Morbid, jag?

Om drygt två veckor ska familjen till Turkiet på solsemester. Det ska bli evinnerligt skönt. För min del var det 8 år sen sist och då hade det gått 7 år sen gången innan, så det ser jag verkligen fram emot.
   Men... med mig är det nu aldrig så enkelt att det bara är idel glädje inför något.
   Jag är förvisso inte flygrädd i sig; jag har läst tillräckligt med fysik för att veta att plan inte kan dratta ner hur som helst; utan det är mer det slutgiltiga i det. Händer nåt på ett flygplan överlever man inte, frågor på det?
   Så den delen av mig, sittandes på min axel, ibland stor ibland liten, som behöver vård, hinner då och då viska i mitt öra: Är det någon idé att vi köper på oss mer blöjor till barnen än vi behöver innan vi åker? Onödigt att dra hem ännu mer till mamma att städa upp efter oss... Och att vi nyss beställde kött inför hösten, 30 kg? Vi kommer inte finnas med för att äta det ändå, vi borde ha väntat med det. Hoppas någon annan i släkten kan ha nytta av det... Ska jag beställa klipptid till efter vi kommit hem? Boka in möten på jobbet? Betala av Statoilräkningen innan, skulden kan lika gärna ligga kvar för det kommer inte finnas någon att ge betalningsanmärkning? Ska jag göra iordning en pärm där man lätt kan se vilka vi har elavtal med, vilka tidningar vi prenumererar på, var all försäkringar ligger, papperen på huset, alla koder till banker och konton tillsammans med instruktioner kring hur allt enligt vår önskan bör skötas?
   Det hade så lätt så lätt kunnat bli en fobi, ett hinder och så plötsligt gör jag ingenting, ständigt rädd för vad som skulle kunna hända.
   Men så får det såklart inte bli. DiLeva sjöng en gång: "Även den som inte vågar leva dör någon gång".
   Därför ber jag min gnagande lilla kamrat på axeln att vara tyst, att inte vara ivägen. Och jag vågar till och med tänka att händer det något har jag alla dem jag älskar så det gör ont i hjärtat med mig. Tillsammans. Och sen är det över och borta och inget jag behöver oroa mig för något mer.
   Så jag börjar så smått kolla upp vilka solkrämer som det ska bli ett sant nöje att göra slut på, vilka heltäckande kläder barnen ska ha på sig och jag har tom köpt ny bikini själv. Första gången på fler år än jag orkar räkna. Här ska bannemig åkas till Turkiet så klockorna stannar.