Tänk vad tiderna förändras ändå. Här sitter jag, en lördag morgon i november, uppe vid ca halv sju och titta på Hitta Nemo (för vilken gång i ordningen?) tillsammans med en förkyld och hostig liten dotter. Och drömmer om hur det var för 10-15 år sen. Hur såg en lördag morgon ut då?
Säg 12 år sen, lite mitt emellan, då undertecknad var 25. Härliga tider, strålande tider. Jag hade jobb, så jag hade ok inkomst att ro runt den hyfsat centrala 2-rumslägenheten med lite mat och nöjen. Pluggade lite extra sådär kvällstid, för att så småningom komma in på översättarutbildningen.
Hur kunde en lördag se ut (ok, kanske i min nu en aning förskönande tillbakablick)? Man låg och sov i lugn och ro fram till.. 10-tiden? När man vaknade upp låg man och drog sig lite, funderade över gårdagen och dagen. Sådär lite lagom. Släntrade upp, kollade lite på TV medan man åt frukost. Då kunde frukosten bestå av 8 skivor delikatesslimpa med 6 skivor gräddost på varje brödskiva med lite varm o'boy att dricka till. Man var ju ung och inte ett kilo smög sig på en. Rent allmänt snygg, för visst är sinnebilden av de unga åren att man passade i allt, och bara var allmänt småsexig sådär mysigt, vad man än gjorde liksom? Eller så struntade man ledigt i frukost hemma då man hade bestäm träff på stan med kompisar för en brunch som sedan skulle följas av lite shopping. Något nytt att ha på sig inför kvällen? Såklart.
Vid 11-tiden släpade man sig in till badrummet för en okulär besiktning av tillståndet. Lite sköna sovtofsar som man ömt sprejade med spray istället för att kamma ut. Hela poängen var ju att se lite... lojt avspänd, oberörd och charmigt nyvaken ut. Vaddå sovtofsar? I mitt living-in-the-moment-liv hann jag inte kamma ut dem. Var så sliten sen igår när jag vaknade imorse vetdu, så för att hinna fick jag bara dra på mig det som låg framme, kolla spegeln hann jag inte med...
Man valde omsorgsfullt något i garderoben som skulle se lagom laid back och casual ut., skippade medvetet smink eftersom den härligt avspända looken byggde på en imaginär tidsbrist. Så på med solbrillorna istället och iväg ut. En snabb koll i spegeln i hissen gav vid handen att tja, inte så illa ändå, bönan. The world is your oyster. Sådär lite skönt sexig och snygg, naturligt och obesvärat. Young, free and independent, care free.
En fika på stan med polarna och sen en sväng i stadens affärer och nån timme extra för att sitta någonstans och titta på folk.
Hem igen för att göra sig iordning för kvällen. Dags att gå på lokal, lägga en sula på parketten, svaja de lurviga. En noggrann dusch med epilering, rakning, putsning, fixning. Och en timme framför garderoben medan man vuxet drog i sig något glas vin för att hamna i stämning. Åh, vad ska jag ha på mig? Så jobbigt det är när alla kläder sitter som helgjutna på en ung och spänstig kropp...
Japp, fram vid 7-tiden bar kosan hem till någon kompis för lite schysst förfest och häng innan det var dags för lokal.
Ja, typ nåt sånt liksom änna. En härlig lördag. Avslutet på kvällen behöver vi inte gå in på i detalj i detta läge, då de oftast var mer flop än flip, men strunt samma. Ungdomens hopp lyste ändå som en ledstjärna över tillvaron. Och man släntrar hem vid 3-tiden på morgonen, varvar ner med en macka framför TV:n och sover i lugn och ro till fram på middagen dagen efter. Träffar polarna på stan för en brunch och pratar om gårdagen...
Vad är en lördag idag, vid den bittra åldern 37? Man vaknar till vid halv sju av en hostande och glödhet 2-åring. Man upptäcker att man ligger farligt när kanten på sängen, på väg att trilla i golvet eftersom hela sängen är full av barn som vill mysa. Blöjor som luktar kiss. Mmmm...
För att det andra barnet inte ska väckas, går man så upp med det hostande barnet. Glider mer död än levande ner i soffan framför Hitta Nemo när man väl startat igång hjärnan så man får på TV och allt annat maskineri som behövs för att hitta fram till rätt film. Eftersom man sett den så många gånger halvsover man sig igenom en stund innan det blir dags för frukost. Då väcker man sonen eftersom han ska iväg på handbollsträning och på vägen till hans rum läser man lite sexigt av elen (mer sexigt än så blir det sällan nuförtiden, av alla skäl i boken, sen isoleringen har förbrukningen förresten minskat med ca 40 %, häftigt va, mmm, inte så jävla avspänt young, free and independent eller care free alls längre). Frukost till en hel familj, mackor till den store, gröt till de två små, ägg och bacon till mamman och pappan. Att man kastar sig ut genom dörren osminkad och iklädd sina sovtofsar är i detta läge ett sätt att överleva, inte ett medvetet modemässigt faux pas. Kläderna man har på sig är desamma som på jobbet igår efter att man tagit en snabb sniff i armhålorna på tröjan för att kolla att de inte luktar skunk. För mycket i alla fall. Går man på gårdagens omdöme behöver man inte öppna garderoben och leta efter ännu en uppsättning kläder som inte heller passar. Fläckar av gröt och snor utgör ett diskret batik-mönster på tröjan. Har man lite extra tid över kladdar man på lite mascara, så slipper man i alla fall skrämma skiten ur de andra föräldrarna med att se ut som en zombie.
Man hejar på och tjoar och tjimmar sig igenom en träning och wordfeudar lite mellan varven innan det är dags att åka hem igen. Lunch, mat, mat, mat hela tiden. Hade behövt duscha, men hinner inte eftersom mannen måste iväg på en grej och den minsta blir livrädd och skriker sig svettig när man stänger till duschkabinen. Det är liksom inte värt besväret, tyvärr älskade make, du får ha en mindre fräsch hustru idag...
Tvätta, plocka undan små leksaker man skadar fötterna på, sovpromenad med de två små och sen är det dags för middag. Mat igen och igen och igen.
Vid 7-tiden börjar dagens sista kamp: att få de små i säng. Badas, matas, fixas, bråkas och hit och dit tills de somnar vid 8-tiden.
Kvar sitter man framför TV:n, slutkörd och halvsover, iklädd mysbyxor med fler fläckar än man kan räkna till för det är, handen på hjärtat, det enda plagg man äger som egentligen passar. Man dricker ett glas vin, somnar som en stock och sen börjar allt om igen vid halv sju på söndagen. Fast då läser jag inte av elen, en gång i veckan får räcka.
Livet är underbart och jag precis lyckats smita undan en timme av Hitta Nemo, men nu vill den snoriga och deppiga dottern att jag kommer och håller henne sällskap. -När vet man att de är redo? -Det vet man egentligen aldrig, men när de vet, så vet man, vet du...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar