I ungdomen åkte man och badade så ofta man kunde. Särskilt sommartid. Vi hade simhall med utomhusbassäng ganska nära där jag bodde på den tiden och man tog cykeln dit och hängde på låset på morgonen. Så länge det inte regnade och var under 15 grader varmt, så spelade väder i övrigt ingen roll. Man hängde runt med kompisarna och var mer under vattenytan än ovan fram till sen eftermiddag. Vi jagade varandra på kanten så att man så ofta som möjligt kunde råka trilla i plurret och man retades med killarna i närheten: åh-nej-släng-inte-i-mig-i-vattnet-det-gillar-jag-inte... Fram på kvällen efter att man duschat av sig hemma gick det knappt att borsta håret ändå, torrt och trassligt av allt klor.
Så flöt (bokstavligt) somrarna förbi där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. High life.
Så fick jag sommarjobb sommaren -92. Jobbade som en liten myra eftersom jag skulle på musikfestivaler under sommaren och till London på hösten. Och jag hade samma sommarjobb -93, jobbade om möjligt ännu mer då ett läsår i Frankrike hägrade. Och sommaren -94 började drömmen om den stora Asienresan smyga sig på och jag jobbade så mycket jag bara kunde. Det blev kort sagt inte mycket badat på några år.
Så, någon gång där fram emot slutet av 90-talet, då jag fått mitt första vanliga jobb som faktiskt innebar ledigt på sommaren, slog det mig att man kanske skulle åka och bada... Precis som förr. Najs! Nostalgiskt packade jag väska med handduk, solkräm, free-style (japp, det var så längesen trots allt), en god bok och slängde ledigt benet över cykeln och drog iväg till ovan nämnda simhall.
Det var visserligen skönt i solen, men var det egentligen såpass varmt att man ville slänga sig i det blå? Ja, hade jag nu ändå tagit mig dit, så måste jag ju.
Usch, vad smutsigt vattnet är. Glasspinnar och någon näsduk låg och flöt lite här och var och en massa skrikiga och stökiga ungdomar gjorde det till ett helt företag att överhuvudtaget ta sig ner i vattnet.
Med håret omsorgsfullt uppsatt så att jag skulle slippa få det sådär klor-tovigt hemma sen, banade jag mig trots allt fram mellan badarna och smög mig längs kanten till stegen ner. Men herregud! Här är ju halt på kanten!! Hur kan de springa omkring såhär obetänksamt på kanten? Man kan ju halka och slå sig!!
Stadigt gripande i handtaget backade jag ner i vattnet, hissnande för varje steg och misstänkte att jag skulle döden dö i samma sekund vattnet nådde naveln. Uschiamej. Efter att ha simmat omkring en kort stund i vattnet bland alla irriterande plaskande barn och ungdomar - kan de inte lugna ner sig - med hakan framskjuten och ansiktet riktat uppåt i bästa svanhalsstil insåg jag att det här inte var något för mig. Resolut tog jag mig tillbaka mot stegen och upp ur vattnet, packade ihop och åkte hem. Jag solade mycket bekvämare hemma i stolen på balkongen, där jag dessutom regelbundet kom åt schysst kaffe, kanske ett glas vin, och där stereon kunde spela bra musik utan att jag behövde riskera att skada öronen.
Fakta: På 5 år hade jag förvandlats från cool och bekymmerslös ung tjej, young, free and independent, till en bekväm tant. Jag har aldrig repat mig från den insikten. Det var dessutom bara första insikten av det här slaget, sen dess har de serverats som ett pärlband. För den som är intresserad kommer jag att berätta om dem här på en blogg nära dig allt eftersom de dyker upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar