Varför håller man på?

Ibland undrar man vad man håller på med. Vissa dagar tycker jag inte att jag gör annat än skäller från morgon till kväll. Jag stönar högljutt, himlar med ögonen, förhandlar, fjäskar, förfärar.
   Jag drar i armar på barn som försöker springa ut i pyjamasen, håller isär barn som råkat i luven på varandra, höjer helvetesrösten åt barn som leker med dörren och skriker ilsket: "ni kan skada er, sluta genast!!!"
   Jag trugar, fintar, lockar och pockar med barn vid matbordet. när de inte vill, skriker jag förtvivlat åt dem och inser att jag kommer få en eländig kväll eftersom båda egentligen är hungriga. men ändå vill jag inte ge efter och ge dem flingor istället för mat. Lika envis jag på nåt sätt.
   Vissa dagar hinner jag knappt dra efter andan förrän det är dags att lossa nästa salva mot trotsig 2- och/eller 3-åring.
   Vissa dagar är jag helt övertygad om att barnen hade haft det bättre om de växte upp hos en annan mamma. En med tålamod och en pedagogisk superkraft. Som säkert alla andra mammor i hela världen har i överflöd.

Så, häromdagen, när jag nästan var hes av gapande och morrande här hemma, pratade jag i en stund av lugn med sonen.
   "Usch, vad jag blir arg på dem ibland", sa jag. "Det är inte roligt. Jag känner mig som världens argaste mamma. Jag kommer ihåg sommaren när du var 4 år. Då bråkade vi så fjädrarna rykte flera gånger per dag hela sommaren. Precis som jag gör med dem nu."
   "Bråkade vi?" sa sonen.
   "Jösses ja. Skällde och gapade, smällde i dörrar och tjurade. Jag blev lika pedagogisk och mogen som du, 4 år gammal, flera gånger om dagen. Vi bråkade som bara den."
   Sonen tittade upp från sin smörgås med ett förvånat uttryck. "Gjorde vi? Det kommer inte jag ihåg."

Så där har du det. Tack för det. Här lägger man sin själ i allt, sätter sitt eget förnuft på spel dagligen, rycker och sliter såväl fysiskt som känslomässigt i småbarn som mäter sig mot sin omgivning hela tiden, dag som natt. Sätter gränser för dem samtidigt som man får veta var ens egna går. Somnar gråtande och slutkörd framför TV:n på kvällarna.
   Och det man får veta när de når 10 år, är att de inte kommer att komma ihåg ett skvatt av det.
   Varför håller man på, kan man undra.