Att föda barn är bra skit. Man förstår ingenting när man är mitt upp i det och det är fruktansvärt och häftigt, allt på en gång.
Och sen har vi ju lustgasen. Det är grejer det, till båten. Jag vet att det inte funkar för alla, men för mig är det mumma. När jag ska dö vill jag att mina sista timmar ska bestå av rus på lustgas. Då dör jag lycklig till sinnet för stunden.
Men man blir ju också skön på lustgas. När vi föder barn är det väl vanligt att kvinnor häver ur sig både det ena och det andra, och nedan följer en i raden av sådana kommentarer.
Det är nu ganska precis 8 månader sedan jag födde vårt minsta barn. Det hade varit en ganska långdragen process av både gråt, tandagnisslan och lavemang. Värkarbetet hade stannat av och för att få fart på det igen sa barnmorskan åt mig att ställa mig upp. Jag fick en ståstol och utrustades dessutom med en schysst omgång lustgas.
Nu hör det till saken att vi här hemma, veckorna innan förlossningen, hade tagit oss igenom de första 2 säsongerna True Blood. För er som missat serien kan jag bara nämna att den handlar om en telepatisk ung kvinna vid namn Sookie och att serien utspelar sig i amerikanska södern bland träskmarker, vampyrer och annat. Jag har aldrig varit där och har alltså i övrigt ingen relation till området i fråga. Vinjetten avslutas med en bild under vatten på en riktigt ful fisk, som snarast ser ut att vara hämtad ur en tecknad film.
Värkarbetet drog igång på allvar och under de fem minuter långa värkarna andades jag in all lustgas jag kunde komma åt, långa, tunga, underbara andetag. Befriande. Mellan värkarna andades jag lite vid sidan av medan jag njöt av den stumma känslan av utomkroppsligt synsätt på det mesta och njöt till och med av tjutandet i öronen.
Och det var nånstans mitt i det ruset det hände... Jag flög iväg, helt The Dude-aktigt genom luften och universum och hamnade i amerikanska södern, blandat med Australien (där jag faktiskt har varit) på nåt skumt sätt. Och ner under vattenytan, ner i nåt grumligt vattendrag bland alligatorer och fula och fantastiska fiskar. Hjärnan tog paus och låg kvar där i vattnet med syrgastuberna fulla av lustgas. Det var sweet och tjocknajs och jag hann tänka att det här var ju praktiskt, nu behöver jag ju inte åka hit för nu har jag redan varit här.
Så fick jag en paus mellan allt det onda, mellan ångestskriken och den förtvivlade känslan av att det här kommer aldrig ta slut med mig fortfarande i livet, och jag kom för ett kort och nyktert ögonblick till sans. Mitt framför mig stod min älskade make och strök mig tålmodigt över håret medan jag vilade min panna mot hans bröstkorg genom värkarna. Han pratade lite avslappnat med barnmorskan om ditten och datten.
För mig funkar lustgas i stort sett om alkohol. Självförtroendet åker i höjden och jag blir, precis som på fyllan, helt övertygad om att jag kan verka helt opåverkad om jag bara vill; det där bestämmer väl jag. Så jag tittade upp och fick ett briljant infall om att nä, vaddå, jag kan väl vara precis som vanligt och hänga med i samtalet som alla andra; inga problem, häng med bara. Jajamensan Rune, ingen uppgift är för stor för en födande kvinna. Jag bröt mig in i samtalet mellan maken och barnmorskan med ett enkelt: "Jasså, här står ni? Själv har jag precis åkt jorden runt."
Mycket mer insiktsfullt och djupsinnigt hann jag inte säga innan det var dags att åter nagla fast lustgasmasken över mun och näsa och skrika för allt vad lungorna höll.
Strax därefter födde jag vår lilla flicka. För alla andra kanske hon föddes i en sjukhussäng i Halland, men för mig kommer hon alltid att ha tagit sitt första andetag mitt i den vackra, varma amerikanska södern, bland mystiska väsen som vampyrer och féer precis där hon hör hemma som det lilla troll hon är. Till tonerna av Shine on you crazy diamond, dessutom. I Sookie-land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar