"Det är ju som att bjuda på god mat"

Obs. Berättelsen nedan är en dröm. Som jag hade för ett tag sen. Så ingen tror att jag har en så fruktansvärt korkad make.
   Jag har världens bästa make. Förtydligar jag bara. Ännu en gång.
   Så där. Nu kan vi åka.

Upplägget var att maken hade underhållit en kontakt från den glada komvux-tiden för sisådär en 15 år sen. Allt väl så långt. Han hade nämnt hennes namn vid ett par tillfällen, lite facebookuppdateringar och sånt. Inga problem. Så var det plötsligt dags att bjuda hem henne. Och minnas tider som flytt. Som jag förstod saken.
   Visst, jajamen. Let's rock.
   Och hem kom en liten tjej, en fransyska till råga på allt. Som inte kunde nån svenska och vars engelska var ytterst bristfällig. Och det gör det hela lite speciellt eftersom makens franska inte är något att komma till stan med. Men i drömmarnas värld, kan allting hända.
   Maken hade lagat en finfin köttgryta. Kulinariska toppnoteringar.
   Barnen var utlagda på entreprenad.
   Jag kan ju franska och såg möjligheten att få damma av den lite grann och tyckte kvällen var kanon. En helmysig tjej. Lugn och glad. Inga problem alls att förstå varför de hållit kontakt. Hon skulle åka hem till Frankrike dagen efter och skulle därför sova över hos oss. Sonen var hos pappa, så hon fick låna hans säng.
   Maken och jag gick till sängs och jag somnade snart trött av alla de franska verben som snurrat i huvudet under kvällen och som jag inte använt på närmre 10 år.
   Jag vaknade till någonstans halvvägs in under natten av underliga ljud och rörelser i sängen bredvid. Jaha. Ni kan ju gissa resten själva.
   Jag blev så paff att jag lämnade rummet och själv gick till sonens rum och la mig. Såsom ofta är fallet i drömmar agerar man ju kanske inte som man skulle gjort i vaket tillstånd.

När jag vaknade morgonen efter hade tjejen i fråga lämnat Svea för Frank och kvar sitter maken och jag vid köksbordet med var sin kopp kaffe. Jag förde nattens händelser på tal.
   Maken förklarade sakligt att hon varit ensam ett tag, att hon behövde lite närhet och att hon kände att hon kunde lita på honom att inte missförstå situationen. Så därför hade det liksom bara blivit så.
   "Jaaaa", försökte jag vädja till hans förstånd. "Men det är ju inte OK ändå, liksom."
   "Äh, häng inte upp dig på det nu. Jag hjälpte ju henne bara lite grann."
   "Ja, fast nej. Så kan man inte göra. Fattar du väl."
   "Äh, gör ingen stor affär av det här nu. Det är inget att älta. Jag gjorde henne bara en tjänst. Som jag ser det kan det närmast likställas med att bjuda på lite god mat. Eller hjälpa en kompis att flytta."
   Och där nånstans insåg jag att mina argument aldrig skulle vinna. Jag tänkte på Bob Dylans fras Am I here all alone? Är det ingen annan än jag som ser hur galet det är? På riktigt, liksom? Hallå? Hallåååå?? Det fanns inget mer att säga eller göra. Bara att vakna.  

Jag berättade för maken dagen efter om min dröm. Han skrattade. Jag skrattade. Och sen såg han näst intill skyldig ut över att han ens varit med i drömmen. För den riktige maken Sträng har ingen luddig syn på vad som är rätt och fel. Han vet vad som är att jämföras med god mat och vad som inte är att jämföras med god mat.
  Tänk på det nästa gång alla ni där ute.