Igår fick jag äntligen avslutat Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Jag hade hållit på med den i över en månad. Allmänt tycker jag att det är lite för lång tid, man hinner tappa farten och glömma bort viktiga detaljer i handlingen om man håller på för länge med en bok.
Men med sjuka barn, sjuk själv, renovering i vardagsrum och hall och alldeles för mycket att göra på jobbet var det så det blev. Vidare har jag en tendens att vara periodare med mitt läsande. Ibland räcker en bok knappt en vecka och jag läser när jag är på toa, äter frukost, steker pannkakor och går och hämtar posten. Ibland kan jag inte alls koncentrera mig på någon bok och det kan gå månader utan att jag läser något alls.
Lyckan är en sällsam fågel får betyg 3 av 5 av mig. Tillsammans är man mindre ensam var bättre. Den här var djärvare i språkupplägget, ganska originell på det sättet, faktiskt lite för originell för min smak. Tappade bort mig lite då och då. Säkert extremt konstnärligt och häftigt, men inte min grej.
Men ändå, en läsvärd bok, och som alltid hamnar man i kölvattnet av en bra bok. Man är ju kompis med karaktärerna och lagom till att man lärt känna varandra riktigt bra så är boken slut och man måste söka nytt umgänge någon annanstans. Jag har en hylla med böcker jag är sugen på att läsa och gick igår kväll till den och valde ut 5-6 stycken att välja mellan. Till slut föll valet på Gregory David Roberts Shantaram, som jag köpte då när den var så på tapeten för en 6-7 år sen, men som jag inte kommit mig för att läsa. Jag måste ha rejält med läsvibb för att ens tänka tanken på att öppna en bok på över 900 sidor. Med liten text... Och utan att trassla in mig i detaljer, kan jag säga att sådan vibb av förklarliga skäl har lyst med sin frånvaro sen 2001.
Häromdagen surfade jag dessutom runt efter nåt nytt schysst pussel (ja, jag har sannolikt någon svag dragning åt det mer autistiska hållet) då jag fått för mig att jag ska ta mig an ett 3000-bitars, lite utmaning. Det blir lite extra utmaning när man tänker att tjejerna, ca 2,5 år och 10 månader, nyfiket kommer at undra vad mamma håller på med timme ut och timme in... 900 sidor bok är nog mer anpassningsbart i verkligheten än 3000 bitar pussel.
So, Bombay, here I come.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar