När jag var liten undrade jag alltid varför mina föräldrar alltid kändes så allvarliga. Sammanbitna. Upptagna. Nu, med tre brännande månader kvar till 40-sträcket, undrar jag inte längre. För nu fattar jag.
Det är inte den enstaka grejen. Det är summan av kardemumman (uttryck vi minns) som gör saken. Mattan gör rummet, liksom (för er som inte är med på den referensen, kan jag bara beklaga sorgen).
Och det som det hela bottnar i är en och samma sak, hela tiden, i alla situationer:
Människors behov.
Alla har behov. Och behov av att få behoven tillfredsställda. Oftast per omgående. Vuxna är ofta precis som barn i detta hänseende.
Det är det som gör det. Som skapar stressen liksom. Och alla verkar vilja ha frukt för 50 öre, men inte för mycket meloner. Själv tycker man såklart att man har synnerligen modesta krav och förväntningar.
Det som sen gör att man blir arg, är nästa dimension. När man inte för sitt liv kan begripa varför människor har de behov de har. Ju mer väsensskilt från ens egna behov, desto svårare att förstå sig på. Desto mer frustration och friktion. Och ovilja att gå till mötes.
Och när man känner ovilja och oförståelse blir allt dystert. Och tungt. Och då blir man sammanbiten och allvarlig. Precis som föräldrarna när man var liten.
30 år har gått. Och historien bara upprepar sig.
Med åldern kom denna insikt. Om det nu är bra eller dåligt. Hjälper eller stjälper (stjäla, stjälk, stjälpa, stjärna, stjärt; passar på att repeterar lite stavningsramsor). Inte vet jag. Sådär är det bara. Friktion och frustration. Sånt är livet. That's Life. Sån är Leif.
Och idag har vi ätit tacos, trots att det inte är fredag. Vart är vi på väg egentligen i vårt sorgliga förfall?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar