Förlöjligad

Jag började skolan ett år tidigare än de flesta. Dels berodde det på att jag självmant lärt mig läsa och skriva när jag var 4 år, men framför allt på att mamma lät mig börja lekis ett år tidigare då det inte fanns så mycket andra barn i min ålder där vi bodde. När resten av lekisgruppen började ettan fick jag flytta med upp efter att ha utvärderats på ett skoltest.
   Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
   Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
   På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
  Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
   Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.  
   Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.

Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.