Undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en förmån

För den uppdaterade är det ingen nyhet att det i familjen finns tre barn. De två små är i åldrarna ett samt två och ett halvt år. Drygt. Ish.
   Den stora gillar Pippi Långstrump, Emil, Alfons Åberg, Hitta Nemo... En allätare helt enkelt. På senare tid har hon dock fått upp ögonen för ett par av Ragdoll Productions storsäljare, nämligen Teletubbies och I Drömmarnas Trädgård. Dessa två serier går därför regelbundet för fullsatta salonger här hemma. Såväl hon som lillasyster kan bli sittande långa stunder framför detta.
   Själv tittar jag lite då och då, sådär lite över axeln, förundrad, glad och besvärad på en och samma gång i en salig röra.

Teletubbies fattar jag inte riktigt. De heter Dipsy, Laa-laa, Po och Tinky Winky. De dansar. Och är glada. Och färgglada. Och visar TV på magen. Där barn dansar. Typ så.
   Men jag förstår att det här liksom var uppvärmningen, stretchandet inför den stora utmaningen. För några år senare släppte samma produktionsbolag, Ragdoll Production, det fantastiska I Drömmarnas Trädgård. Och det här, det är bra skit det. Det är liksom som att gå från ett test av en programvara direkt till version 4.0. Det är grymt. Och det är påtänt. Det måste vara påtänt.
    För, ärligt talat... Hög på syra i början av 90-talet - vem önskade inte i sitt inre då att bli hämtad ut på äventyr i Pinky Ponk? Kolla bara...

Inne i Pinky Ponk kan figurer som Tomblibooerna och Makka Pakka sitta och fika. Det känns som en färgglad version av Korova Milkbar (favoritbaren i A Clockwork Orange, för den påläste), där Tomblibooerna avnjuter diverse fluoriscerande, pastellfärgade drycker för att då och då brista ut i lite spattig fridans. Om det är en modern variant av Moloko Vellocet de dricker, kommer jag förmodligen aldrig att få veta, men jag har mina misstankar...

Sen är det det här med proportionerna. På bilden ovan ser man ju att Pinky Ponken verkar vara jättestor om Tomblibooerna, som känns i storlek ungefär som barn, är så små inuti där. Men... Och det är här det blir lite Alice i Underlandet av det hela. I den fantastiskt sköna White Rabbit från 1967 sjunger Jefferson Airplane:

One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall

Lite så är det för Makka Pakka och de andra. I förhållande till vissa saker är de jättestora, men de sakerna i förhållande till andra är små, där Makka Pakka är mycket mindre...

Lika härligt knäppt är det med Pontipinerna och deras grannar Wottingerna, som är små dockhusfigurer. Iggle Piggle och Upsy Daisy är också viktiga figurer. Lite mysiga, mulliga, glada... Och politiskt korrekta, såklart...

Och så är det alltid fint väder. Sådär härligt sommarmorgonljust. Sommarlovsljust. Alla är glada, snälla, dansiga och härliga. Jag tänker lite på den intervju jag såg med salige Dennis Hopper. Under en av sina mer... låt oss säga experimentella perioder, hade han gått ut i trädgården för att kissa och, som han sa: "Jag trodde jag var en galax." Miljön i I Drömmarnas Trädgård skulle lätt kunna vara den typen av galax.
   Men... Säg den stilla frid som varar för evigt i ett ljuvligt Eden. Någonstans där i skogen smyger jättelika, knepiga varelser omkring... Kan skrämma skiten ur vem som helst. Jag tänker på filmen Ghostbusters och Marshmallow Man:

Även kultklassikern Killer Klowns from Outer Space gör sig påmind. Stora, färgglada clowner som i parad drar igenom stad efter stad och tillfångatar människor...

Fast I Drömmarnas Trädgård heter de Haahooerna och ser ut så här:

Lite samma upplägg tänker jag. Och på In the Night Gardens (alltså officiella hemsidan) webbplats kan man läsa om Haahooerna att de: The Haahoos are five enormous pillowy characters, who roam about the garden at a leisurely pace. Mycket betryggande...


Men ändå. Jag gillar det. Jag klarar inte av timme ut och timme in av detta färgglada, syrapåverkade solljusdränkta landskap, men i små doser... gör det mig glad och varm i hjärtat. Och barnen är som förtrollade, vilket gör mig glad en gång till när jag får tid att göra lite annat - kanske till och med sådan lyx som att gå på toaletten ensam. 


Fast jag undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån och aktivt ombesörjer en jämn tillgång, eller om de vänder andra kinden till medan de inte låtsas om det skick medarbetarna är i när de kommer in till jobbet på morgonen... 
   Oavsett vilket, vill jag tacka dem. Nu kan man för en kort stund leva i en sådan skum värld utan att behöva skada sin egen kropp. För det är jag er evigt tacksam.