Jösses, någon har skrivit en bok om mig

För ett tag sedan hade en kollega den goda smaken att tipsa mig om en bok. Han och jag har vid flera tillfällen kommit att prata om det här med introverta och extroverta människor och hur olika sociala sammanhang kan vara olika krävande beroende på om man är lite mer den ena eller andra typen.
   Jag har länge lidit av det faktum att t ex kalas är så fullständigt dränerande för mig. Varför då? Varför verkar alla andra kunna vara med och prata i timtal? Lätt glida fram till någon på en fest och snacka ihop sig lite, mingla? Medan jag blir sittande på en stol i ett hörn med ett glas vin och mest tittar på. Ni kanske inte tror mig, men jag trivs utmärkt bra så. Jag kan sitta så i flera timmar alldeles själv utan att ha det minsta tråkigt. Vilket inte heller är helt lyckat. Jag vet att de andra blir lite besvärade av det. Där sitter någon som ser ensam ut... Undrar vem hon känner här inne... Usch, jag få så dåligt samvete; någon borde gå fram och prata med henne... Jag ser hur tankarna far genom deras huvuden när de tittar åt mitt håll, lite besvärat över axeln. Då och då kommer någon fram för att döva sitt samvete. Det är väldigt omtänksamt, men slutar tyvärr oftast med ren katastrof eftersom jag är världens sämsta kallpratare. Om vi inte inom några minuter kommer fram pang till något vettigt att prata om, dör konversationen. Kallt och obarmhärtigt glider det slaktande bladet genom luften och den som håller i yxan är jag. Jag blir ruskigt uttråkad och lite ansträngt tar samtalet slut.

Så varför är det så då? Många timmar hos diverse terapeuter har handlat om detta. Om min oförmåga att känna mig delaktigt i större sociala sammanhang. Att hålla tal inför grupp om något jag kan är inga problem. Men att öppna upp ett samtal med någon kring mig själv? Nja, inte sådär klockrent va...
   Jag kan inte säga att terapitimmarna i någon större utsträckning spridit ljus över situationen. Visst, jag har fått lite verktyg (som det så fint heter) som hjälper mig igenom dem lite lättare, men ingen direkt förståelse för dem.

Men, så fick jag tipset om denna bok, som heter The Introvert Advantage, skriven av Marti Olsen Laney. Jag har ännu inte hunnit läsa hela - tiden som småbarnsförälder är rätt begränsad och Shantaram har pockat på också... Men det lilla jag läst hittills har redan inneburit en rad lucköppningar för Sträng. Såväl förklaringar som faktiskt indirekta försvar till varför jag är som jag är. Det är en lättnad. Större än ni kan ana.
  Jag har ofta beskrivit det som att sitta i ostkupan. Jag är där, visst är det så, men det är en osynlig vägg mellan mig och resten. Jag hör inte hemma. Jag ledsnar fort. Efter ett par timmar tycker jag att jag fattat grejen - kan vi gå hem nu? Efter festen minns jag vad alla hade på sig, hur deras handslag kändes, vilka de pratade med, vilka chips som låg i de olika skålarna,vilka som kom först och sist... Lite som Terminator, har jag en skärm som scannar av situationen hela tiden och som lagrar informationen på en hårddisk... Jag är helt utmattad efter ett par timmar. 
   Och det jag har räknas inte. Hur kan man vara "en av de som räknas" när man har telefonskräck? Hur når man framgång när man har oerhört svårt för att bara bryta sig in i ett samtal? När arbetet med att lära känna en ny person, om ens ytligt, tas på väldigt stort allvar?

   Laneys koncept bygger på att alla människor befinner sig någonstans längs linjen introvert-extrovert. Man är mer eller mindre det ena eller det andra. Vilken typ jag är, kan den uppmärksamme lätt räkna ut.  Laney säger såhär: "Our culture values and rewards the qualities of extroverts. We value action, speed, competition and drive. Getting out there and just doing it are the ideals."
   Därav utanförskapet. När man inte är sådan, när det inte kommer naturligt till en. En längtan och strävan efter att vara som de andra, alla dessa andra, som glider runt i salongerna som fisken i vattnet. En ojämn kamp för en fisk som inte ens hittar fram till vattnet.
   "Introverts are outnumbered about three to one. As a result, they must develop extra coping skills in life because there will be an inordinate amount of pressure on them to shape up, to act like the rest of the world. The introvert is pressured daily, almost from the moment of awakening, to respond and conform to the outer world."
   Och där satt den, som en fläskläpp. Svaret, det som alla terapitimmar hittills inte lyckats ge mig. Ahaaaa, det är därför jag bara är så trött ibland... Skönt. Att det kunde finnas en sån enkel förklaring. Och framför allt; jag behöver inte se det som att jag borde jobba med mig själv för att bli mer som den jag borde vara. Tvärtom, hitta nycklarna till att förhålla mig och istället vara ännu mera jag.

Jag lär återkomma till detta. Jag har knappt läst en fjärdedel. Nu måste jag extroverta mig ut i samhället med barnen. Vad gör man inte för dem man älskar?