Ja, well. Så var det dags för månadens invägning. Som blev ett magplask denna gång. Jag har inte rört mig ett enda gram nedåt senaste månaden. Vågen är inte helt tillförlitlig, kan visa lite olika om man väger sig ett par gånger, upp och ner med nåt halvkilo. Så antingen är jag kvar på exakt samma som förr månaden eller så har jag till och med gått upp något halvkilo. Det är deppigt.
Runt mig är det fler som kör på lchf. Alla med framgång om än något varierande. Min bror, största framgångssagan, har gått ner 12 kilo på ett halvår. Men då tränar han som en tok också, så det ska väl spela in tycker man. Hans barn är större än mina, så han har väl lite mer möjlighet att komma iväg på träning.
Maken har gått ner ca 5 kilo på dessa 4 månader, inte mycket, inte fort, men en stadig och konsekvent trend neråt. 1-1,5 kilo per månad, vilket jag tycker är en lagom takt.
Även mamma testar det och har också nått framgång, hon som provat precis allting annars.
Men jag då... Nehej, tydligen inte. På 4 månader har jag rört mig 1,5 kilo sen start. Det kunde lika gärna vara en avvikelse som kommit ändå, bara av att man varit sjuk eller så.
Förra månaden var jag så glad, då jag hade gått ner ca 2 kilo från månaden innan (då jag gått upp något under vår semesterresa då det var svårt att hålla efter lchf eftersom det inte fanns kött som jag kunde äta) och allt kändes bra och hoppfullt. Jag är trogen konceptet, slarvar/gör ett medvetet avsteg kanske 2 ggr/månad. Och nu då, nästan 5 veckor senare, inte ett gram, snarare uppåt i så fall.
Jag lyckas inte.
Det gör mig ledsen och det självförtroende jag försökt mana fram byggde mer på hopp om resultat och den lilla seger jag sist åstadkommit än jag trodde. Nu är jag precis lika mycket den tjocka äckliga kossan som jag var i somras, med enda skillnad att jag då åt vad som helst.
Fördelar med lchf:
Det går mycket snabbare att handla, inköpslistan är kortare och turen inne på Ica är över på halva tiden.
Vi har mycket mer plats i skafferi och kylskåp; där man innan knappt hittade någonting och fick leta sig galen dagligen.
Jag tänker inte på mat lika mycket längre. Det är lätt att veta vad man ska äta och hålla sig till det och jag är generellt mätt och varm på ett annat sätt än tidigare.
Jag har inte dåligt samvete kring mat längre.
Fördelarna väger fortfarande tyngre än bristfällig viktnedgång (ordvits inc.) ett tag till. Jag hade vägt samma ändå, på annan mat, för det verkar inte hända något alls. Så då är det väl skit samma.
Jag håller tummarna för att de runt omkring mig som lyckas fortsätter så de når sina mål. Själv kan jag lika gärna dränka mig i floden efter helgerna. Och orsaken till att jag väntar till efter helgerna är för att jag ska vara ledig mycket och det gillar jag. Lagom till att vårterminen drar igång, kan jag tänka mig att tacka för fisken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar