Precis som Frida Boisen, ska jag tydligen ta mig "i röven"

Igår fick jag det tveksamma nöjet att läsa den här artikeln. Eller krönika. Eller vad det nu är. En samling ord som utgör en text, en skrivelse av någon form.

Ta er i röven, stålmammor!  skriven av en Åsa Erlandson.

Jag läste också Frida Boisens svar:

Jag är en kvinna som ska ta mig "i röven"

Inte helt otippat är jag i Fridas lag. 

Jag, för egen del, har ingen aning om vem Åsa Erlandson, som skrivit eländet, är. Skrivit bok om barns utveckling. Medicinreporter, meddelar Wikipedia. Hon skriver om Genusdebatt. Vilket gör det hela ännu konstigare.

Erlandson går hårt åt våra nyblivna mammor i TV-rutan: Petra Mede, Charlotte Perelli. De är omdömeslösa och hemska människor som inte njuter av tiden med sina barn. Framgår tydligt. Att Erlandson tycker.

   Jag dömer dem inte. Alla har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Erlandson ifrågasätter om de behöver göra det här för att betala hyran och menar att det inte kan vara fallet. Nej, troligen inte. Men man är väl den man är, tänker jag? Är man artist, så är man. Det är väl det som är grejen. Nybliven mamma eller inte. Jag tycker ingenting om deras val.

   För det är ju trots allt det det är frågan om. Ett val. Som de har och som de har gjort. Hur de lever med sina barn alla de timmar vi inte ser dem i TV-rutan vet vi ingenting om. Varför utgå från att de gör ett dåligt jobb?

I sista stycket vänder hon megafonen åt mitt håll.

"Sverige har världens längsta och mest förspända föräldraledighet som människor i andra länder bara kan drömma om, men själva håller vi på att avskaffa den genom att jobba. Frivilligt. Supermorsorna och superfarsorna som glänser på scen, sprutar ur sig böcker, bloggar dygnet runt och startar företag med en bebis hängandes på armen hyllas och framställs som förebilder men jag är så trött på dem. Jag undrar faktiskt hur de mår."

Sådär skönt världsfrånvänd som jag är vet jag inte exakt vilka hon syftar på därute i mediabruset. Men hon skriver faktiskt om mig också. Visserligen sprutar jag inte ur mig böcker, och dygnet runt kan man nog inte säga att jag hänger här på Lyran. Men jag bloggar. Och jag startar företag med bebis hängande på armen. Om jag känner mig så jävla hyllad eller framställd som förebild vet jag inte. Eller om jag själv tycker att det är något häftigt att stoltsera med.

   Jag gör det enda jag kan, driver företag. Det har jag gjort sen jag var 24 år; jag vet inget annat. Jag gör det som är jag.

   Jag försöker tillgodose hela familjens behov. Jag blir en mycket bättre mamma om jag får göra något annat än bara vara mamma med jämna mellanrum.

   Jag har 4 barn. När allt kommer omkring kommer jag att ha varit småbarnsförälder i 16 år från första barnets födelse till sista barnet börjar i skolan. 16 år. Smaka på det lite grann. Det är ganska lång tid. Ska jag bara sluta vara mig själv all den tiden?

   Jag har jobbat under alla föräldraledigheter. Men inte för att kunna skrävla inför vänner och bekanta och bekräfta någon bild av en kvinna i karriären som minsann inte låter triviala saker som förlossningar komma i vägen. Den som känner mig, vet att det inte alls är en av de drivande krafterna.

   Tack vare att jag jobbat parallellt medan jag ammat har 3 av de 4 barnen inte behövt gå heltid på dagis före 3 års ålder.

   Tack vare att jag får sitta och vältra mig i mina exceldokument på jobbet några timmar här och där, har mina barn en mer balanserad och tålmodig mamma. De har en mamma som som blir folkskygg och egensinnig (på det dåliga sättet) av att inte vara ute på arbete med jämna mellanrum. Hade jag valt att bara vara hemma hade det inte varit bra för någon.

   Jag har ammat mina barn i såväl styrelserum som på bank-, ledningsgrupps- och marknadsmöten. Inte för att vara häftig. Utan för att förena nytta med nöje.

   Jag har njutit precis lika mycket av mina barn och tiden med dem som den som inte jobbar. Åsa Erlandson känner inte mig, alla såna som är som jag och vad som får oss att bli de bästa människorna vi kan vara. Inte minst för våra barns skull. Jag tror de flesta av oss inte gör det för att visa upp något utåt, utan för att det är såna vi är. Det är inget medvetet val, utan mer det enda som känns naturligt. Och tack, jag mår mycket bättre av det som är naturligt för mig än det som inte känns naturligt. Tackar som frågar.

   Precis den som inte jobbar samtidigt utan ägnar sig helt åt de små, ska göra det. Vem är jag att döma vad som är rätt och fel? Det är mycket som påverkar vilken väg man går. Låt var och en bedöma själv vad som funkar bäst för dem.

Och tänk, att jag haft möjligheten att göra på det sättet. Jag trodde det var det som var den bästa föräldraförsäkringen av alla. Att maxa dagarna så att vi istället får mer tid hemma med våra barn än mindre. Där alla i familjen kan känna sig i balans. 

Och förresten, Erlandson. Att be människor "ta sig i röven" brukar sällan inbjuda till att de lyssnar på vad mer du har att säga. Att använda den typen av språk i sådana här sammanhang visar på ett dåligt omdöme. Och då kanske resten du har att säga är lika galet det.