika M Saade Johansson. Då vet man att det är på riktigt.
Men det fick mig såklart att fundera över vad jag själv skulle valt att kalla mig på facebook om det hade funnits under krita-perioden, då jag var runt tio? Ja, lite enligt nedan hade det nog varit. Jag var inte så monogam i de åldrarna, men jag hoppas att ni inte dömer mig alltför hårt ändå. På den tiden hette jag inte Sträng i efternamn, men för att ni ska kunna hänga med, kör vi på det ändå.
A Herrey Sträng (japp, tyckte Richard var hemskt söt när jag var tio år och de vann Eurovision, kanske inte mitt ljusaste ögonblick).
A Gibson Sträng (någonstans där kring Dödligt Vapen-filmerna, hade jag helt klart kunnat tänka mig att vara fru Gibson Sträng).
A Schwarzenegger Sträng (på 80-talet, när det gjordes filmer som Conan Barbaren, var ingenting omöjligt).
A Bon Jovi Sträng (ni måste förstå; Slippery When Wet kom när jag gick i sjuan och antalet timmar jag hånglade till Wanted Dead or Alive, vågar jag inte ens tänka på).
En annan av 80-talets stora rockers var också aspirant på namnplatsen: A Lee Roth Sträng. Som namn sett, ett av mina personliga favoritförslag så här i efterhand. Lee Roth, rätt fränt... Men David Lee Roth själv, dock... vad hände? Han klippte av sig håret och plötsligt såg han ut som Jonas Gardell.
Efter att ha sett filmen Youngblood (se även inlägget Mjukporr 80's style), hade jag en tid en tanke på A valfritt-hockeyproffs Sträng. Då, som nu, kunde jag inte så många namn på sportutövare över lag, men Gretzky hade jag hört var en av de största. Lite för gammal, men vad sjutton (ironin är att jag sedermera fick barn med en man som är född samma år som Gretzky; där fick jag för det)... A Gretzky Sträng, kanske?
Nåväl. Det var 80-talet det. Sen kom 90-talet med verkligheten och då slutade jag drömma om vad jag skulle heta när man blev stor; det handlade om att överleva dag för dag.
Gifta mig? Skulle inte tro det va. Sambo tre gånger, barn med en av dem, men förlovning, giftermål och/eller namnbyte? Absolut inte. Kom aldrig ens på tal.
Så träffade jag till slut den bäste, the One. Vi skaffade barn ögonaböj och gifte oss strax därpå. Faktiskt - helt oväntat och otippat - på mitt initiativ. Och DÅ först byttes det namn. Men inte som man kan tro. Maken bytte efternamn från A till B. Och jag bytte efternamn från C till Sträng. Ett tag hade vi 5 efternamn i vår familj på 4. Sådär riktigt modernt, liksom.
Så när jag till slut hade läge att byta efternamn och ta namnet till mannen jag älskar, valde jag att gå några generationer tillbaka i min egen släkt istället och ta ett gammalt släktnamn. Så kan det gå.
Trevlig långfredag.
Men det fick mig såklart att fundera över vad jag själv skulle valt att kalla mig på facebook om det hade funnits under krita-perioden, då jag var runt tio? Ja, lite enligt nedan hade det nog varit. Jag var inte så monogam i de åldrarna, men jag hoppas att ni inte dömer mig alltför hårt ändå. På den tiden hette jag inte Sträng i efternamn, men för att ni ska kunna hänga med, kör vi på det ändå.
A Herrey Sträng (japp, tyckte Richard var hemskt söt när jag var tio år och de vann Eurovision, kanske inte mitt ljusaste ögonblick).
A Gibson Sträng (någonstans där kring Dödligt Vapen-filmerna, hade jag helt klart kunnat tänka mig att vara fru Gibson Sträng).
A Schwarzenegger Sträng (på 80-talet, när det gjordes filmer som Conan Barbaren, var ingenting omöjligt).
A Bon Jovi Sträng (ni måste förstå; Slippery When Wet kom när jag gick i sjuan och antalet timmar jag hånglade till Wanted Dead or Alive, vågar jag inte ens tänka på).
En annan av 80-talets stora rockers var också aspirant på namnplatsen: A Lee Roth Sträng. Som namn sett, ett av mina personliga favoritförslag så här i efterhand. Lee Roth, rätt fränt... Men David Lee Roth själv, dock... vad hände? Han klippte av sig håret och plötsligt såg han ut som Jonas Gardell.
Efter att ha sett filmen Youngblood (se även inlägget Mjukporr 80's style), hade jag en tid en tanke på A valfritt-hockeyproffs Sträng. Då, som nu, kunde jag inte så många namn på sportutövare över lag, men Gretzky hade jag hört var en av de största. Lite för gammal, men vad sjutton (ironin är att jag sedermera fick barn med en man som är född samma år som Gretzky; där fick jag för det)... A Gretzky Sträng, kanske?
Nåväl. Det var 80-talet det. Sen kom 90-talet med verkligheten och då slutade jag drömma om vad jag skulle heta när man blev stor; det handlade om att överleva dag för dag.
Gifta mig? Skulle inte tro det va. Sambo tre gånger, barn med en av dem, men förlovning, giftermål och/eller namnbyte? Absolut inte. Kom aldrig ens på tal.
Så träffade jag till slut den bäste, the One. Vi skaffade barn ögonaböj och gifte oss strax därpå. Faktiskt - helt oväntat och otippat - på mitt initiativ. Och DÅ först byttes det namn. Men inte som man kan tro. Maken bytte efternamn från A till B. Och jag bytte efternamn från C till Sträng. Ett tag hade vi 5 efternamn i vår familj på 4. Sådär riktigt modernt, liksom.
Så när jag till slut hade läge att byta efternamn och ta namnet till mannen jag älskar, valde jag att gå några generationer tillbaka i min egen släkt istället och ta ett gammalt släktnamn. Så kan det gå.
Trevlig långfredag.
måndag 26 mars 2012
Sträng inleder veckan med dans, sång och vissling
Har haft en riktigt dålig tid, de senaste veckorna. Eller ja, sen årsskiftet i alla fall. Även förra året var eländigt, men det lämnar vi därhän...
