Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.