Vår minsta har precis lärt sig gå. Eller ja... Hon reser sig upp, tar några steg, ramlar. Reser sig upp, tar några steg, ramlar, slår i rumpan, huvudet. Reser sig upp, tar några steg, lite fler den här gången, ramlar. Blir ledsen, arg och frustrerad, reser sig upp igen, går ännu längre sträcka den här gången, halkar på något, ramlar... Ja, ni fattar grejen. Om och om igen, i dagar och veckor, tills det sitter. Tills hon kan. Tills hon med ett strålande, triumferande leende tar sig fram i världen full av nytt självförtroende. Stolt och lycklig över sin framgång. Hon tar några steg, stannar och gapskrattar (är väl lite tidigt ännu att göra både och) och går vidare. En ettåring är en självklar vinnare. En ettåring ger sig inte förrän han/hon är en självklar vinnare.
Jag undrar, vid vilken ålder försvann det? Det jävlaranamma, det envisa, den instinkt som vi alla hade med oss från födseln? Drivet, viljan, glöden, lusten till utveckling? Förmågan att gång efter gång efter gång, dag efter dag efter dag, ramla omkull, ställa sig upp igen, ramla omkull, ställa sig upp igen? Skam den som ger sig.
När försvann det? När slutade man studsa tillbaka med spänst? När började man låta världen vinna? När slutade man vara som ettåringen - en vinnare? Hade man behövt lära sig gå idag, hade man förmodligen gett upp för längesen. Ettåringen är starkare, tuffare, hårdare. Lite bättre.
Så man borde vara ett år gammal hela livet. Då jävlar, hade det blivit åka av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar