Mamman, kroppsbilden och Pennywise

Den bittra, hopplösa sanningen hade krupit på mig sakta men säkert under sista delen av sommaren. Jag. Måste. Köpa. Kläder. Jag hatar det med att kallt, dovt och isande hat, men alternativet är att gå naken eller att inte kunna andas, så av tre onda ting...
   Jag ringde mamma. När jag har ångest och är ledsen ringer jag mamma, så enkelt är det. Jag måste ha hjälp med att handla kläder; jag klarar det inte själv. Det är ungefär lika omöjligt som att försök flytta på egen hand. Tanken var att hon skulle gå med och handla och hjälpa till med såna saker som att hämta storlekar, kritiskt granska färgval och framför allt tvinga mig att prova sådant som jag själv kanske inte skulle sett ens. Och inte minst, att ha hand om de små barnen under tiden.  Och eftersom min mamma är en underbar mamma, ställde hon upp, sagt och gjort, igår var det dags.
   Det hade varit bestämt i flera dagar och jag hade värmt upp med esoteriska oljor, meditation och kolhydratbantning... Positiva tankar, bruden, det här klarar du.

Efter en så stökig morgon som man bara har med tre barn i osynk, pallrade vi oss iväg till ortens köpcentra. Uppdrag 1: BH. Jag gillar affären Change för detta ändamål. Trevlig personal, utbud med många storlekar. Men inte ens där, denna dag, hade jag någon större framgång. När jag gråtfärdig, efter ca 20 provade modeller och storlekar, står där med den enda som faktiskt passade (har en rätt udda storlek), så är den rosa. Rosa. Ni därute som känner mig vet vad det innebär. Jag sover hellre en vecka i bagageutrymmet i bilen än bär rosa. Jag avskyr rosa. Nåväl, beggars can't be choosers, tänkte jag, försökte gaska upp mig och gick rakryggad till kassan. En sak på listan över dagens aktuella ångestar kunde bockas av. Nu har jag åtminstone ett plagg där de förbannade jävla brösthelvetena får plats i väntan på den där bröstoperationen jag har lovat mig själv. När jag fyller 40, hoppas jag kunna göra en, som en present till mig själv och min mentala och fysiska hälsa.  
   Nästa punkt: toppar/tunikor/blusar whatever. Första affären, ca 10 överdelar provade, alla nitlotter. Skämtar någon med mig eller? Hur fan ser det ut??  Redan här är jag redo att gå hem för att bli mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Andra affären: jag är genomsvettig, barnen bråkar och mamma har en ängels tålamod, underbara kvinna. Klibbig, blek och grå, försöker jag undvika spegelbilden medan jag byter om från ena plagget till andra. Men den är där ändå, lite i ögonvrån, spegelbilden och den känns lite som clownen Pennywise. Först är det en clown, som i och för sig alltid är läskigt, men ok ändå. Det är en del av mig som tittar ut på en kropp som är min och bekant och som jag borde vara vän med.

Men medan jag själv står och byter kläder förvandlas spegelbilden i ögonvrån till

"Kolla, vad är det för en blek blobb som står där? Förresten, känner inte jag dig?"

Det urartar och till slut kastar spegelbilden tillbaka huvudet och vrålar av skratt

"MUAHAHAHAHAAAA!!!! TROR DU PÅ DET DÄR SJÄLV ELLER???!!!"

Jag kliver ur provrummet, tänker att jag är vuxen och inte rädd för spöken. Allra minst mina egna. Jag pussar mina barn. Jag har hittat 4 toppar som jag får plats i utan att kräkas på mig själv: mission accomplished, nästan mer än jag hade vågat hoppas på ändå, och nu vill jag bara bort från den elaka, hånskrattande clownen i spegeln. Långa benet före till kassan.

Minns ni den där leken man gjorde som barn? Var och en ritade ett huvud, sen vek man ner pappret så de andra inte kunde se, sen skickade man den vidare till nästa som då fick rita en överkropp?
   Jag är resultatet.
   Någon, kanske inte direkt konstnärligt lagd, men ändå godhjärtad människa ritade mitt ansikte, lämnade det vidare till en annan vänlig själ som ritade hals och axlar och armar som jag på teckningen håller rakt ut. Men sen kom den elaka ungen, grabben i Omen och han ritade min överkropp, höll ilsket kvar och ritade så lång han hann innan någon lyckades slita ifrån honom bilden och omtänksamt färdigställa ben och fötter utan ont uppsåt.

Väl hemma provar jag mina alster från dagen en gång till. Det går inte att vara fullt nöjd. Men det går att inte vara fullt missnöjd och jag tänker att det får duga. Jag kan inte gå naken. Jag somnar tidigt, slutkörd i både kropp, själ och hjärna.

Idag hittade jag följande blogg som i all sin enkelhet gjorde mig glad.

Kroppsbild

Titta på dem. Alla de fina människorna. De flesta är som jag. Fast.

Jag läste i en tidning en gång en mening som sen dess ekat i mitt huvud. Det var en kvinna som fick frågan om vad hon tyckte om "mammakroppen" och hon svarade: "Den är fantastisk, jag älskar den. Titta bara vad den kunde göra!!" För mitt inre öga pekar hon här på sina perfekta barn, stolt och lycklig över det som faktiskt är väl här i världen. Och jag rörs till tårar. En intelligent kvinna. En som fattat poängen.
   Jag är också stolt och lycklig över mina perfekta barn och utan just min kropp hade de aldrig funnits. Men det skiter gamle Pennywise i.