INTJ och egentid

Den påläste här på Lyran vet att jag är en introvert person. De som träffat mig ytligt och sett mig sitta och vara grov i mun och skämta kring ett fikabord, tycker nog att det känns avlägset att jag skulle vara introvert, men så är det alltså. Introvert är inte detsamma som att vara blyg. Introvert är snarare att föredra att vara för sig själv eller i små sociala sammanhang framför större, vilket kan dränera oss på energi. Men det är inte så att vi inte fungerar på fester och bröllop och allt vad det är, men vi blir trötta av det. Det är slitsamt. Och för oss oftast rätt ointressant.
   Det finns hur mycket som helst att läsa om introverta personligheter. www.introvert.se är en bra sida som kort sammanfattar vad det handlar om.
   Vi lever idag i ett samhälle där den extrovertes egenskaper ses som normen. Man ska ha tusen järn i elden, alltid på G, vara därute och ta för sig, inte missa något. Framåt uppåt, den ständiga devisen.
   Den introverte fungerar inte riktigt så. Ofta kan vi i såna sammahang känna oss väldigt utanför, förbisprungna och missförstådda. Det är vi som under uppväxten skyllt på mamma för att slippa gå med ut och leka. Det är vi som finner förfesten otroligt mycket mer intressant än turen på stan efteråt. Vi undviker att ha kalas.

Länge trodde jag att jag var missanpassad, tills jag började läsa mer om introverta personligheter. Vi är förvisso minoritet, men vi uppskattas ändå utgöra ca 25-30 % av befolkningen. Det är rätt många måste man säga. Och vi har olika stora problem att passa in, beroende på var längs skalan introvert-extrovert vi befinner oss.

För ett par år sen hittade jag boken

 

 

som hjälpte mig att förstå en hel del om sakernas tillstånd. Det var en lättnad att förstå att en introvert personlighet inte är en sjukdom att bota utan ett sätt att vara. Perioder då jag mått dåligt och känt utanförskap har jag tidigare gått hos allsköns terapeuter och hoppats att de skulle hjälpa mig bli av med olustkänslan jag ständigt bär mig, känslan av att jag inte verkar förstå grejen, att jag är utanför, att jag, som jag ibland uttryckt saken, befinner mig i glaskupan. Alienation. Om det här hade blivit mer känt och mer accepterat tror jag det är många som skulle kunna släppa sin antidepressiva medicin. Så var det för mig. Jag lär inte vara ensam.

Jag kommer att återvända till det här med att vara introvert i andra inlägg. Det är ett stort och brett ämne, något som tål att skrivas om.

Det här inlägget ska handla lite om hur det är att vara introvert och förälder i dagens samhälle, något jag nog kan anses veta en del såsom varandes 4-barnsmamma.
   För ett tag sedan snubblade jag över följande insändare. Den är skriven av en förskolelärare och i sig är det självklart såväl läsvärt som tänkvärt.
Hela insändaren kan du läsa här:

Ta vara på tiden med era barn

Några av de viktigaste styckena klipper jag in nedan.

"Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.
Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?
Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand?"

Jag vet inte vem/vilka denna text vänder sig till, men jag kan misstänka att den som skrivit denna insändare inte är introvert. Jag blir irriterad. Vi har våra barn, 3 och 2 år gamla, på förskolan trots att jag är föräldraledig med minsta syskonet. Och vi har mer tid än de 15 timmar som erbjuds. I första hand har vi mer tid för att jag jobbar en del. Men det är också så att jag hellre jobbar en del av tiden än är hemma helt och hållet, alla veckans dagar, med 3 barn under 4 år. Att ha social interaktion, ens med mina egna barn, dygnet runt och hela tiden, nöter ner mig, sliter på mig, förintar mig. Mina synapser bränns upp. Och då kan jag säga att jag blir direkt olämplig som förälder.
   Och nej, det handlar inte om att jag inte förstår att livet förändras när man skaffar barn. Tack, idiotförklara mig inte. Jag är nog snarare en som väldigt ofta tänker efter före. Mina barn har inte hindrat mig en sekund från att åka till gymmet eller fika med kompisarna eller vad det är nu tänkt att man ska ägna sin egentid, som upprepas i insändaren flera gånger, åt. Jag gjorde inte sånt innan jag fick barn heller.
  
Man kan kanske dryfta frågan om jag i såna fall kan anses vara en olämplig förälder över lag. Att introverta av min typ (det finns såklart flera olika sorters introverta, med olika styrkor och svagheter) inte borde ha barn. Vi kommer inte iväg ut och upplever saker varje dag, vi har inte fullspäckat schema med stora sociala sammanhang. Det dränerar mig. Jag orkar inte. Mina barn får en arg och trött mamma som bara skäller och är sur.
   Jag är inte typen som gör kor av kottar eller gör egna studsbollar. Jag är dålig på att leka. Pyssla. Knappt har jag tålamod att läsa saga.

Med andra ord, egentid för mig är essentiellt. Det handlar inte om att sätta mig själv i första rummet, utan om att ha orken att sätta barnen i första rummet. I alla tider har föräldrarna fått avlastning emellanåt med barnen. För längesen fanns far- och morföräldrar oftast i närheten, eller t o m i samma hus. Fram till för några årtionden sen fanns andra mammor hemma samtidigt med flera barn och kunde avlasta då och då, om än bara för att man skulle kunna gå till tvättstugan själv. I min värld är det egentid, mer märkvärdigt än så är det inte. En stunds andrum.   
   Idag är man så ensam med barnen en så stor del av tiden. Och det är väl därför denna uppsjö av aktiviteter tillkommit: babysim, babyrytmik, öppna förskolan... Men för en sån som jag är en sån aktivitet en mental våldtäkt.

"Förskolan kan aldrig ersätta familjen. Barnen missar ingenting av värde på förskolan som ni inte skulle kunna erbjuda dem hemma!"

Jo, det gör de. Bara häromveckan fick jag nöjet att se mina tjejer delta i en liten musikal som förkolan övat in. Tro mig, i den här familjen slänger vi inte ihop en liten musikal över en helg. Och stoltheten och glädjen i 3-åringens ögon där hon stod på den lilla scenen... Obetalbart. Det, och mycket annat, hade hon missat om hon hade varit hemma istället. Hon är ledsen när det är helg och förskolan är stängd.  

 "Börja ta ert ansvar som föräldrar och njut av tiden då era barn är små!"

Mitt sätt att ta ansvar är att ta ansvar för alla inblandade och hela situationen. Även mig själv. För att orka med trotsperioder, matlagning, vaknätter, hämtning och lämning vid skola och fritidsaktiviteter och allt annat med 3 barn under 4 år och en 10-åring, behöver jag en stulen timme här och där, där jag för en kort stund inte är den som äger hela problemet, den som måste vara först på plats. Där jag kan stänga av och stirra ut i tomma intet en sekund, sitta på hela stjärten och låta axlarna vara i axelhöjd. Kanske slumra en stund i soffan. Kanske till och med hinna längta efter barnen en minut.
   Då har de den bästa mamman. En mamma med tålamod och lugn och en oändligt stor famn. Och då kan vi tillsammans njuta mest av denna underbara tid när barnen är små.