Alldeles för mycket jobb; även när jag skulle ha föreställt vara mammaledig har jag jobbat 3-4 timmar per dag hemifrån. Jag utmanar er: testa det med en ettåring som bara vill övningsgå och en rastlös tvååring.
För snart två veckor sen kulminerade det i en rent fruktansvärd situation jobbmässigt samtidigt som de två små blir magsjuka. Någon dag senare, katastrofen är ett faktum: jag drabbas också. Högen arbete växer i takt med timmarna jag tar min tillflykt till toaletten. Jag tycker illa om att vara magsjuk. Och jag tycker illa om att ha ont i halsen - det är lika illa de två. Då vill jag inte leva.
Så döm om min förvåning (inte) när jag, medan magen fortfarande gör uppror, vältajmat får halsfluss. Samtidigt som jag hade behövts på jobbet som stöd.
Ett nackskott kanske?
Jag fick helt enkelt ge upp. Låta halsen göra ont, sitta uppe på nätterna och tycka synd om mig själv. Och låta eländet läka ut.
Så igår hade vi en underbar dag tillsammans, hela familjen i det sköna vårvädret, datorn var inte igång på hela dagen. Man tål inte mycket i vårluften. Vid halv fyra fick jag lägga mig och vila en stund i soffan. Klen. Glest byggd.
Vi gick och la oss klockan 22 igår kväll (och det med sommartiden inräknat, dvs kl 21 jfr dagen innan).
Klockan 06.45 ringer klockan in en ny vecka. Sträng tramsar vingligt upp och försöker hålla styrfart till köket för att inte stå på öronen. Gör smörgåsar till de två stora, väcker nioåringen. För att starta igång hjärnan får jag igång poden och snart strömmar Rammsteins Engel ut i högtalarna. Det är då det händer. Nioårige sonen, så trött att han sitter och vaggar av och an på stolen framför sina smörgåsar, börjar småvissla och nynna med. Tvååringen, den enda pigga och alerta i sällskapet, spricker upp i ett värmande leende och börjar dansa. Mamman blir vaken inifrån och ut av synen och börjar, lika otippat som oväntat, att slödigga lite bredvid tvååringen medan jag sätter tiden på äggklockan.
Den så trötta och trista måndagsmorgonen blev den bästa på riktigt länge, som börjar med sång och dans.
Så kommer maken och minsta barnet upp ur dvalan, mamman kopplar ur sin pod då det är dags att köra sonen till skolan. Maken kopplar in sin pod istället. I högtalarna ljuder snart de vemodiga tonerna av Imperiets tolkning av Fredmans Märk hur vår skugga.
??
??
Man kan säga att den stämningen är något annorlunda än den vi andra tre hade haft alldeles innan.
Mamman och sonen kastar sig ut i bilen, vrider på lite mer Rammstein och kommer tillbaka till rätta måndagsstämningen.
Nu är det arbete som gäller. Tyvärr. Men med en sådan morgon kan det bara vara bättre än det varit på länge ändå.
Alldeles för mycket jobb; även när jag skulle ha föreställt vara mammaledig har jag jobbat 3-4 timmar per dag hemifrån. Jag utmanar er: testa det med en ettåring som bara vill övningsgå och en rastlös tvååring.
För snart två veckor sen kulminerade det i en rent fruktansvärd situation jobbmässigt samtidigt som de två små blir magsjuka. Någon dag senare, katastrofen är ett faktum: jag drabbas också. Högen arbete växer i takt med timmarna jag tar min tillflykt till toaletten. Jag tycker illa om att vara magsjuk. Och jag tycker illa om att ha ont i halsen - det är lika illa de två. Då vill jag inte leva.
Så döm om min förvåning (inte) när jag, medan magen fortfarande gör uppror, vältajmat får halsfluss. Samtidigt som jag hade behövts på jobbet som stöd.
Ett nackskott kanske?
Jag fick helt enkelt ge upp. Låta halsen göra ont, sitta uppe på nätterna och tycka synd om mig själv. Och låta eländet läka ut.
Så igår hade vi en underbar dag tillsammans, hela familjen i det sköna vårvädret, datorn var inte igång på hela dagen. Man tål inte mycket i vårluften. Vid halv fyra fick jag lägga mig och vila en stund i soffan. Klen. Glest byggd.
Vi gick och la oss klockan 22 igår kväll (och det med sommartiden inräknat, dvs kl 21 jfr dagen innan).
Klockan 06.45 ringer klockan in en ny vecka. Sträng tramsar vingligt upp och försöker hålla styrfart till köket för att inte stå på öronen. Gör smörgåsar till de två stora, väcker nioåringen. För att starta igång hjärnan får jag igång poden och snart strömmar Rammsteins Engel ut i högtalarna. Det är då det händer. Nioårige sonen, så trött att han sitter och vaggar av och an på stolen framför sina smörgåsar, börjar småvissla och nynna med. Tvååringen, den enda pigga och alerta i sällskapet, spricker upp i ett värmande leende och börjar dansa. Mamman blir vaken inifrån och ut av synen och börjar, lika otippat som oväntat, att slödigga lite bredvid tvååringen medan jag sätter tiden på äggklockan.
Den så trötta och trista måndagsmorgonen blev den bästa på riktigt länge, som börjar med sång och dans.
Så kommer maken och minsta barnet upp ur dvalan, mamman kopplar ur sin pod då det är dags att köra sonen till skolan. Maken kopplar in sin pod istället. I högtalarna ljuder snart de vemodiga tonerna av Imperiets tolkning av Fredmans Märk hur vår skugga.
??
??
Man kan säga att den stämningen är något annorlunda än den vi andra tre hade haft alldeles innan.
Mamman och sonen kastar sig ut i bilen, vrider på lite mer Rammstein och kommer tillbaka till rätta måndagsstämningen.
Nu är det arbete som gäller. Tyvärr. Men med en sådan morgon kan det bara vara bättre än det varit på länge ändå.
tisdag 6 mars 2012
Om 15-20 år sådär...
Jag älskar såklart mina barn. Högt och innerligt och vad du vill. Intensivt och hårt och underbart är livet tillsammans med dem. Men ändå... Ibland...
Igår åkte jag med dem in till större staden. Jag tog mig en tur in på Hemtex i jakt på kuddar. Där möttes jag av plädar i härligt bleka gröna och beige nyanser. Och storblommiga. Och kökshandduksrutiga. Med kuddar till.
Det var åh så enkelt att föreställa mig mig själv, utslängd på en divan, insvept i... låt säga en 6-8 stycken av dessa plädar, uppallad å en 20-30 av dessa kuddar. På en liten pall eller litet bord bredvid föreställer jag mig en härlig, storblommig - eller varför inte kökshandduksrutig - jättekopp (mera nästan som en hink faktiskt) full av mysigt te (som jag förvisso inte är så förtjust i, men dricker jag den mängden kaffe blir jag dålig i magen och koppen ska ju vara full av något). Eller kanske ett glas vin? Ja. Det blir bra.
Antingen är divanen placerad i nån slags burspråk eller liknande med stora glaspartier genom vilka solen lyser in och värmer själ och hjärta... eller så alldeles intill en öppen spis eller kamin av något slag. Kallt ute, men varmt inne, tänker jag mig.
I händerna har jag en bok. Och i bokhyllan har jag pallat upp med en 10-15 till. Jag har obegränsat med tid att sitta kvar, sippa på mitt te/kaffe/vin medan solen lyser in genom fönstren och värmer trots gnistrande vinterkyla på utsidan. Högtalarna spelar något bra. Pink Floyd. Eller lite mer arty: Mike Oldfield. Instrumentalt. Eller något smetigt franskt, kanske lite Patricia Kaas. Jag kan också tänka mig att späda ut playlisten med lite 90-tal av typen The Orb. Och halvt om halvt låtsas att jag sitter i min floating tank...
Hoppsan, råkade jag slumra till en liten timme eller två? Ojdå, det gör ingenting alls. Har inga tider att passa, ingen som ska köras någonstans eller ha mat. Jag har bara mig själv. Mmmm... Jag läser några sidor till innan jag gör mer te. Kaffe. Vin.
Men nej. Jag rycks ut verkligheten av en liten röst som är bekant och som utan att tänka mer på det stövlat in bakom kassadisken på Hemtex och lättsamt språkar med expediten. Och i vagnen sitter det andra lilla spöket och gapar eftersom hon inte tycker det är så kul att sitta still.
Vi åker hem. Här duger inte att stå och drömma.
Väl hemma, efter den alltid lika intressanta kalabaliken som råder när man kommit hem, alla är hungriga och börjar bli kvällströtta och innan man får tillfredsställt de mest intensiva behoven, får jag en liten stund för mig själv vid datorn då barnen fastnar framför Fåret Shaun.
Jag går in på Fritidsresors hemsida för att se lite på de bilder från Cypern dit vi ska åka i oktober. Lite för att hämta kraft... Men något inte helt vänligt sinnat griper tag i mig, för muspekaren över skärmen och plötsligt har jag klickat på Blue Couples, avdelningen för två resenärer varav inget är barn. Resmål utan barn. Resor utan barn. Resor anpassade för två.
Åh, så enkelt föreställer jag mig själv och maken utslängda på varsin hotellsäng, sovandes middag. När det liksom är lite för varmt. Och vi precis ätit lunch. På restaurang. Utan barn. Sittandes still, faktiskt, ätandes i lugn och ro.
När vi vaknar, släntrar vi ner till poolen igen. Tar kanske en liten sväng till havet som ligger alldeles intill. Saltvatten, det är mumma det.
På kvällen sitter vi kvar efter att vi ätit. Pratar om vuxna saker. Eller barnsliga saker. Men utan att bli avbrutna. I flera timmar. Innan vi går tillbaka till rummet, läser en stund i lugn och ro. Hoppsan; hann klockan bli halv två innan vi släckte idag? Det gör inget. Ingen kommer att väcka oss förrän vi själva vill gå upp.
Men nej. Jag rycks tillbaka till verkligheten av två näst intill simultana skrik. Den minsta är arg för att den största satt sig på henne i soffan och hämnas genom att ett koncentrerat ryck i storasysters hår.
Jag segar mig upp från stolen, mumlar något i stil med bråka inte nu och börjar mentalt förbereda mig för kvällsbestyren: luskamning, pyjamasbyte, grötdistribution, och framför allt förhalandet av sänggåendet den sista timmen så jag inte behöver gå upp klockan halv fem i morgon bitti.
Att få sova en stund extra, läsa en bok, äta mat i lugn och ro... Det är som en hägring i öknen, ju närmre man tycker man är, desto längre bort glider den. Det är väl 10-15 år kvar. Innan något av det kan bli verklighet. Och då, vill man kanske inte ens ha det längre. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Jag hoppas att det är så. Att man då sitter och minns med tårfyllda ögon hur det var när barnen var små... Jag vill tro att det är så; det får nuet att verka mer uthärdligt.
Dags återigen för kvällsbestyren. En ny kväll, nya fintar och förhalningar. Önska mig lycka till.
Igår åkte jag med dem in till större staden. Jag tog mig en tur in på Hemtex i jakt på kuddar. Där möttes jag av plädar i härligt bleka gröna och beige nyanser. Och storblommiga. Och kökshandduksrutiga. Med kuddar till.
Det var åh så enkelt att föreställa mig mig själv, utslängd på en divan, insvept i... låt säga en 6-8 stycken av dessa plädar, uppallad å en 20-30 av dessa kuddar. På en liten pall eller litet bord bredvid föreställer jag mig en härlig, storblommig - eller varför inte kökshandduksrutig - jättekopp (mera nästan som en hink faktiskt) full av mysigt te (som jag förvisso inte är så förtjust i, men dricker jag den mängden kaffe blir jag dålig i magen och koppen ska ju vara full av något). Eller kanske ett glas vin? Ja. Det blir bra.
