För alla er där ute med några år på nacken, minns ni säkert Galenskaparnas fantastiska sketch om TV-pejlaren? Claes Eriksson ringer på hos en tandborstande Anders Eriksson och ska kontrollera om han har TV. Det har han inte, men han har akvarium. Claes frågar då: "Har ni akvarium, men inte TV? Människa, vad är det med er?" Som att man är galen på riktigt om man inte har TV.
Idag var jag på Öppna Förskolan med tjejerna. Jag testade det hela för första gången förra veckan och tyckte i stort att det verkar vara en förträfflig inrättning. Så jag tänkte göra det till ett standardinslag så här på måndagarna. Så imorse trotsade jag vädergudarna, baxade in barn, vagn, mat, extra kläder, regnskydd mm i bilen och åkte iväg. Den här gången var jag inte lika mycket rookie, så jag fick med mat till båda barnen att äta innan vi åker därifrån för att minimera risken för att de hinner somna hungriga i bilen de 10 minuterna det tar att åka hem. Alla ni småbarnsföräldrar därute vet vilken ångest detta förknippas med.
Så blev det dags att värma på mat till de små fram vid 11-tiden och jag såg till min fasa att det som erbjöds att värma mat med var en mikrovågsugn. Nu är det så, att i det egna hushållet finns ingen mikrovågsugn, har inte funnits på över tre år och saknas inte heller. Lite tvekande var det då dags att läsa på tallriken jag hade med mig - inte mikrougnslämplig - så jag fick be om att få låna skål på förskolan. Och sen drog jag igång maskineriet. Under tiden jagade jag rätt på det barn vars mat var i nämnda mikrougn och satte henne i stolen utrustad med haklapp. Ready to rock n roll.
Jag hade inte direkt hunnit bonda och bli tvärkompis med någon av de andra mammorna (brukar inte bli sådär jättekompis med folk så lätt, lite lagom introvert och udda som jag är, mer om det en annan gång), men en av dem kände barmhärtighet för mig och sa lite försiktigt: "Du, det smäller inne i mikron."
Jag hörde det direkt, gick fram till mikron och insåg att det var ärtorna i maten som nu inte alls var hela längre. Och dessutom var såklart maten glödande het och det var med fara för fingertopparna jag fick lirkat ut skålen. En lättare sanering av ugnen fick utföras medan maten svalnade till ätbar temperatur. Jag kände ögonen på ryggen från delar av den samlade mammaskaran och kände att jag behövde förklara mig.
"Eh... ja... vi har inte mikro hemma, så jag är lite ovan vid att använda det..."
Minen som mötte mig från den samlade skaran var densamma som om jag hade sagt: "Jag brukar cykla naken, oavsett väder, de 14 milen till jobbet varje morgon". Hon är ding, liksom, med ett imaginärt pekfinger i en cirkel vid tinningen.
"Ja, vi hade inte överlevt hemma utan vår mikro", sa en av mammorna med en svag nyans av förolämpning i tonen. Som om jag vore något katten släpat in.
"Vi har tre barn hemma och det funkar finfint utan mikro", sa jag och tog mig runt bordet fram till barnet som tyst och snällt väntade på sin mat. Jag såg att jag lika gärna hade kunnat försöka lura i dem att London ligger på Island. Och sketchen med Galenskaparna blev helt aktuell igen: "Har ni barn, men ingen mikro? Människa, vad är det med er?"
Hoppas de hinner glömma detta mitt tekno-antropolgiska snedtramp till nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar