"...som tvingas vara hemma med föräldrarna över sommarhalvåret. Tänk vad de går miste om på förskolan. Alla pedagogiskt väl uttänkta metoder för att barnen skall utvecklas på ett fullgott sätt. För att inte tala om den sociala gemenskap som endast går att uppbringa på en förskola. Det blir aldrig det samma när barn träffas på stranden, i hemmet eller lekparken, tillsammans med respektive föräldrar."
...fann jag att läsa när jag skulle sätta mig in i lite mer hur det här med vårdnadsbidrag fungerar. Ja, verkligen, stackars barn... Vårdnadsbidrag betalas bara ut till barn som ännu inte fyllt tre år. Jag tror nog att om ett barn är hemma med sina föräldrar tills de fyller tre, kommer de ha goda möjligheter att hinna ikapp den sociala gemenskapen. Jag tänker t ex att vår minsta nu är drygt ett år. Tack vare vårdnadsbidraget löser vi de sista månaderna mellan att föräldradagarna är slut och att förskolan börjar till hösten. Det handlar om 3-4 månader. Hon kommer att vara ett år och 7 månader när hon börjar förskolan. Jag tror inte hon missar sådär våldsamt mycket.
Som det är nu, skulle vi alltså lämna en person på förskolan som inte kan gå själv och inte kan säga ett enda ord. På vilket sätt hamnar hon efter i den sociala utvecklingen genom att vara hemma några månader till med mamma/pappa och storasyster?
I så fall kan jag förstå argumenten mer vad gäller just storasyster. Hon är drygt 2,5 år och väldigt social. Att hon ibland är lite uttråkad här hemma med mamma/pappa och lillasyster märks. Men det har inte märkts förrän sista månaderna. De första 2,5 åren av hennes liv har hon haft fullt tillräckligt att göra med att bara vara. Jag tror inte att hon kommer vara hopplöst efter när hon börjar på förskolan i augusti, nyss fyllda tre.
Det skiljer 17 månader på dem. Vi valde aktivt direkt att inte låta den stora börja på förskolan medan vi väntade den lilla. Nix, hon skulle bara vara 17 månader när hon blev storasyster och att då lämna henne på förskolan för att mamma ska vara hemma med lillasyster... Tror inte det. Dessutom vet jag hur oundvikligt mycket sjuka de är. Och få hem det till en liten nyfödd, när den stora inte är äldre än så... Det vore till att skapa problem i onödan. Hade hon varit tre eller äldre, hade vi tänkt annorlunda.
Det är en knepig debatt detta. Kvinnan luras till att vara hemma och missa karriär och personlig utveckling, säger de som är emot. "Ingen kvinna eller man född är så jävla dum att hon kastar bort en karriär, ett liv, en rolig, stimulerande framtid. Visserligen innebär vårdnadsbidrag att man är hemma med sina underbara barn, men det innebär också ett liv i relativ isolering och ensamhet. De flesta andra jobbar ju." kan man läsa sig till i ett annat inlägg. Själv har jag ett bra jobb, karriär kan man väl kanske kalla det om man vill (själv är jag inte så karriärsinriktad). Om jag, med hjälp av vårdnadsbidraget, stannar hemma med mina barn några månader extra... på vilket sätt tackar jag då nej till en rolig och stimulerande framtid? Och isolering och ensamhet? Det blir ju vad man gör det till. I vårt fall ger det bl a barnen möjlighet att träffa sina mor- och farföräldrar väldigt mycket. Är man drygt ett år, räcker det utmärkt som stimulans för en dag.
För egen del kan jag tänka att man ägnar sig åt arbetslivet och all den, enligt inlägget ovan, spännande och stimulerande framtiden i minst 40 år. Om man späder ut barnaåren med några månader till, ser jag inte att det skulle göra någon större skada.
Och sen "kasta bort /.../ ett liv"???? För min del är mina barn en väldigt stor del av mitt liv. Den största och viktigaste delen. Hur kan tid med dem vara något jag "kastar bort"? I flera avseenden är människan som skrivit inlägget ovan inte alls på samma planet som jag.
Visst är förskolan en fantastisk rättighet. Men jag vet också föräldrar som med ångest lämnar sina barn på en förskola som inte är annat än förvaring om dagarna, föräldrar som är otroligt missnöjda med hur förskolorna sköts. Det är inte så enkelt, inte så svart och vitt. Lite mer nyanserad bild hade jag sökt.
Det innebär också att de fattigas barn blir utlämnade åt en människas nycker och uppfostringsmetoder och kommer efter i den socialisering och träning att samverka med andra människor som faktiskt äger rum på förskolor.
kan man läsa mer i inlägget ovan. ???? Va? Vad är det du säger, människa? Menar du att det är fattiga som stannar hemma längre med sina barn och att de, bara för att de inte har så mycket pengar, inte kan uppfostra sina barn? För jag vill väl ändå påstå att en förskolevecka inte ska vara mer än 40 timmar lång, motsvarande en vuxens arbetsvecka? Är det då inte så att alla barn hänvisas åt sina föräldrars "nycker och uppfostringsmetoder" resten av veckans 168 timmar? Rik som fattig?
Är det inte upp till föräldrarna själva att avgöra vad de tror är bäst för sin egen familj med de förutsättningar som råder för just dem just då? Alla de människor som inte har något arbetsliv att prata om att gå tillbaka till? Alla de som ser vårdnadsbidraget som en möjlighet att pausa lite i ett arbetsliv de vantrivs i? För det är fortfarande så, att det gäller bara till att barnen är tre år. Och, som sagt, jag tror de flesta barn utan vidare kommer ikapp i den sociala utvecklingen på förskolan då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar