Påskafton. Fru Sträng och lilla tvååringen lämnade sitt hemman tidig förmiddag för att åka och handla mat och andra hushållsattiraljer. Storhandla. Brukar gå ett par tusen. Och ta någon timme eller två.
Med sig hade fru Sträng några skrämda flaskor att panta. Den totala summan av upp emot 8 kronor låg och skramlade i botten på påsen. Fru Sträng och det lilla barnet gick till direkt till för pantning lämplig avdelning. Där möttes de av ett par i 60-årsåldern som stod vid varsin pantningsmaskin med en kundvagn mellan sig. I kundvagnen låg två till bredden fyllda svarta sopsäckar med flaskor och burkar som skulle pantas. Paret ockuperade i och med detta möjligheter till pantning. Och av mängden att döma, dessutom under en inte helt oväsentlig mängd tid.
Fru Sträng ställde sig och väntade. Tusen tankar genom huvudet. Är det värt 8 kronor att stå här? Kommer de att vara schyssta och låta mig gå emellan? Ska jag bli förbannad om de inte låter mig gå emellan? Vi väntar, så får vi se.
Det gick någon minut. Så sa plötsligt den pantande kvinnan till den pantande mannen: "Du kan väl trycka ut ett kvitto och låta henne gå emellan?"
Utan att ens lyfta blicken för att se sig omkring svarade mannen koncist: "Nej, hon får vänta på sin tur" och fortsatte panta.
Situationen är mycket intressant. Ur ett filosofiskt, psykologiskt, moraliskt och mellanmänskligt perspektiv.
De tar upp båda maskinerna. Det kan väl ändå inte vara rätt, när någon annan kommer och behöver den ena? tyckte fru Sträng, som har ett ganska tungt rättvisepatos. Hade det bara varit några flaskor kvar, hade väl det varit ok, men en hel säck?
Om nu han är en bångstyrig och tjurig gubbe som tycker han har rätt i alla situationer (hans svar till sin fru, sa fru Sträng mycket mer om hurdan han är, än vad han någonsin kan komma att förstå), varför gjorde då inte hon det istället? Varför tog inte hon ut ett kvitto och lät mig gå emellan? Hennes sätt att hantera denna situation sa mycket mer om henne, än vad hon någonsin kan komma att förstå.
Hur skulle då fru Sträng reagera? Strunta i att panta? Slänga flaskorna? Ge dem till paret för att bli av med problemet och markera med en gliring? Panta efter att hon handlat klart istället? Tillkalla butikens personal för att de skulle lösa situationen? Vänta tålmodigt på sin tur, knytandes handen i fickan med höjd puls och för hög magsyreproduktion? Gå fram till tanten och svära och leva jävel? Gå fram till gubben och ge honom en rak höger i solar plexus? Försöka prata dem till rätta med ett klokt och balanserat resonemang? Tappa kontrollen och gapa och skrika åt paret inför ögonen på lilla tvååringen? Stå kvar en liten bit ifrån och tyst och sammanbitet muttra ut sitt missnöje mellan tänderna och hoppas att de hör och skäms?
Anger management, in the making, på nåt sätt.
Fru Sträng valde att, som så många gånger förr, konstatera att det är meningslöst att ödsla med kraft och energi på sådana människor. Hade de förstått från början att de var fel på det, hade inte situationen uppstått alls. Alltså når man dem inte med resonemang. Av deras sätt att prata med varandra och reagera på läget, framgick det ju att det var två envisa och ganska små människor. Varför jobba sig? Varför få en pulshöjning och ökad magsyreproduktion? Varför låta dem vinna energi som fru Sträng själv behöver? Energi som hon istället borde ge sina barn och sig själv?
Hon valde att tålmodigt, lugnt och sansat stå kvar och vänta på sin tur. Under tiden pratade hon och hängde med den underbara tvååringen. Pratade om saker och ting, om folk som gick förbi, tittade på inköpslistan, kramades. Gick igenom vad tvååringen fått med sig i sin handväska, lovade att hon skulle få en egen liten kundvagn när vi handlade idag.
När paret var klara, pantade fru Sträng sina 8 kronor och skänkte dem till Röda Korset.
Små människor som inte förstår sig på hänsyn och rättvisa ska ha skit. Egentligen ska de ha så mycket skit att de inte kan stå upp under alltihop. En örfil så skjortan blir tom. En välplacerad stålhätta i övre tandraden. En armbåge över näsbenet. En tjottablängare mellan lysmaskarna så de får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Och det är fru Sträng redo att ge dem. Flera gånger om.
Men inte vid pantningsmaskinerna på ICA en påskafton inför sin tvååring. Den här gången valde fru Sträng en noll-lösning. Inget slöseri med energiresurserna, ingen pulshöjning, ingen livrädd tvååring som inte känner igen sin mamma.
Anger management IRL. Jag jobbar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar