Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
"Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
"Jag vill inte."
Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
"Stäng dörren" säger vi.
"Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
"Ok."
Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
"Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
"Men jag har bajsat", säger 3-åringen.
Eller hur. Varför inte.
Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
"Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
"Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.
Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.
Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.
Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.
Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.
Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "
Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar