Det är inte ofta jag kör omkring i vår stad, men det hade jag nöjet att få göra igår. Rondeller. Obevakade övergångsställen. Folk som med totalt dödsförakt kliver rätt ut i gatan. Och det är då det händer. Samma sak. Hos ung och gammal, ljus och mörk.
Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick.
Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.
Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?
Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar