Idag skriver jag inlägg från magsjukans högborg. I söndags kväll kväll kroknade minsta barnet, strax därpå maken och igår morse var det dags för storasyster att gå med i kräkarklubben. Jag höll mig upprätt till lunch, sen rasade jag också. Idag är vi inte starka.
Men ändå, tänkte jag skriva ett lite filosofiskt mail om något jag lärt mig under mina snart 40 år på denna planet. En tanke som blev kristallklar för mig efter att jag, när jag fick avnjuta lite kvalitativ egentid i en bilkö på väg till jobbet häromdagen, mer ingående lyssnade på texten till Al Wilsons fantastiskt svänginga låt The Snake. För er som gått miste om dess storhet, rekommenderar jag er varmt att klicka på denna länk och avnjuta lite northern soul när den är som bäst. För er som redan känner till dess storhet, blir det inget annat än ett värmande återseende (återhörande?).
The Snake
I klippet ovan finns texten med och det är ju det som är hela grunden till det här inlägget, så för er som inte har tid/ork att lyssna igenom eller är otåliga för att komma till skott eller som inte gillar northern soul, klipper jag in texten nedan.
On her way to work one morning
Down the path along side the lake
A tender hearted woman saw a poor half frozen snake
His pretty colored skin had been all frosted with the dew
"Oh well," she cried, "I'll take you in and I'll take care of you"
"Take me in oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
She wrapped him up all cozy in a curvature of silk
And then laid him by the fireside with some honey and some milk
Now she hurried home from workthat night as soon as she arrived
She found that pretty snake she'd taking in had been revived
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Now she clutched him to her bosom, "You're so beautiful," she cried
"But if I hadn't brought you in by now you might have died"
Now she stroked his pretty skin and then she kissed and held him tight
But instead of saying thanks, that snake gave her a vicious bite
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
"I saved you," cried that woman
"And you've bit me even, why?
You know your bite is poisonous and now I'm going to die"
"Oh shut up, silly woman," said the reptile with a grin
"You knew damn well I was a snake before you took me in
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Det är egentligen samma historia som berättelsen om sköldpaddan och Skorpionen. För er som missat den:
En skorpion, som var väldigt dålig på att simma, frågade en sköldpadda om han skulle vara vänlig och bära honom på ryggen över en flod.
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
Det slår mig att läxan att lära här är ovärderlig. Man kan inte förändra människor. De är som de är. De har det de har i sin natur. Bjuder du in en orm eller skorpion i ditt liv, så vet du redan från början vad du gör. Bli då inte förvånad om du blir biten eller stucken.
Du har dem på din arbetsplats. De är kompis när de behöver dig, men när de kommer på saker där du inte är viktig längre, åker du ut i kylan. Här finns ingen lojalitet utan egen vinning.
Om du lever med en partner som du önskar hade ändrat på sig... Det går inte. Han/hon är som han/hon är. Till viss del kan man väl komma åt små saker att förändra eller förbättra, men räkna inte med att du kommer att lyckas ändra på något i dess natur. Du kan inte lära någon att förstå dig bättre. Lika lite som du själv kan lära dig att ha överseende med de saker som verkligen kommer åt dig. Sitt inte och tyck synd om dig själv, när du bjudit en orm eller en skorpion i ditt liv. Du får vad du bad om, varken mer eller mindre.
Jag har lärt mig det nu, efter att ha sprungit på dem i många år. Och kommer så att fortsätta att göra. Sånt är livet. Men nu vet jag bättre kring hur nära mig de får komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar