Det ljuva livet på Club Tropicana, vart tog du vägen?

Såhär mitt i aprilregnet, precis när årets andra varv av magsjuka lagt sig här hemma... Såhär när andra vårförkylningen ledigt smyger in i näsorna på de små barnen och mamman... Såhär när man idag fyller 38 och med stormsteg närmar sig 40... Såhär när man precis lagt in månadens räkningar och kallsvettig räknar samman totalsumman... Såhär när man står mitt i livet och har bytt jobb och är lite osäker på hur det kommer att gå... Ja, såhär... när man börjar drabbas av ålderskrämpor av typen ischias, åderbråck och hängbröst...
   Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:

   Rio Duran Duran  
   Club Tropicana Wham
   I'm Still Standing Elton John

David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
   Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
   Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.

Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
  Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
   Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
   Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
   Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as... 
   George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
   Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
   Det var tider det.

Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...

Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
    Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
   Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)...  Då lever jag det ljuva livet.