Har jag tid att vara smal?

Ni som läst här lite vet att jag har någon slags dröm/ambition att på ca ett år från nu gå ner ca 10, helst 13 kg. Detta hade jag tänkt skulle ske via promenader, Pilates och bra kost. Inget konstigt med det egentligen. Hur går det då? Nja, det går väl sisådär. Och vad gör man då? Jo, ger sig själv på pälsen. Vilken usel liten lort till människa man är som inte ens håller det man lovat sig själv...

Jag är mammaledig 2 dagar per vecka och sen har vi helgen. En timmes promenad 4 ggr/vecka borde inte vara omöjligt och barnen behöver ändå komma ut... Och Pilates? Jag har en hoper 20-minuterspass som jag kan välja mellan och handen på hjärtat, när är man så busy att man inte har 20 minuter? Och kosten då? Jo, sen 8 veckor tillbaka testar jag det här med lchf som ständigt blir nedsablat i pressen, förkastat av olika skäl, allt från miljövidrighet till hälsovådlighet. Det är många runt mig som lyckats på den här dieten, så jag tror ändå på teorin. Ett tag till.

Så vad är målet? Samma mått som i gymnasiet? Oh nej. Jag må vara en drömmare på många sätt, men jag är inte någon idiot. Nej, målet är måtten jag hade för 3 år sen. Ish. Jag nöjer mig med nästan som för 3 år sen också, bara så jag kan känna mig smidig och lätt i kroppen, stolt och rak i ryggen. För det behövs -10 kg och lite allmän uppstramning. Därmed finns en styck välskött bilring till salu.

Så vad är problemet då? Det är väl bara att tuta och köra? Vad är du för en slappis, bit ihop bara, så slipper du må dåligt och äcklas av din spegelbild lilla stumpan, slipper du ligga och puttra på depressionens brant utan smidig och stark stå rak i ryggen och gilla läget. Kom igen nu, det är bara att ta det, på med dojjorna och ut med dig, inga problem. OK, ösregn, det är laga förfall när du ska ha med vagnen och barnen. Pilates då? Kom igen nu, 20 minuter, det har du, det vet du, 20 minuter... Sen känner du dig smidigare och stolt... Ryck upp dig nu, woman up.

Men nej, jag orkar inte. Jag bara orkar inte. Jag är så trött så trött. Och så har jag ångest för allt det andra som inte heller blir gjort: höstskor till de två största, jag borde åka till simhallen med den äldste, eller kanske gå på bio bara lite han-och-jag-tid, koka 25 omgångar mat till den stora så vi slipper hålla på med de där burkarna, lite oro för såren sonen har som inte riktigt vill läka, BVC-besök på tisdag, resan till Turkiet om 1,5 vecka - har vi koll på allt - biljetter skulle visst skrivas ut - hur var det nu man fick igång skrivaren, öppna förskolan så den stora inte är alltför rastlös och ställer till med ofog här hemma. Bara som några saker. Ont i ryggen och armbågen, väckt på natten flera gånger, amning on/off var tredje dag, och ett besked från läkaren om att alla prover var helt som de skulle, så pass på, varsågod att träffa vår psykoterapeut (vad gör hon? Jag har testat kuratorer, beteendeterapeuter, psykologer m fl, vad gör henne så annorlunda?).
   Uppe på detta ligger saker som att det läcker in genom taket, vi saknar duschslang i ena badrummet, diskmaskinen får inte rent plastprylarna, det bränner konstant fast i stekpannorna, popcorn-spelaren strular och jag undrar om den ena bilstolen verkligen hamnat i rätt vinkel. Som grädde på moset har vi mycket att göra på jobbet och jag försöker vara både ekonomiansvarig och VD (uppskattningsvis en arbetsbelastning om 140 % om det skulle göras ordentligt) på 60 % arbetstid, så jag försöker hinna med så mycket av det som jag bara kan hemma mellan att det ska dammsugas, tvättas och handlas och fixas med mat. Sonen ska till fotboll och tennis och inte minst skola, det är föräldramöten, läxförhör och sen är det tandsprickning på den minsta med lite feberkänningar och kräkning som biverkan. Och lite skönt 2-årstrots, potträning och nappavvänjning för den lite större. Och just det, sen elavbrottet förra veckan har vår elförbrukning dubblats, när vi inte ens har pannan igång. Och vi behöver byta bil.

Så istället för den där förbannade promenaden som jag vet skulle göra mig piggare på ett sätt, vill jag hellre tillbringa den timmen med att stirra rakt ut i luften och försöka hålla hjärnan så tom som möjligt. Moment 22.

Med hjärnan full av allt ovan och naturligtvis mer än så, möts jag av en bild i spegeln som får mig att vilja plocka fram hagelbössan direkt. Vem är hon? Vad gör hon i mitt hus? Varför kramas hon så ömsint med mina barn? Varför ligger hon i sängen bredvid min man? Hon använder min parfym och dator, kör min bil och äter min mat.
   Men ett vinner jag: hon kommer fan inte i mina kläder.
   Nähä, och vilken seger sen. Gryyyymt.

Jag är trött, arg och besviken på mig själv. Jag är besviken på att jag inte klarar av att skärpa till mig och tycker väl att om jag i så fall bestämmer mig för att inte skärpa till mig, så får jag acceptera läget som det är. Jag kan inte ha både och. Så då blir jag besviken på mig själv för att jag inte heller verkar klara att acceptera läget som det är. Jag kan inte göra rätt; det är det fina. På så sätt sticker jag inte upp, utan kan hållas på plats.

Det får puttra på tills vidare. Jag vet inte vad annat jag kan göra. Oavsett vad alla äppelkäcka och flåshurtiga fitness-mammor därute klarar av, så är jag för trött för att vara smal. Och just nu, med jobbet som det är, har jag inte heller tid att bli smal. Vilket bara är undanflykter, allt går om man vill...

Så jag går en rond till med mig själv medan jag med stormsteg trampar rakt in i medelåldern och ännu mer krämpor. Även om jag vinner slaget, vinner jag aldrig kriget, så varför ens försöka?