Efter duschen idag såg jag mig i spegeln. Jag brukar försöka undvika det så ofta och mycket jag kan, men då och då tar jag mod till mig att möta den. Spegelbilden. Detta var vad jag såg. Från topp till tå.
Odefinierbar frisyr.
Schyssta brillor på rätt ful näsa.
Dubbelhaka.
Gamnacke.
Dålig hållning med framskjutna axlar.
Alldeles för stora och inte längre så estetiskt tilltalande bröst.
Mammamage, varken stor eller liten, men mjuk.
Skapliga ben, om än så här i version 37.7 med ytliga blodkärl. Byxor/tajts rekommenderas.
Sådär liksom. Varken mer eller mindre. Eller ja, lägg till listan ovan ett svagt ökande antal hudfläckar och alldeles för mycket generande hårväxt. Så ser det ut. Och när jag ser det, känner jag sorg. Ibland lite förtvivlan. Uppgivenhet.
Så är det. En trebarnsmamma i sina bästa år. Egentligen inte så värst annorlunda. Kanske känner sig någon av er som läser detta igen er?
Men det här inlägget ska inte bara handla om vad jag ser och känner när jag ser min spegelbild. Det ska handla om det där konstiga som händer, den förbluffande, förtrollande förvandling som sker när min make ser min spegelbild. För ni förstår, han ser inte alls det jag ser, vete fan hur det går till.
Han ser den kvinna som han med omsorg valt att leva sitt liv med. Han ser en tjej han stolt visar upp för sina vänner. Han ser ett par fundersamma och vackra bruna ögon, ett leende som lyser upp hela ansiktet och smilgropar man kan trilla in i. Han ser en mun som kan haspla ur sig den ena sylvassa kommentaren efter den andra. Han ser en liten filur med rävar bakom öronen. Han ser en kropp som fött och ammat barnen han älskar och som är skalet till en person han inte vill leva utan. Han känner inte sorg och förtvivlan - tvärtom. Han känner trygghet, glädje, närhet, omsorg och värme. Han känner att allt är som det ska...
Jag tycker makens bild är mycket bättre än min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar