Jag älskar såklart mina barn. Högt och innerligt och vad du vill. Intensivt och hårt och underbart är livet tillsammans med dem. Men ändå... Ibland...
Igår åkte jag med dem in till större staden. Jag tog mig en tur in på Hemtex i jakt på kuddar. Där möttes jag av plädar i härligt bleka gröna och beige nyanser. Och storblommiga. Och kökshandduksrutiga. Med kuddar till.
Det var åh så enkelt att föreställa mig mig själv, utslängd på en divan, insvept i... låt säga en 6-8 stycken av dessa plädar, uppallad å en 20-30 av dessa kuddar. På en liten pall eller litet bord bredvid föreställer jag mig en härlig, storblommig - eller varför inte kökshandduksrutig - jättekopp (mera nästan som en hink faktiskt) full av mysigt te (som jag förvisso inte är så förtjust i, men dricker jag den mängden kaffe blir jag dålig i magen och koppen ska ju vara full av något). Eller kanske ett glas vin? Ja. Det blir bra.
Antingen är divanen placerad i nån slags burspråk eller liknande med stora glaspartier genom vilka solen lyser in och värmer själ och hjärta... eller så alldeles intill en öppen spis eller kamin av något slag. Kallt ute, men varmt inne, tänker jag mig.
I händerna har jag en bok. Och i bokhyllan har jag pallat upp med en 10-15 till. Jag har obegränsat med tid att sitta kvar, sippa på mitt te/kaffe/vin medan solen lyser in genom fönstren och värmer trots gnistrande vinterkyla på utsidan. Högtalarna spelar något bra. Pink Floyd. Eller lite mer arty: Mike Oldfield. Instrumentalt. Eller något smetigt franskt, kanske lite Patricia Kaas. Jag kan också tänka mig att späda ut playlisten med lite 90-tal av typen The Orb. Och halvt om halvt låtsas att jag sitter i min floating tank...
Hoppsan, råkade jag slumra till en liten timme eller två? Ojdå, det gör ingenting alls. Har inga tider att passa, ingen som ska köras någonstans eller ha mat. Jag har bara mig själv. Mmmm... Jag läser några sidor till innan jag gör mer te. Kaffe. Vin.
Men nej. Jag rycks ut verkligheten av en liten röst som är bekant och som utan att tänka mer på det stövlat in bakom kassadisken på Hemtex och lättsamt språkar med expediten. Och i vagnen sitter det andra lilla spöket och gapar eftersom hon inte tycker det är så kul att sitta still.
Vi åker hem. Här duger inte att stå och drömma.
Väl hemma, efter den alltid lika intressanta kalabaliken som råder när man kommit hem, alla är hungriga och börjar bli kvällströtta och innan man får tillfredsställt de mest intensiva behoven, får jag en liten stund för mig själv vid datorn då barnen fastnar framför Fåret Shaun.
Jag går in på Fritidsresors hemsida för att se lite på de bilder från Cypern dit vi ska åka i oktober. Lite för att hämta kraft... Men något inte helt vänligt sinnat griper tag i mig, för muspekaren över skärmen och plötsligt har jag klickat på Blue Couples, avdelningen för två resenärer varav inget är barn. Resmål utan barn. Resor utan barn. Resor anpassade för två.
Åh, så enkelt föreställer jag mig själv och maken utslängda på varsin hotellsäng, sovandes middag. När det liksom är lite för varmt. Och vi precis ätit lunch. På restaurang. Utan barn. Sittandes still, faktiskt, ätandes i lugn och ro.
När vi vaknar, släntrar vi ner till poolen igen. Tar kanske en liten sväng till havet som ligger alldeles intill. Saltvatten, det är mumma det.
På kvällen sitter vi kvar efter att vi ätit. Pratar om vuxna saker. Eller barnsliga saker. Men utan att bli avbrutna. I flera timmar. Innan vi går tillbaka till rummet, läser en stund i lugn och ro. Hoppsan; hann klockan bli halv två innan vi släckte idag? Det gör inget. Ingen kommer att väcka oss förrän vi själva vill gå upp.
Men nej. Jag rycks tillbaka till verkligheten av två näst intill simultana skrik. Den minsta är arg för att den största satt sig på henne i soffan och hämnas genom att ett koncentrerat ryck i storasysters hår.
Jag segar mig upp från stolen, mumlar något i stil med bråka inte nu och börjar mentalt förbereda mig för kvällsbestyren: luskamning, pyjamasbyte, grötdistribution, och framför allt förhalandet av sänggåendet den sista timmen så jag inte behöver gå upp klockan halv fem i morgon bitti.
Att få sova en stund extra, läsa en bok, äta mat i lugn och ro... Det är som en hägring i öknen, ju närmre man tycker man är, desto längre bort glider den. Det är väl 10-15 år kvar. Innan något av det kan bli verklighet. Och då, vill man kanske inte ens ha det längre. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Jag hoppas att det är så. Att man då sitter och minns med tårfyllda ögon hur det var när barnen var små... Jag vill tro att det är så; det får nuet att verka mer uthärdligt.
Dags återigen för kvällsbestyren. En ny kväll, nya fintar och förhalningar. Önska mig lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar