Hej då och hej

Jag börjar se ljuset i tunneln. Inte bara för att det nu är mitten av februari och det faktiskt ÄR ljust både när man går upp och åker hem från jobbet. Det är också så att jag börjar skönja ett annat ljus.
   Det minsta barnet, den älskvärda lilla varelsen, har äntligen börjat ät annat än mamma. Mamma kan tacka särskilt för det. Barnet började på nyårsdagen, drygt 9 månader gammal, tänka sig att äta annat än tutte. Det var väl vänligt.
   Nu, ytterligare några veckor senare, är vanlig mat, snarare än tutte, äntligen huvudföda. Hon är snart 11 månader. Så det kan väl vara OK, tänker jag. Dags, liksom.
   Jag har ammat eller varit gravid så gott som 5,5 år i sträck. Jag tror det var 5 månaders uppehåll där nånstans i mitten. Annars har det löst av varandra. Jag tilltalas av tanken på att få ha min kropp mer ifred. Och det är det ljuset som nu äntligen blinkar till i horisonten.
   Så nu säger jag Hej Då. Till de här.

Amnings-BH:ar, för det otränade ögat. I storlek enorm. Och just därför, säger jag samtidigt Hej. Till den här.

Ring, klocka ring. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det nya, där fru Sträng som i övrigt är en stl 38, kanske ska kunna slippa köpa storlek 46 i överdelar.
   Och som alltid när man lämnar sig mål. Jösses. Vad nära det kom.