Mia Skäringer och den bittra eftersmaken

Vi tittade en stund på Mia Skäringers föreställning på TV igår. Jag gillade den absolut. En rad kvinnoporträtt som får en skratta och plågas om vartannat. Två tummar upp till dig, du härliga.
  Men vid ett tillfälle mådde jag bara illa. Det var när Mia berättade om hur hon i högstadieåldern står på någon fest hängandes över badkaret efter att både ha kräkts och tagit laxermedel, med byxorna nere vid fötterna, avdäckad. In på toaletten kom det då någon kille och tog tillfället i akt, när hon ändå liksom stod där, uppallad, naken och klar. Hon vaknade till halvvägs in i förloppet och istället för att skrika och göra motstånd när det går upp för henne vad som håller på att hända, gör hon sig istället tillgänglig och hjälper killen i fråga att bli klar.
   I publiken sitter rad efter rad av kvinnor, varav väldigt många i övre medelåldern som släpat med sig sina män, och tjuter av skratt åt Mias väldigt bildliga föreställning utav scenen ifråga.
   Hur i hela helvetet kan man skratta när en kvinna beskriver vad som i dess krassa blekhet är en våldtäkt hon blivit utsatt för? Att hon i ett försök att bli bekräftad inte säger ifrån de sista minuterna när hon kommer till medvetande är sekundärt enligt mitt sätt att se det, brottet är i det läget redan ett faktum.
   Det äcklar mig att inte skrattet fastnade i halsen och kvävde dem i publiken som inte kunde se vad hon egentligen berättade. Om något liknande skulle hända någon av mina döttrar eller mig själv, hade jag min själ inte skrattat.

Föreställningen var fantastisk, även denna scen. Mias betyg är tveklöst två tummar upp och jag vet inte vad hon hade hoppats på för reaktion från publiken, modig som hon är som berättar. Men i min bok får inte en publik som hellre skrattar än lyssnar inte många poäng.