Sträng inleder veckan med dans, sång och vissling

Har haft en riktigt dålig tid, de senaste veckorna. Eller ja, sen årsskiftet i alla fall. Även förra året var eländigt, men det lämnar vi därhän...
   Alldeles för mycket jobb; även när jag skulle ha föreställt vara mammaledig har jag jobbat 3-4 timmar per dag hemifrån. Jag utmanar er: testa det med en ettåring som bara vill övningsgå och en rastlös tvååring.
  För snart två veckor sen kulminerade det i en rent fruktansvärd situation jobbmässigt samtidigt som de två små blir magsjuka. Någon dag senare, katastrofen är ett faktum: jag drabbas också. Högen arbete växer i takt med timmarna jag tar min tillflykt till toaletten. Jag tycker illa om att vara magsjuk. Och jag tycker illa om att ha ont i halsen - det är lika illa de två. Då vill jag inte leva.
   Så döm om min förvåning (inte) när jag, medan magen fortfarande gör uppror, vältajmat får halsfluss. Samtidigt som jag hade behövts på jobbet som stöd.
   Ett nackskott kanske?

Jag fick helt enkelt ge upp. Låta halsen göra ont, sitta uppe på nätterna och tycka synd om mig själv. Och låta eländet läka ut.
   Så igår hade vi en underbar dag tillsammans, hela familjen i det sköna vårvädret, datorn var inte igång på hela dagen. Man tål inte mycket i vårluften. Vid halv fyra fick jag lägga mig och vila en stund i soffan. Klen. Glest byggd.
   Vi gick och la oss klockan 22 igår kväll (och det med sommartiden inräknat, dvs kl 21 jfr dagen innan).

Klockan 06.45 ringer klockan in en ny vecka. Sträng tramsar vingligt upp och försöker hålla styrfart till köket för att inte stå på öronen. Gör smörgåsar till de två stora, väcker nioåringen. För att starta igång hjärnan får jag igång poden och snart strömmar Rammsteins Engel ut i högtalarna. Det är då det händer. Nioårige sonen, så trött att han sitter och vaggar av och an på stolen framför sina smörgåsar, börjar småvissla och nynna med. Tvååringen, den enda pigga och alerta i sällskapet, spricker upp i ett värmande leende och börjar dansa. Mamman blir vaken inifrån och ut av synen och börjar, lika otippat som oväntat, att slödigga lite bredvid tvååringen medan jag sätter tiden på äggklockan.
   Den så trötta och trista måndagsmorgonen blev den bästa på riktigt länge, som börjar med sång och dans.

Så kommer maken och minsta barnet upp ur dvalan, mamman kopplar ur sin pod då det är dags att köra sonen till skolan. Maken kopplar in sin pod istället. I högtalarna ljuder snart de vemodiga tonerna av Imperiets tolkning av Fredmans Märk hur vår skugga.
??
??
Man kan säga att den stämningen är något annorlunda än den vi andra tre hade haft alldeles innan.
    Mamman och sonen kastar sig ut i bilen, vrider på lite mer Rammstein och kommer tillbaka till rätta måndagsstämningen.

Nu är det arbete som gäller. Tyvärr. Men med en sådan morgon kan det bara vara bättre än det varit på länge ändå.