Jag hade haft ont i ryggen, strålande ner i benet i drygt 3,5 år. Man lär sig att leva med mycket. Några besök hos naprapat och kiropraktor, men utan resultat. Så en kväll, när jag resten mig ur soffan vek sig plötsligt benet och jag var nära nog att trilla omkull. Dagen därefter ringde jag läkare och fick så tid för undersökning några dagar innan jul.
Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör, kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.
Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar