"En i klassen har en sån. Ramones." sa sonen fundersamt och uttalade Ramones med lite spanskaktig touch: Ramònez. Vänligt men bestämt tillrättavisade jag hans uttal.
Han undrade då vad det var frågan om för musik? Man ska inte försitta sådana här chanser till att hjälpa barnen med deras kulturella skolning; det är viktiga saker. Han har tidigare visat intresse för Beatles, Bob Dylan och lite av varje. Det gäller att smida medan järnet är varmt.
För snart två år sen lyssnade han mycket på KISS. Det får man väl se som ungdomlig okunnighet, men det var ändå bättre än de anfall av Crazy Frog han då och då drabbas av. Så kom jag en dag då för att hämta honom i skolan och såg hans klasskamrat (de gick då i 0:an, alltså 6 år gamla) iklädd KISS-tröja. Vi hade snackat lite musik tidigare, så jag frågade lite avspänt: "Lyssnar du mycket på KISS?" Kamraten ryckte nonchalant på axlarna och sa: "Nja, jag har gått över mer på Beatles nu..." Självklart. Back to the roots, tänkte jag. Lite som Picasso - den blå perioden. Beatlesperioden. Ledbelly nästa?
Så imorse kom alltså Ramones på tal här hemma. Snabbt som ögat trollade jag fram iPoden och spelade Sheena is a punkrocker, sjöng glatt med i refrängen för att sonen skulle inse storheten. Han nynnade snart med och jag såg att hjärnan parkerade namnet Ramones på ett ställe där han lätt skulle kunna hitta det igen.
När det var dags att köra honom till skolan var poden på random och Kraftwerk strömmade snart ur högtalarna. Storslaget. Sonen fascinerades helt naturligt av vad han tyckte lät som robotröster och började fråga. Härliga tider, strålande tider. På poden ligger dock bara Kraftwerk på tyska eftersom jag, när jag var som mest inbiten sådan fan, ansåg att man skulle tillbaka till rötterna, så när CD:n gjorde segertåg köpte jag upp Kraftwerkskivorna på tyska. Jag hade dem på engelska på vinyl och det dög ju inte om man var äkta... Analt, jag vet...
Sonen verkade dock inte störas av att det var tyska - det hela blev väl om möjligt bara än mer exotiskt av det. Die Roboter, Das Modell, Telefonanruf (själv kan jag inte mer tyska än knödel, om ens det, så ursäkta stavningsfel mm)... "Mamma, kan du lägga över detta på min låtlista?"
"Självklart min son", svarade jag. Allt som kan hålla honom borta från musikaliskt förfall av typen Crazy Frog, Måns Zelmerlöv och... jag kan nästan inte ens med att skriva det... Christer Sjögrens I love Europe, som sonen av någon anledning får lyssna på i bilen när han är hos sin pappa, som annars har en rekorderlig musiksmak, så jag vet inte vad som gått så snett helt plötsligt. För det mesta är vår relation ganska bra, hans pappas och min, men i det här läget får jag nog gå emellan och avstyra. Det här kan gå illa.
(Nästan) vad som helst utom Christer Sjögren.
SvaraRaderaBra tänkt!