Som bekant har familjen i veckan som gått haft magsjuka. I lördags morse rasade sonen, som förste man ut. På söndag kvällen minsta dottern, natten söndag till måndag rasade maken, äldsta dottern kroknade på måndag morgon och jag själv på måndag vid lunch. Alla 5, med andra ord.
Jag pratade med en kollega då jag inte kunde åka till jobbet och vara med på ett möte som planerat. Jag berättade om våra magsjukeframgångar här hemma. Vid det laget var alla barnen i gott skick och magsjukan hade så sakta börjat glida över i förkylning. Livet med småbarn...
Kollegan frågade då: "Tänkte du egentligen igenom detta ordentligt, då när det begav sig för några år sen? När ni låg där och kramades?"
Nej. Just då gjorde man såklart inte det. Då hade man bara en sinnebild av världens gulligaste lilla bebis som bara var söt och luktade gott. Alltid. Och om små härliga, glada barn i sådär lite för stora regnkläder som Bullerbyn-aktigt plaskade runt i vattenpölar sommartid.
Nej nej. Inte tänkte man då på att man skulle ligga vaken en hel natt i soffan bredvid en ettåring som oroligt kryper runt halvt om halv i sömnen och kräks var 20:e minut. Man tänkte in heller på att det inte skulle finnas avlösning från ovan nämnda nattvak då maken springer på toa var 10:e minut. Man tänkte absolut inte på det faktum att man själv skulle sitt på husets ena toalett med en hink i knät och ynkligt gråta medan man hör hur maken låter ungefär likadant på husets andra toalett. Under tiden hoppas man bara att det barn, som inte redan är med en inne på toaletten i samma stund och nyfiket gnuggar alla familjens tandborstar mot badrumsgolvet, inte kräks ner soffa och matta, utan bara sig själv och parketten. Eftersom de är lättare att tvätta av.
Nej. Det tänkte man inte på. Inte alls.
Så här i efterhand... Var var du då, kloka Eftertanke? Du skulle ha stått där, vid sidan av sängen och försynt knackat på axeln strax innan sista klädesplagget åkte av. Du skulle lite försiktigt hållit fram en blankett för oss att skriva på. En kort information om att situationen ovan oundvikligen kommer att uppstå, vid åtminstone ett tiotal tillfällen. Per barn.
Du skulle förvissat dig om att vi var på det klara med det. Att vi skrev på alla 3 kopiorna. Att vi var väl medvetna om det. Så att vi liksom hade vetat vad vi gav oss in på.
Sedan, efter att de flesta äntligen piggnat till såpass från magsjukan att vi är skapligt on-line igen, bestämmer sig det minsta barnet för att ha eget nattvak, som en liten present till sin mamma eftersom mamman fyllde år dagen efter. Dvs att helt enkelt bara tycka att det är läge att vara vaken mitt i natten. Liksom, vaddå, det är ju nu det händer, morsan, häng på! Jag känner för att leka med lite schyssta prylar i vardagsrummet, inte ligga här i sängen och bli gammal!
För att inte vålla större skada än nödvändigt (att hon väcker alla andra) gick jag upp med det lilla barnet vid 3-tiden på natten, fortfarande post-magsjuke-matt. Efter nära två timmar somnade hon till slut om bredvid mig i soffan och jag själv kunde lägga mig till rätta under filten vid halv sex och sova. Härliga tider...
Halv sju vaknade jag av en rejäl smäll i pannan och tillhörande blixtrande huvudvärk. Jag tänker att det var ett uttryck över barnets oförmåga att sjunga Har den äran och att hon i panik istället valde att slå till mig med min mobiltelefon. Innan jag hann orientera mig och förstå vad som hänt fick jag en smäll till. Med min datormus. Jag satte mig upp för att skydda mig själv från de två sista av ett fyrfaldigt leve...
Jag förbannade dig igen, du Eftertanke som lyste med din frånvaro. Du, som skulle gått emellan innan det där sista glaset vin. Du som, med ett varnande finger, skulle tänt en kirurgbelysning rakt in i pupillerna när man låg där och var uppfylld av hur gott och mysigt allt skulle bli... Ditt jobb är ju att ta hand om mig när jag inte klarar det själv. När jag håller på att fatta dumma beslut och trampa galet.
Ja. Well. Det var väl inte första gången du inte var på rätt plats vid rätt tid. Jag förstår nu att du inte är att lita på. Jag får klara mig själv.
Nåja, det kunde varit värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar