Va? Kan man verkligen göra så?

Imorse frågade maken: "Har du nåt jobb du måste göra just idag?"
Förvirrat tänkte jag efter en stund innan jag kunde konstatera: "Nej, faktiskt inte."
"Bra", sa maken. "Kan vi inte vara med barnen idag då, tillsammans. Inte sitta vid datorerna hela tiden..."
Det var som att kliva rakt ut för ett stup, kasta sig ner för svarta backen, ge sig ut på okänt äventyr. Stänga av datorn... Inte jobba. Njuta av tid med barnen utan dåligt samvete... Exotiskt liksom.
Sagt och gjort. 4 timmars sol, lunch och fika ute tillsammans allihop. Jag minns inte sist vi bara hängde så. Övningsgått med den lilla i sina nya skor, flera varv runt huset i hennes takt utan en stressad mamma som ledsnar direkt. Nu sitter vi inne i soffan och vilar när de små benen blev för trötta.
Pappan planterar tomat- och chiliplantor med den stora, så hon får prata, fundera och kladda utan avbrott.

Jag jobbar för mycket, är för trött och stressad för att värdesätta att bara vara tillsammans med det vackraste jag har: familjen jag älskar. Glädje, lust och inspiration till hus, trädgård, matlagning, familjen och mig själv är kraftigt eftersatt.

Jag har hamnat precis där jag lovade mig själv att jag inte skulle hamna. Det måste bli ändring. Idag tänker jag inte jobba. Idag startar jag inte datorn. Detta inlägg skrivs i telefonen med en underbart varm ettåring sovande i knät medan solen lyser in genom fönstret. Så som det borde vara ofta. Jag längtar efter min familj, efter mig själv och efter glöd. Det måste bli ändring innan det bara blir aska kvar.