Som alver i en George Michael-video

För många många år sen (hur många år sen ÄR det egentligen, typ 20 - hur gammal gör det mig?) lyssnade jag ofta på Pontus Enhörning på P3. Han hade ett återkommande inslag som hette något i stil med En snygg killes dagbok. Det gick ut på att man fick följa en snygg killes vardag. Eller rättare sagt, såsom Pontus Enhörning hade uppfattningen om hur det är att vara snygg: "Jaha, som vanligt fick jag åka gratis på bussen..."
   Jag minns att jag skrattade ymnigt åt detta inslag. Jag delar Pontus föreställning om hur det förmodligen är att vara snygg. Allt är enkelt. Allt är gratis. Det regnar manna från himlen dagarna i ända. Alla vill vara med en. Alla kläder passar. Man får allt man vill ha. Utan att egentligen behöva göra så mycket mer än bara vara snygg. Ett högre väsen som inte riktigt behöver inlemma sig i de regler som gäller alla oss andra. Det enda man behöver göra är att liksom bara vara, glida runt och bara vara. Beundrad, åtrådd och lite, lite bättre än alla andra.
   Det är så vi vanliga, dödliga reagerar på skönhet, på vackra människor. Ty det är så populärkulturen har skolat oss.

Exemplen på vackra människor som bara finns på något obskyrt ställe är legio. De verkar inte göra något annat är bara vara där och hänga runt. Fullt upp med att bara vara mystiska, svårtillgängliga och... vackra. Det måste vara ett hårt slit.
   Jag tänker t ex på Milla Jovovich (innan hon blev en hård zombie ass kicker) i Lenny Kravitz' video. Otroligt snygg video. Otroligt vacker kvinna:

                                 
                                                                           Milla

Eller varför inte Naomi Campbell i Michael Jacksons video till In the Closet. Också snygg video. Och snygg kvinna.

                                                                              Naomi

Men favoriten, den mesta och bästa, den som säger allt, är ändå videon till George Michaels Freedom '90. Snygg video - såklart. och en hel hoper snygga människor, kan inte ens hålla räkningen på dem. Det måste ha varit helt tomt på vackra människor på dryga 3 mils radie runt inspelningsstudion; kvoten fylld för ett mindre land. Eva Evangelista, Naomi, Cindy och alla de andra. Tjusiga tjusiga. De liksom bara hänger runt i ett öde hus, ett renoveringsobjekt, där det regnar in genom taket. De badar, dansar, kryper omkring på golvet insvepta i lakan, sticker sig i fingret på nålar, bränner sig på en kaffekittel. Röker lite blasé. Var och en för sig själva. Det gåtfulla folket på riktigt...  Cool låt. Coola människor.

                                                                          Freedom

Det är inte helt olikt alverna i Sagan om Ringen. Mystiska väsen som går omkring med en lätt svävande gång. De befattar sig egentligen inte med vanliga folks problem. De står ju lite över alla andra folkslag. De kan en massa saker, på något mystiskt sätt. Man får inget veta om dem, annat än att de är vackra, gamla och beundransvärda. Förmer än alla andra. Också insvepta i lakanliknande tågor sveper de omkring, hemlighetsfulla, i vackra, svåråtkomliga miljöer.

Tja.

Ja. Jo.

Men hur är det då? Här, i den fula verkligheten, som Mia Skäringer uttrycker det? Jag tänker snarare på den här mannen.

Visst handlar det snarare om droger i stroferna nedan, men jag tycker det är direkt applicerbart på människor. Det står mig fritt att tolka som jag vill.

There's lots of pretty, pretty ones
That want to get you high
But all the pretty, pretty Ones
Will leave you low
And blow your mind

För så är det. Populärkulturens skönhet får mig att känna mig som ett troll i en djup grotta i dvärgarnas rike, snarare än som ett svävande vackert väsen i Vattnadal.

Glad påsk.