Antingen är divanen placerad i nån slags burspråk eller liknande med stora glaspartier genom vilka solen lyser in och värmer själ och hjärta... eller så alldeles intill en öppen spis eller kamin av något slag. Kallt ute, men varmt inne, tänker jag mig.
I händerna har jag en bok. Och i bokhyllan har jag pallat upp med en 10-15 till. Jag har obegränsat med tid att sitta kvar, sippa på mitt te/kaffe/vin medan solen lyser in genom fönstren och värmer trots gnistrande vinterkyla på utsidan. Högtalarna spelar något bra. Pink Floyd. Eller lite mer arty: Mike Oldfield. Instrumentalt. Eller något smetigt franskt, kanske lite Patricia Kaas. Jag kan också tänka mig att späda ut playlisten med lite 90-tal av typen The Orb. Och halvt om halvt låtsas att jag sitter i min floating tank...
Hoppsan, råkade jag slumra till en liten timme eller två? Ojdå, det gör ingenting alls. Har inga tider att passa, ingen som ska köras någonstans eller ha mat. Jag har bara mig själv. Mmmm... Jag läser några sidor till innan jag gör mer te. Kaffe. Vin.
Men nej. Jag rycks ut verkligheten av en liten röst som är bekant och som utan att tänka mer på det stövlat in bakom kassadisken på Hemtex och lättsamt språkar med expediten. Och i vagnen sitter det andra lilla spöket och gapar eftersom hon inte tycker det är så kul att sitta still.
Vi åker hem. Här duger inte att stå och drömma.
Väl hemma, efter den alltid lika intressanta kalabaliken som råder när man kommit hem, alla är hungriga och börjar bli kvällströtta och innan man får tillfredsställt de mest intensiva behoven, får jag en liten stund för mig själv vid datorn då barnen fastnar framför Fåret Shaun.
Jag går in på Fritidsresors hemsida för att se lite på de bilder från Cypern dit vi ska åka i oktober. Lite för att hämta kraft... Men något inte helt vänligt sinnat griper tag i mig, för muspekaren över skärmen och plötsligt har jag klickat på Blue Couples, avdelningen för två resenärer varav inget är barn. Resmål utan barn. Resor utan barn. Resor anpassade för två.
Åh, så enkelt föreställer jag mig själv och maken utslängda på varsin hotellsäng, sovandes middag. När det liksom är lite för varmt. Och vi precis ätit lunch. På restaurang. Utan barn. Sittandes still, faktiskt, ätandes i lugn och ro.
När vi vaknar, släntrar vi ner till poolen igen. Tar kanske en liten sväng till havet som ligger alldeles intill. Saltvatten, det är mumma det.
På kvällen sitter vi kvar efter att vi ätit. Pratar om vuxna saker. Eller barnsliga saker. Men utan att bli avbrutna. I flera timmar. Innan vi går tillbaka till rummet, läser en stund i lugn och ro. Hoppsan; hann klockan bli halv två innan vi släckte idag? Det gör inget. Ingen kommer att väcka oss förrän vi själva vill gå upp.
Men nej. Jag rycks tillbaka till verkligheten av två näst intill simultana skrik. Den minsta är arg för att den största satt sig på henne i soffan och hämnas genom att ett koncentrerat ryck i storasysters hår.
Jag segar mig upp från stolen, mumlar något i stil med bråka inte nu och börjar mentalt förbereda mig för kvällsbestyren: luskamning, pyjamasbyte, grötdistribution, och framför allt förhalandet av sänggåendet den sista timmen så jag inte behöver gå upp klockan halv fem i morgon bitti.
Att få sova en stund extra, läsa en bok, äta mat i lugn och ro... Det är som en hägring i öknen, ju närmre man tycker man är, desto längre bort glider den. Det är väl 10-15 år kvar. Innan något av det kan bli verklighet. Och då, vill man kanske inte ens ha det längre. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Jag hoppas att det är så. Att man då sitter och minns med tårfyllda ögon hur det var när barnen var små... Jag vill tro att det är så; det får nuet att verka mer uthärdligt.
Dags återigen för kvällsbestyren. En ny kväll, nya fintar och förhalningar. Önska mig lycka till.
måndag 20 februari 2012
Tom Waits, kunde inte sagt det bättre själv
Eller, som den gode Tom Waits så klokt sagt:
"I'd rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy."
Word.
"I'd rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy."
Word.
tisdag 14 februari 2012
Thomas Öberg i Bob Hund. Kunde inte sagt det bättre själv.
Mitt teflonminne gör tyvärr att jag inte minns exakt ordagrannt vad han sa, trots att det bara var ca 2 minuter sen, men någonting sånt här:
"Jag har slutat skilja på vad som är verkligt och overkligt, annars skulle jag inte göra annat."
Word.
"Jag har slutat skilja på vad som är verkligt och overkligt, annars skulle jag inte göra annat."
Word.
torsdag 26 januari 2012
Albumtitlar värda att nämna
Här på lyran har jag väl ännu inte fullständigt frossat i mitt musiknörderi, som annars är rätt så långt gånget. Jag gillar musik, ett av mina få stora intressen. Och då är det inte bara fråga om att jag "lyssnar en del på musik", nejnej, det är frågan om: Jaha, han var gitarrist i DET bandet, där ser man. Men spelade inte sångaren i DET bandet ihop med DET bandet? Och juuust det, nu förstår jag varför det låter så bekant - de produceras ju av DEN producenten... Och i en intervju med honom jag läste, sa han att...
Timmar och åter timmar kan jag spendera med att följa en röd tråd mellan bandmedlemmar, producenter, skivomslagskreatörer osv osv. Det är näst intill autistiskt, fast inte riktigt liksom.
Jag läser/lyssnar också oftast in mig noggrant på texterna i musiken, vilka för min del utgör en mycket stor del av upplevelsen. Text och musik ska i bästa fall understryka, lyfta fram och bekräfta varandra. Det är då det händer.
