Nu ett par år gammalt inlägg från min mentala blogg.
Det var en ljus och fin vårdag, jag satt på bussen på väg in till staden. MQ körde en fin reklamkampanj med bilder på diverse kändisar och vid en hållplats hamnade jag precis i höjd och sida med en bild av Yannick Tregaro och Emma Green, där de härligt omslingrade pussades.
Mmmm... Ja, äkta kärlek är svårslaget. Jag tror den är äkta. Jag vill tro att den är äkta i alla fall.
Nå, jag hade magen full med lilla A och hade en lyxigt ledig dag för mig själv på stan. Några hållplatser senare var det dags att gå av bussen till förmån för stadens huvudgata och de affärer som där fanns till buds. Jag vaggade stillsamt ner för bussens trappor, tog mark på trottoaren utanför, passerade övergångsstället över till trottoaren på andra sidan gatan och då, i ögonvrån, såg jag en lång blond kvinna som snajdigt och lätt studsade förbi, inte alls lika tung och otymplig som jag. Med lätta, långa steg, småsprang hon smidigt över gatan. Jag vet inte, men något var bekant... Jag såg bara ryggtavlan när hon banade väg genom den glesa folkmassan och fram till en man. Hon slängde sig runt hans hals och härligt omslingrade pussades de.
Sådär lite lagom höggravid vet man att ens hjärna inte alltid är att lita på. Man är lite hög på hormoner och kan gråta 15 gånger på dag och man kan blanda ihop allt möjligt, men... Är det inte? Jo?
Jag fick skyndat på min ankgång något så jag hann ikapp och visst var det Yannick Tregaro och Emma Green. Mmmm. MQ-bilden verkade inte ljuga.
Så sant som jag var helnykter mitt på blanka dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar