Man vet att det blir en intressant dag när man vaknar strax efter 5 på morgonen av att sonen kräks. Han är 9 år, så det är väl en sak. Han sköter sig själv rätt ok.
Men det man i det läget inte vet något om ännu är hur det kommer att slå på resten av familjen? Är det något lokalt som bara han fått (drömma får man ju göra)? Hur illa kommer det att slå på systrarna? Kommer mamman och pappan att åka på det också? I vilken turordning? Hur många vakna nätter har vi framför oss? Hur många nerkräkta omgångar lakan? Klarar vi soffan så vi slipper tvätta klädseln på den?
Dagen flyter på i maklig takt. Sonen kräks i 6 timmar, de två små är vid god vigör och gott humör, äter lunch som ingenting.
Fram vid 14-tiden somnar den stora, vaknar en timme senare glödhet och fiser så tapeterna ramlar ner. Japp. Då vet vi det i alla fall, rullar undan mattan och draperar soffan med handdukar. Och eftersom hon har en förkärlek för att låna lillasysters nappar då och då, kan vi nog utgå ifrån att den minsta snart också är igång. Sådär lagom till kvällen. Sådär lagom till att mamman är så trött efter att ha gått omkring, spänd som en fiolsträng och redo för strid hela dagen och bara inväntat den i omfattning okända, men som faktum så förutsägbara kalabaliken. Lagom till att mamman så hade behövt få lägga sitt lilla bekymrade huvud på kudden och få sin väldigt eftersatta skönhetssömn. Eller ja... skönhetssömn... vilken lyx... Det handlar snarare om behålla-förnuftet-och-inte-glida-in-i-apati-sömn.
Återigen förundras jag över den statistik som påstår att människor som har barn lever längre än de som valt att inte ha barn. Hur sjutton hänger det ihop?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar