INTJ eller ESFP? Vem i Djungelboken är du?

Jag älskar min man. Såklart. Av en miljon olika skäl och mer därtill. Inte minst älskar jag honom av den enkla anledningen att han inte alls är som jag. Tack gode gud för det. Tänk om barnen skulle växa upp med två sådana som jag. Hu.
   Det finns något som heter Myers-Briggs personlighetstester. Jag tar sånt här med rätt så mycket salt (och de företag som finner det lämpligt att använda sådant här som bas vid anställning, tycker jag har en lite väl snäv världsbild), men gör dem ibland när jag har tråkigt. Det hela går ut på att man är en av 16 personlighetstyper som betecknas av 4 bokstäver, där varje bokstavsposition kan vara ett av 2 alternativ. Jag får alltid "diagnosen" INTJ.


Är du nyfiken kan du läsa mer om typen här:
INTJ 


I den fiktionella världen är karaktärer som Spock (Star Trek) och Gandalf (Sagan om ringen) typiska INTJ-personligheter. Stela och rediga typer ser ni. Fina grejer. Lite svårt för auktoriteter, i synnerhet om de inte lever upp till förväntningarna.

Även Hannibal Lecter anses vara en INTJ. Aldrig fel att ha vad som krävs för att bli ett mördarmonster. INTJ är privata typer som struntar i vems idé det är; frågan är funkar det? Tillbakadragna, introverta, otåliga, kritiska, intelligenta, pragmatiska och lite socialt missanpassade. Krav på att allt ska slutföras ordentligt.


Min man är en ESFP, vilket följaktligen är den diametrala motsatsen till hurdan jag är. Det är grymt. Som första meningen i beskrivningen säger:  "Where's the party?" ESFPs love people, excitement, telling stories and having fun. The spontaneous, impulsive nature of this type is almost always entertaining. " Det är annat än jag, det. 


Och därför behöver jag honom så innerligt. Där jag tänker: "jag lägger in i budgeten 2014 om nya vinterdäck till bilen", tänker min make "om jag frimålar det här på väggen, liknar det en cool elefant. Fränt!" Tillsammans blir vi en helhet. 


Jag har svårt för spontanitet på många sätt. Allt ska alltid vara så himmelens genomtänkt. Inte för att jag ställer krav på det, utan snarare det att min hjärna konstant jobbar för högtryck, strategiskt planerande varje vaken stund. 
   Nu kanske ni tror att jag är helt anal med allt, men det är inte riktigt sant. För det mesta har jag huvudet under armen och glömmer allt, städar mycket sällan och rör ihop dagar och datum. Det är inte så det funkar. Där har maken ofta mer koll än jag på det mesta.


Jag ställer mycket höga krav på mig själv, dömer mig själv som ingen annan kan. Som sagt, tur att maken inte är likadan. Jag ska beskriva skillnaden mycket bildligt, så kanske ni hänger med på varför INTJ är den förlorande parten vad gäller livet.  


Om man ser livet som ett bord dukat med mat och godis. Allt ifrån köttbullar och haggis till pad thai och vindaloo. Whiskey, saké, rosé, saft, coca-cola, salt- & sötlakrits, vingummin, kexchoklad, 85 % choklad, lax, haj, fårhuvud, sallad och sötpotatis. 
  Om man ställer INTJ:n vid bordet tittar hon på allt. Oj, vad mycket olika grejer här är. Vad är gott då? Kanske frågar hon någon: om man bara ska testa en enda grej här, vad är då det? Vad på detta bord funkar? Inte har jag lust att ödsla tid på de 95 % av detta som inte är gott. Otåligt och lite stressat: jag är här för att äta - säg vad jag blir mätt på utan att bli sjuk och som smakar bra.  
   ESFP:n däremot, tittar glupskt på bordet och tänker: undrar om de har mer? Jag börjar lite här med de här skumma prylarna, såna har jag aldrig sett... Friterade aptestiklar säger du? Jaha... smakar kyckling. Men vad är det, det som ligger här borta? Och det där? Här finns ju hur mycket som helst att äta!
   INTJ:n äter något på inrådan från någon hon litar på, blir lagom mätt och säger: "Japp, det var det, vad var nästa punkt på schemat?" ESFP:n svarar då: "Vaddå, jag har precis börjat. De här skumma gröna prylarna var asläbbiga, men jag vill testa den där röda sörjan därborta, jag hörde att nån sa att det var så starkt att man får ont i huvudet". INTJ:n muttrar inombords: Varför vill man äta nåt som ger en huvudvärk? 


Min teori bygger alltså på att även om INTJ:n på många sätt kan få väldigt mycket saker gjorda på ett väldigt korrekt och effektivt sätt, är vi aldrig nöjda. Allt kan hela tiden förbättras. Inget ger tillfredsställelse. Kanske unnar hon sig ett skapligt glas vin innan hon konstaterar att hon är trött och går och lägger sig, för det kommer ju en dag imorgon också...
  ESFP:n har förmågan att efter avslutat (kanske inte alltid helt avslutat dock, men tillräckligt nära) dagsverke luta sig tillbaka med en god cigarr, ett glas fin whiskey och njuta av solnedgången. Skit i att jag är trött; det där får jag fixa imorgon, ordnar sig alltid på något sätt.


Vem av oss är mest nöjd med sig själv när det är dags att lägga näsan i vädret och tacka för fisken? Vem säger: "jag testade det som väckte min nyfikenhet och jisses, vilken skön resa det var (lite som Baloo)" - vem säger "åh, vad irriterande det är med allt jag aldrig hann med, missade jag det bästa (Bagheera)"? Jag frågar dig: vem av oss har roligast, vem är rikast?