Vi får hoppas på pappaledigheten

 

Jag frångår mina vanor och slänger in två inlägg i rad på temat jämställdhet. Jag är inte känd för att driva jämställdhetsfrågor eller att i sociala sammanhang förjämnan lägga upp allt ur ett genusperspektiv. Jag är färgad av den gamla mediabilden av feminism där tjejer minsann också kan byta till vinterdäck och tapetsera.

   Men det är ju såklart inte det det handlar om. Det handlar om att behandla alla runt sig med samma respekt som man själv skulle vilja bli bemött med. Man, kvinna, vit, svart (och alla andra färger också såklart). Alla är människor som försöker överleva i en värld av motvind, vad än motvinden består av för den enskilde.

   Så, på det fantastiska sociala mediet fejsbukk, hittade jag häromdagen följande bild. Vid en snabb blick kan det se ut som att den store Will Smith är den som sagt det. Om det är så eller inte vet jag inte och det är egentligen inte viktigt. Det viktiga är just det som sägs.

 

 

 

Så sant som det är sagt. Men då är det ju liksom redan för sent. Skadan är redan skedd. Jag minns den egna uppväxten. Fy sjutton. Och det knyter sig i min mage när jag ser på mina tre små tjejer och vet att de ska igenom det också.
   De hårt dömande blickarna från det motsatta könet. Man blev skrattad åt vare sig man var cool eller nörd. För byxorna man hade, frisyren, sättet man gick på. Det retsamma sättet. Mobbing eller taffligt försök till närmande? Inte vet jag. Kanske vet inte de heller. Men att det var fruktansvärt, det vet jag.
   När jag lämnar de små på dagis passerar vi en skola med klasserna 1-9 och på skolgården där ser man beteendet, precis nu som då, inget har hänt.

Jag tänker, hur kommer det sig? Lär vi oss ingenting?

Det sägs att den största influens och förebild man har här i livet är föräldern av samma kön. Alltså är det upp till alla pappor att göra något åt det här.
   Jag hoppas på pappaledigheten. När papporna spenderar tid, mycket tid, ensamma, med både små tjejer och små killar. Och lär känna dem ordentligt. Redan från början.
   Det kan inte vara en fråga om att bara uppfostra tjejerna till att tåla mer och tuffa till sig. Små killar måste få sin del av det hela också. Och det skulle nog ha större verkningsgrad snabbare dessutom.
   Då kanske vi slipper pinsamt fruktansvärda historier som den i USA där en stackars tjej som druckit för mycket släpas runt på fester och utsätts för den ena hemskheten efter den andra och efteråt verkar ingen ifrågasätta pojkarnas beteende, utan det är en fråga om att hon får skylla sig själv. Det är ju helt snett.
   Om pojkar hade haft förebilder i sina fäder och andra vuxna män runt omkring till att behandla alla människor runt sig med respekt och att inte utnyttja eller förlöjliga andra, hade det nog inte hänt. För då hade det inte varit ok.

Så alla ni pappalediga därute. Tänk på det. Lär era söner att behandla tjejer på sådant sätt att ni slipper torka era döttrars tårar. Tänk efter före.