Ett skepp kommer lastat med tuggummi från OBS-klassen

Vi hade en kille i klassen i mellanstadiet som var mer vild än tam. I högstadiet flyttades han till obs-klassen, som det hette på den tiden. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om det finns något motsvarande och i så fall vad det heter, men då (i mitten av 80-talet) var det snarast en förvaringsklass för det stökigaste eleverna. Klasser om 7-8 personer med en extra lärare. Där fanns de samlade, liksom alla på ett ställe. Lite som på fängelse, kanske?
   Nämnda kille hade en period i sjuan då han fick en vurm för att kasta saker på mig. Lite av varje. Bollar, papperstussar, pennor, suddgummin mm, lite vad som fanns framme löst. Kanon om det dessutom kunde lämna fläckar. Detta innebar inte helt otippat en alldeles kall känsla i magen varje gång jag skulle gå förbi honom. Eftersom han dessutom var ganska pricksäker, var det inte mycket hjälp att gå förbi honom som en i en grupp ens.
   Så en dag när jag kom gående i korridoren förbi dörren in till kapprummet, eller uppehållsrummet som det också kallades, såg jag att han var på väg mot korridoren inne i kapprummet. Jag pilade på så snabbt jag kunde för att hinna därifrån, men han var snabbt framme vid dörren, öppnade den och SVAPP, så fick jag något i huvudet, kastat på mycket kort håll. Kändes som ett suddgummi, nåja, inget nytt under solen.Ett sista försök att rädda stoltheten fick mig att dra in luft i lungorna, sträcka på mig och gå vidare, liksom oberörd. Vaddådå, jag kände inget, var det något eller?
   Jag kom fram till klassrummet och minns att vi skulle ha geografi. Precis när vi skulle gå in, skulle jag dra handen genom håret och kände en stor klump i håret på bakhuvudet. Hm... Fastnade suddgummit han kastade? Konstigt? Så jag kände lite mer noga och jaha... inget suddgummi, utan ett tuggummi. Och mina vänner, det här var på 80-talet. Inget gulligt litet tandvänligt V6 eller så, utan tuggummin på den tiden hette Shake, Jenka och så självklart storsäljaren Hubba Bubba.

Ett styck vältuggat Hubba Bubba satt väl inkladdat i håret strax bakom höger öra. Alla som tuggat Hubba Bubba vet att de är i storleken av en pingisboll.
   Jag började förtvivlat fingra på klumpen och hade under några sekunder fortfarande en positiv tro på att jag skulle kunna pilla ut det. Men jag såg ju inte alls vad jag höll på med, så när fröken kom gick jag fram till henne vid katedern och bad om hjälp att få loss det. Fröken hade samma optimism en kort stund och insåg sen att nej, kommer inte att gå. Hon försökte hålla tonen positiv och förslog saker som att vi kan försöka med is och kanske får vi det att lossna och...
   Jag ville bara bli av med det. "Klipp loss det", sa jag.
   Hon tittade förtvivlat på mig och påminde mig om hur stor mängd hår som faktiskt satt inkladdat i all artificiell jordgubbssmak. Som om jag inte kunde räkna ut det själv. Och hur viktigt är håret och frisyren för en tjej i sjuan, frågar jag dig? Men nu var det så att det inte var nog med förnedringen att någon kastat något på mig, att det var tuggummi och att jag nu totalt skulle sabba frisyren, utan jag stod dessutom just nu vid katedern, längst fram i klassrummet och hade en hel klass som storögt bara stirrade på mig och undrade vad som hänt, några fnissade lite. I blickfånget, i centrum, såklart i ett väldigt utsatt läge... Gud förbjude.
   "Klipp av det" sa jag tappert och svalde hårt för att bli av med klumpen i halsen.  "Det gör inget, jag har så tjockt hår att det nog inte kommer att märkas."
   Fröken läste paniken i rösten och plockade fram saxen, försökte göra skadan så liten som möjligt och klippte resolut av en rejäl omgång hår med sett ljudligt ZIP. Tre decimeter långa lockar inkletade i ett Hubba Bubba landade med ett THUMP i papperskorgen och jag lommade iväg till min plats och tillbringade resten av lektionen med att blinka bort tårarna ur ögonen. De andra tjejerna skulle vara så himla gulliga och stödja, medlidsamma: usch, vem var det som gjorde det, hur kunde han, varför och det kommer snart att växa ut igen (ja, om TVÅ ÅR), du kan ju alltid klippa resten av håret, finns många snygga korta frisyrer... 
   Kunde man inte få krypa in under sin buske och bara självdö ifred? Kunde man inte ens få slicka såren på egen hand, lite undangömd? Helt missriktad uppmärksamhet är värre än ingen uppmärksamhet alls. Låt mig vara...
 
Han hade godheten att göra om samma sak ett par gånger till, sen ledsnade han plötsligt. Som tur är har jag tjockt hår alldeles på riktigt, så det kunde varit värre, men ändå. Läxan gick ju hem: utgå inte från att du får ha din fysiska person ifred. Det är ingen idé att göra sig fin; vem som helst kan komma och sabba det. Var inte rädd om dig själv, ingen poäng när andra inte är det, blir en ganska hopplös kamp. I min brors för mig tre storlekar för stora ärvda (fritt eget val att ta över dem, märk väl) kläder kände jag mig egendomligt naken under dagarna i skolan. Och än idag skulle jag aldrig sätta mig med ryggen åt en större folksamling på en restaurang eller liknande. Kan jag inte sitta med ryggen mot väggen, vill jag inte fika.

Är det konstigt att jag har dålig hållning? Är det konstigt att jag ser Pennywise i spegeln? Är det konstigt att jag nu har avverkat fem och är inne på den sjätte terapeuten utan att lyckas nå fram?
  Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om något av mina barn skulle komma att må som jag gjorde i skolan, kommer jag att ge skolplikten fingret. Hur mycket plikt det än är, har jag en större plikt gentemot mina barn. Om inte skolan är en lämplig miljö för dem, är det mitt ansvar att lösa det på samma sätt som om de hamnat galet utanför skolan. Så jävla enkelt är det.