Miss Ellie gone fishing

Jag bytte manusförfattare till serien om mitt liv som mig själv för drygt 3 år sen, ett riktigt snilledrag. Generellt har de skrivit briljanta avsnitt sedan dess, riktiga kioskvältare, spänning, romantik, drama och gärna allt på en gång. Men plötsligt, senaste säsongen, känns det som att de gjort Miss Ellie-misstaget. De har bytt ut skådisen. Tittarsiffrorna har dalat. Hon bär inte förklädet med samma grace och hon ler inte på samma plågade, moderligt förstående sätt som innan. Det är helt enkelt inte riktigt samma känsla längre. Miss Ellie, jag saknar dig, kom tillbaka.


En annan TV-serie som alltid piggar upp är Dr House: "Vill du ha en läkare som håller din hand medan du dör, eller en läkare som ignorerar dig medan du blir frisk?" Underbart. 

   För ett tag sen var det ett avsnitt där House valde - mot patiemntens vilja - att söva honom direkt. 

   Åh. Gött. Jag tänker ibland att kan inte någon utomstående segla in, titta på mitt liv och på mig och säga: "Hallå hallå där, det här går inte, det ser du väl själv?" Liksom bara ta kommandot och tvångsmässigt stänga av mig ett tag, köra iväg mig till för sådant lämplig vårdavdelning, lägga mig i en säng, dra in en kanyl med nåt götta i och sen släcka ljuset. Ha det gott lilla gumman, vi hörs senare. 

   Och där skulle jag få ligga med dropp i... tja... låt oss säga... ett par veckor? Handen på hjärtat: ett par månader känns det som att det skulle behövas. Sova, sova, sova. Hjärnan på lågfart, liksom bara på underhållsström.  

  Åh, vad skönt. Sen kanske jag kan vakna upp i sjukhussängen (Bobby vaknade ju i duschen, så konstigare saker har hänt), fri från delirium i min överkokta hjärna. Och vid min sida står gamla fina Miss Ellie och klappar min hand. She's back.