Idag tänkte jag inte fördjupa mig mer i ämnet än så, för jag är alldeles för trött, men jag vill ändå beröra ämnet albumtitlat jag gillar. Det finns säkert fler som jag kan klämma ur mig när hjärnan inte kopplat ner, gått i depå, dragit igång skärmsläckaren såsom den har idag efter 3 hårda veckor som start på året på jobbet.
Det ena är LOKs förträffliga albumtitel Naken, blästrad och skitsur från 1999. Det är ju fantastiskt. Och sätter precis fingret på hur jag känner mig allt som oftast.
Den andra är Ministrys liveplatta från 1990: In Case you didn't feel like showing up, vilket är den mest briljanta titel man ge en liveplatta. Just sayin'.
Jag lär återkomma till ämnet musik när jag har vibb, både bokstavligt och bildligt. Så att säga. Nu ska jag lyssna på sonens läsläxa innan jag däckar i soffan framför TV:n. Rock on.
Timmar och åter timmar kan jag spendera med att följa en röd tråd mellan bandmedlemmar, producenter, skivomslagskreatörer osv osv. Det är näst intill autistiskt, fast inte riktigt liksom.
Jag läser/lyssnar också oftast in mig noggrant på texterna i musiken, vilka för min del utgör en mycket stor del av upplevelsen. Text och musik ska i bästa fall understryka, lyfta fram och bekräfta varandra. Det är då det händer.
Idag tänkte jag inte fördjupa mig mer i ämnet än så, för jag är alldeles för trött, men jag vill ändå beröra ämnet albumtitlat jag gillar. Det finns säkert fler som jag kan klämma ur mig när hjärnan inte kopplat ner, gått i depå, dragit igång skärmsläckaren såsom den har idag efter 3 hårda veckor som start på året på jobbet.
Det ena är LOKs förträffliga albumtitel Naken, blästrad och skitsur från 1999. Det är ju fantastiskt. Och sätter precis fingret på hur jag känner mig allt som oftast.
Den andra är Ministrys liveplatta från 1990: In Case you didn't feel like showing up, vilket är den mest briljanta titel man ge en liveplatta. Just sayin'.
Jag lär återkomma till ämnet musik när jag har vibb, både bokstavligt och bildligt. Så att säga. Nu ska jag lyssna på sonens läsläxa innan jag däckar i soffan framför TV:n. Rock on.
fredag 2 december 2011
Kraftwerk, Yello och... just det... gissa den tredje
För ett tag sen kunde jag nöjsamt berätta om mitt kontinuerligt pågående arbete med sonens populärkulturella skolning. Det skänker mig mycken glädjen att nu kunna berätta om nästa steg i denna fortbildning.
För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.
Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.
Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.
Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.
För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.
Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.
Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.
Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.
torsdag 17 november 2011
Man ska ta barnens kulturella skolning på allvar
I morse när jag skulle kränga på minsta barnet dagens t-shirt, tittade sonen förundrat. Det handlade om en Ramones-t-shirt.
"En i klassen har en sån. Ramones." sa sonen fundersamt och uttalade Ramones med lite spanskaktig touch: Ramònez. Vänligt men bestämt tillrättavisade jag hans uttal.
Han undrade då vad det var frågan om för musik? Man ska inte försitta sådana här chanser till att hjälpa barnen med deras kulturella skolning; det är viktiga saker. Han har tidigare visat intresse för Beatles, Bob Dylan och lite av varje. Det gäller att smida medan järnet är varmt.
För snart två år sen lyssnade han mycket på KISS. Det får man väl se som ungdomlig okunnighet, men det var ändå bättre än de anfall av Crazy Frog han då och då drabbas av. Så kom jag en dag då för att hämta honom i skolan och såg hans klasskamrat (de gick då i 0:an, alltså 6 år gamla) iklädd KISS-tröja. Vi hade snackat lite musik tidigare, så jag frågade lite avspänt: "Lyssnar du mycket på KISS?" Kamraten ryckte nonchalant på axlarna och sa: "Nja, jag har gått över mer på Beatles nu..." Självklart. Back to the roots, tänkte jag. Lite som Picasso - den blå perioden. Beatlesperioden. Ledbelly nästa?
Så imorse kom alltså Ramones på tal här hemma. Snabbt som ögat trollade jag fram iPoden och spelade Sheena is a punkrocker, sjöng glatt med i refrängen för att sonen skulle inse storheten. Han nynnade snart med och jag såg att hjärnan parkerade namnet Ramones på ett ställe där han lätt skulle kunna hitta det igen.
När det var dags att köra honom till skolan var poden på random och Kraftwerk strömmade snart ur högtalarna. Storslaget. Sonen fascinerades helt naturligt av vad han tyckte lät som robotröster och började fråga. Härliga tider, strålande tider. På poden ligger dock bara Kraftwerk på tyska eftersom jag, när jag var som mest inbiten sådan fan, ansåg att man skulle tillbaka till rötterna, så när CD:n gjorde segertåg köpte jag upp Kraftwerkskivorna på tyska. Jag hade dem på engelska på vinyl och det dög ju inte om man var äkta... Analt, jag vet...
Sonen verkade dock inte störas av att det var tyska - det hela blev väl om möjligt bara än mer exotiskt av det. Die Roboter, Das Modell, Telefonanruf (själv kan jag inte mer tyska än knödel, om ens det, så ursäkta stavningsfel mm)... "Mamma, kan du lägga över detta på min låtlista?"
"Självklart min son", svarade jag. Allt som kan hålla honom borta från musikaliskt förfall av typen Crazy Frog, Måns Zelmerlöv och... jag kan nästan inte ens med att skriva det... Christer Sjögrens I love Europe, som sonen av någon anledning får lyssna på i bilen när han är hos sin pappa, som annars har en rekorderlig musiksmak, så jag vet inte vad som gått så snett helt plötsligt. För det mesta är vår relation ganska bra, hans pappas och min, men i det här läget får jag nog gå emellan och avstyra. Det här kan gå illa.
"En i klassen har en sån. Ramones." sa sonen fundersamt och uttalade Ramones med lite spanskaktig touch: Ramònez. Vänligt men bestämt tillrättavisade jag hans uttal.
Han undrade då vad det var frågan om för musik? Man ska inte försitta sådana här chanser till att hjälpa barnen med deras kulturella skolning; det är viktiga saker. Han har tidigare visat intresse för Beatles, Bob Dylan och lite av varje. Det gäller att smida medan järnet är varmt.
För snart två år sen lyssnade han mycket på KISS. Det får man väl se som ungdomlig okunnighet, men det var ändå bättre än de anfall av Crazy Frog han då och då drabbas av. Så kom jag en dag då för att hämta honom i skolan och såg hans klasskamrat (de gick då i 0:an, alltså 6 år gamla) iklädd KISS-tröja. Vi hade snackat lite musik tidigare, så jag frågade lite avspänt: "Lyssnar du mycket på KISS?" Kamraten ryckte nonchalant på axlarna och sa: "Nja, jag har gått över mer på Beatles nu..." Självklart. Back to the roots, tänkte jag. Lite som Picasso - den blå perioden. Beatlesperioden. Ledbelly nästa?
Så imorse kom alltså Ramones på tal här hemma. Snabbt som ögat trollade jag fram iPoden och spelade Sheena is a punkrocker, sjöng glatt med i refrängen för att sonen skulle inse storheten. Han nynnade snart med och jag såg att hjärnan parkerade namnet Ramones på ett ställe där han lätt skulle kunna hitta det igen.
När det var dags att köra honom till skolan var poden på random och Kraftwerk strömmade snart ur högtalarna. Storslaget. Sonen fascinerades helt naturligt av vad han tyckte lät som robotröster och började fråga. Härliga tider, strålande tider. På poden ligger dock bara Kraftwerk på tyska eftersom jag, när jag var som mest inbiten sådan fan, ansåg att man skulle tillbaka till rötterna, så när CD:n gjorde segertåg köpte jag upp Kraftwerkskivorna på tyska. Jag hade dem på engelska på vinyl och det dög ju inte om man var äkta... Analt, jag vet...
Sonen verkade dock inte störas av att det var tyska - det hela blev väl om möjligt bara än mer exotiskt av det. Die Roboter, Das Modell, Telefonanruf (själv kan jag inte mer tyska än knödel, om ens det, så ursäkta stavningsfel mm)... "Mamma, kan du lägga över detta på min låtlista?"
"Självklart min son", svarade jag. Allt som kan hålla honom borta från musikaliskt förfall av typen Crazy Frog, Måns Zelmerlöv och... jag kan nästan inte ens med att skriva det... Christer Sjögrens I love Europe, som sonen av någon anledning får lyssna på i bilen när han är hos sin pappa, som annars har en rekorderlig musiksmak, så jag vet inte vad som gått så snett helt plötsligt. För det mesta är vår relation ganska bra, hans pappas och min, men i det här läget får jag nog gå emellan och avstyra. Det här kan gå illa.
onsdag 16 november 2011
Mjukporr 80's style
Igår visade TV4 film Den Blå Lagunen. Utan att riktigt kunna säga varför, mest nostalgi tror jag, hamnade jag framför den. Först sådär lite löst medan jag matade och nattade barnen, men sen blev jag liksom kvar. Hjärnan höll på att koka över av tankar och funderingar och åsikter kring detta... fenomen. I första hand mindes jag ju självklart första gången jag såg den... Ah... Tidigt 80-tal, kan ha varit runt 9-10 år sådär. Generat varm fnittrade jag mig igenom större delen av filmen för att efteråt dra mig undan till flickrummet och läsa Starlet iklädd min fina Takano-overall (min var aprikosaktigt rosa) och drömma mig bort till öde öar och mannen i mitt liv. Där skulle jag få honom alldeles alldeles för mig själv, föda 68 barn och alltid ha fluffigt, nyfönat och fräscht hår. Bergsprängaren spelade säkert lite Italia-disco som soundtrack för mina drömmerier. Mmm... Kärlek verkade enkelt, men självklart vansinnigt spännande. Allt skulle liksom lösa sig, vi skulle gå omkring och le kärleks- och hemlighetsfullt åt varandra hela tiden, bara man fick honom lite för sig själv... Och bara han var söt, liksom.
Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...
Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...
I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och... Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....
Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:
Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss). Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del... Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?
Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
Men, can't live with them, pass the beernuts.
Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...
Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...
I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och... Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....
Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:
Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss). Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del... Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?
Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
Men, can't live with them, pass the beernuts.
torsdag 13 oktober 2011
Hur gammal är jag egentligen?
Sommaren 2008 var händelserik. Jag lämnade sonens pappa (vilket i sig innehåller mer inre resa än alla SJ:s sammanlagda reklamsnuttar någonsin kan uppnå) och träffade döttrarnas pappa. Allt på loppet av några månader. Till detta ska läggas turbulent tid på jobbet, massa ekonomiskt trassel i och med försäljning av hus, sökande efter ny bostad och en kropp i hormonellt uppror. Härliga tider, strålande tider.
För att komma hemifrån så mycket som möjligt de där sista hemska månaderna åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att vara med och jobba. Dessutom skulle Rage Against the Machine spela och det var härligt att bli påmind om den tid som flytt (à la recherche du temps perdu..) mitt upp i all annan jämmerdal.
Två år senare åkte jag till Liseberg med familjen och skulle spela på kexchokladhjulet. 2 kg kexchoklad hade ju smakat fågel. Iklädd den hoodie jag fick på Hultsfred 2008 langade jag upp en 20-lapp på numren 15-20, bring it.
Den unge gossen (gissningsvis runt 18-19 år gammal) som arbetade på andra sidan disken la märke till min tröja och sa något i stil med: "Hultsfred, de la ju ner årets festival eftersom de gått i konkurs..."
Jag blev så överrumplad av hans vakna iakttagelse att jag bara hasplade ur mig ett: "Ja, men den här tröjan är från 2008..."
Han nickade förstående mot mig, blinkade lite med ena ögat och sa myndigt: "Ja, det var tider det, va..."
Åh, det arma barnet, inte hade jag hjärta att tala om för honom att det, när jag gick omkring där i Hultsfredsdammet 2008, slog mig att det hade gått 15 år sen jag var där sist. 1993 (då gick han sannolikt på dagis i bästa fall). 15 år. Det var då jag hängde på festival. Och 2008 var jag närmast ett fossil bland de nykläckta grodynglen. Så nej, 2008 var inte "tider, det", det var snarare ett försök till konstgjord andning. Men jag sa inget. Jag tog det som en komplimang. Om han inte tyckte jag såg äldre ut än att jag skulle ha smält in bra på Hultsfredsfestivalen 2008, så shoot. Lite som att få visa leg på Systemet.
För att komma hemifrån så mycket som möjligt de där sista hemska månaderna åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att vara med och jobba. Dessutom skulle Rage Against the Machine spela och det var härligt att bli påmind om den tid som flytt (à la recherche du temps perdu..) mitt upp i all annan jämmerdal.
Två år senare åkte jag till Liseberg med familjen och skulle spela på kexchokladhjulet. 2 kg kexchoklad hade ju smakat fågel. Iklädd den hoodie jag fick på Hultsfred 2008 langade jag upp en 20-lapp på numren 15-20, bring it.
Den unge gossen (gissningsvis runt 18-19 år gammal) som arbetade på andra sidan disken la märke till min tröja och sa något i stil med: "Hultsfred, de la ju ner årets festival eftersom de gått i konkurs..."
Jag blev så överrumplad av hans vakna iakttagelse att jag bara hasplade ur mig ett: "Ja, men den här tröjan är från 2008..."
Han nickade förstående mot mig, blinkade lite med ena ögat och sa myndigt: "Ja, det var tider det, va..."
Åh, det arma barnet, inte hade jag hjärta att tala om för honom att det, när jag gick omkring där i Hultsfredsdammet 2008, slog mig att det hade gått 15 år sen jag var där sist. 1993 (då gick han sannolikt på dagis i bästa fall). 15 år. Det var då jag hängde på festival. Och 2008 var jag närmast ett fossil bland de nykläckta grodynglen. Så nej, 2008 var inte "tider, det", det var snarare ett försök till konstgjord andning. Men jag sa inget. Jag tog det som en komplimang. Om han inte tyckte jag såg äldre ut än att jag skulle ha smält in bra på Hultsfredsfestivalen 2008, så shoot. Lite som att få visa leg på Systemet.
fredag 9 september 2011
Crazy Frog vs Gyllene Tider
Jag vaknade imorse till tonerna av Crazy Frog inifrån sonens rum. Det gör att man får lite dålig vibb inför dagen. Under skjutsen till skolan funderade jag på vad jag själv lyssnade på när jag gick i lågstadiet, på den välsignade tiden innan Crazy Frog gjorde entré på världsarenan. Långt innan dessutom. Visst var det enstaka hits som Joan Jett och I love rock n roll, Men Without Hats och The Safety Dance och Rätt Stuks Oah hela natten, men det band som vid denna tidiga ålder mer än något annat bet sig fast och slets ut, var Gyllene Tider. Och det var innan Per Gessle blev En händig man, gick och fiskade och blev djävulens utsände på jorden.
Otaliga var de timmar då jag satt ihopkurad i min egenhändigt byggda koja i flickrummet, pillandes med klistermärken, pennor, block och kritor och lyssnade om och om igen på texter som Povel Ramel, Paul McCartney och jag, Leva livet och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Jag försökte förstå och klurade fram och tillbaka på fraser och ord: kubbhatt och frack? min vän slentrian? Och nog trodde jag att Buddy Holly var en plats, för prepositionen till hörde bara hemma bland rörelseverb av den mer traditionella typen i min värld.
Det där med början av vuxenlivet och personlig utveckling verkade väldigt komplicerat i låtar som Billy, Revolver upp, På jakt efter liv. Och sommaren var ett annat, ständigt återkommande tema (Tylö sun, Sommartider). Det var tydligen på sommaren allt skulle hända...
Och det där med kärlek? Vad var det för upplägg? Chrissie, hur mår du, Det hjärta som brinner, När vi två blir en, Teena? Vad spännande det verkade vara... Måste vara viktigt och stort eftersom det återkom i texterna hela tiden? Sen trodde jag länge att killar självklart var som i texterna också, fyllda av blind kärlek till en blond tjej med bruna ögon och att de gick omkring dagarna i ända och suktade... Surprise. Eller hur.
När man i mer vuxen ålder har drabbats av återfall och lyssnat på Gyllene Tider igen, vill jag ge Gessle att han helt klart hade (snarare än har) en klar låtskrivartalang och texterna är bland de bästa riktade till hormonstinna 16-17-åringar hånglandes på fest efter några öl. Själv var jag bara en undrande lågstadieelev under Gyllene Tiders storhetstid i början av 80-talet och när det senare blev dags att hångla på fest var Gyllene Tider något av det absolut töntigaste man kunde tänka sig. De musikaliskt obildade (tyckte man då när man gått vilse i subkulturens förlovade land) skolkamrater man hade som gärna sjöng i kör till Sommartider kunde närmast likställas med paria och tillika offer för samhällets glättiga allting-är-underbart-propaganda.
Vår äldsta dotter föddes inte i amerikanska södern (se tidigare inlägg) som sin lillasyster, utan i allra högsta grad i en sjukhussäng i Halland till tonerna av Ljudet av ett annat hjärta. Sekunderna innan hon kom ut hörde jag maken säga till barnmorskan: "Ånej, nu kommer bebisen till den här låten, jag får ljuga för henne (dvs mig) senare och säga att det var en annan". På vilket sätt detta kommer att hjälpa eller stjälpa henne senare i livet återstår att se.
Idag lyssnas det till Crazy Frog i lågstadieled. Nu har jag inte satt mig in i Crazy Frogs rocklyrik, men jag undrar om min son blir pappa till tonerna av "baba, baba, baba-baba-baba" eller om han i mogen 30-årsålder kommer att drömma sig tillbaka till timmarna i pojkrummet och fundera över vad det hela liksom betydde? Sommar, utmanande fraser och formuleringar, den gåtfulla tiden som ung vuxen och kärlek?
Jag återkommer i ämnet när jag vet.
Otaliga var de timmar då jag satt ihopkurad i min egenhändigt byggda koja i flickrummet, pillandes med klistermärken, pennor, block och kritor och lyssnade om och om igen på texter som Povel Ramel, Paul McCartney och jag, Leva livet och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Jag försökte förstå och klurade fram och tillbaka på fraser och ord: kubbhatt och frack? min vän slentrian? Och nog trodde jag att Buddy Holly var en plats, för prepositionen till hörde bara hemma bland rörelseverb av den mer traditionella typen i min värld.
Det där med början av vuxenlivet och personlig utveckling verkade väldigt komplicerat i låtar som Billy, Revolver upp, På jakt efter liv. Och sommaren var ett annat, ständigt återkommande tema (Tylö sun, Sommartider). Det var tydligen på sommaren allt skulle hända...
Och det där med kärlek? Vad var det för upplägg? Chrissie, hur mår du, Det hjärta som brinner, När vi två blir en, Teena? Vad spännande det verkade vara... Måste vara viktigt och stort eftersom det återkom i texterna hela tiden? Sen trodde jag länge att killar självklart var som i texterna också, fyllda av blind kärlek till en blond tjej med bruna ögon och att de gick omkring dagarna i ända och suktade... Surprise. Eller hur.
När man i mer vuxen ålder har drabbats av återfall och lyssnat på Gyllene Tider igen, vill jag ge Gessle att han helt klart hade (snarare än har) en klar låtskrivartalang och texterna är bland de bästa riktade till hormonstinna 16-17-åringar hånglandes på fest efter några öl. Själv var jag bara en undrande lågstadieelev under Gyllene Tiders storhetstid i början av 80-talet och när det senare blev dags att hångla på fest var Gyllene Tider något av det absolut töntigaste man kunde tänka sig. De musikaliskt obildade (tyckte man då när man gått vilse i subkulturens förlovade land) skolkamrater man hade som gärna sjöng i kör till Sommartider kunde närmast likställas med paria och tillika offer för samhällets glättiga allting-är-underbart-propaganda.
Vår äldsta dotter föddes inte i amerikanska södern (se tidigare inlägg) som sin lillasyster, utan i allra högsta grad i en sjukhussäng i Halland till tonerna av Ljudet av ett annat hjärta. Sekunderna innan hon kom ut hörde jag maken säga till barnmorskan: "Ånej, nu kommer bebisen till den här låten, jag får ljuga för henne (dvs mig) senare och säga att det var en annan". På vilket sätt detta kommer att hjälpa eller stjälpa henne senare i livet återstår att se.
Idag lyssnas det till Crazy Frog i lågstadieled. Nu har jag inte satt mig in i Crazy Frogs rocklyrik, men jag undrar om min son blir pappa till tonerna av "baba, baba, baba-baba-baba" eller om han i mogen 30-årsålder kommer att drömma sig tillbaka till timmarna i pojkrummet och fundera över vad det hela liksom betydde? Sommar, utmanande fraser och formuleringar, den gåtfulla tiden som ung vuxen och kärlek?
Jag återkommer i ämnet när jag vet.
onsdag 24 augusti 2011
Vemodet, storlek 74 och Rod Stewart
Jag har tydligen slutat amma. Buhuuu... Det lilla barnet är strax 8 månader och har på senare tid inte varit sådär jätteintresserad av att ammas, men har kunnat mysa kvar en stund i sängen på morgonen på det sättet. Men i morse, när jag på vanligt vis erbjöd henne detta som alternativ till att jaga upp sin mamma innan skam fått på sig tofflorna, avböjde hon vänligt men bestämt. Hon vände bort sitt söta lilla ansikte hur jag än trugade.
Tjohoooo, säger en del av mig; buhuuuuu säger en annan. Sista gången jag ammar i mitt liv är alltså kanske redan passerad. Jag var inte beredd. Det kom för snabbt inpå. Jag kunde väl ha fått en (flera) förvarning(ar)? Jag behöver få tid att ställa om såna där saker... Även om jag inte är typen som gärna ammar tills barnen är 2 år, så ändå... Lite avtrappning?
Och inte nog med det, jag gick precis igenom det lilla barnets kläder, då hon är in between sizes och fick lägga undan det mesta i stl 74. Redan. Så många fina hon ärvt av storasyster som hon aldrig ens hann ha på sig (en född på sommaren, en på vintern, lite osynk där)... Det innebär alltså att dessa plagg kanske inte kommer att bäras av någon mer liten söt bebis som är min? Hur ska jag klara detta?
Dessutom är jag förkyld. Jätteförkyld.
Som om min iTunes kunde läsa stämningen i luften väljer den Rod Stewarts Sailing som nästa låt i slumpgeneratorn. Vemodigt tittar jag ut på regnet. Jaha, nu är den delen av livet slut. Jag tar lite extra kokosfett i mitt kaffe idag.
Tjohoooo, säger en del av mig; buhuuuuu säger en annan. Sista gången jag ammar i mitt liv är alltså kanske redan passerad. Jag var inte beredd. Det kom för snabbt inpå. Jag kunde väl ha fått en (flera) förvarning(ar)? Jag behöver få tid att ställa om såna där saker... Även om jag inte är typen som gärna ammar tills barnen är 2 år, så ändå... Lite avtrappning?
Och inte nog med det, jag gick precis igenom det lilla barnets kläder, då hon är in between sizes och fick lägga undan det mesta i stl 74. Redan. Så många fina hon ärvt av storasyster som hon aldrig ens hann ha på sig (en född på sommaren, en på vintern, lite osynk där)... Det innebär alltså att dessa plagg kanske inte kommer att bäras av någon mer liten söt bebis som är min? Hur ska jag klara detta?
Dessutom är jag förkyld. Jätteförkyld.
Som om min iTunes kunde läsa stämningen i luften väljer den Rod Stewarts Sailing som nästa låt i slumpgeneratorn. Vemodigt tittar jag ut på regnet. Jaha, nu är den delen av livet slut. Jag tar lite extra kokosfett i mitt kaffe idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)