För ett tag sen kunde jag nöjsamt berätta om mitt kontinuerligt pågående arbete med sonens populärkulturella skolning. Det skänker mig mycken glädjen att nu kunna berätta om nästa steg i denna fortbildning.
För några veckor sedan fattade sonen intresse för det eminenta, stilbildande och banbrytande elektroexperimentella tyska bandet Kraftwerk. Den här veckan har han nu fått upp ögonen för något som ligger ack så nära, men ändå en bit ifrån, nämligen den schweiziska duon Yello. I bilen häromdagen avnjöts Vicious Games, då sonen storögt undrade vad detta var för något fantastiskt bra. I denna skolning anser jag det självklart att det ingår en viss språk- och kulturbildning i övrigt. Vid frågan "Vad sjunger de om mamma?" tog jag givet tillfället i akt att gå in på relationsproblematik, allting om att relationer mellan människor som älskar varandra otippat ofta handlar om makt och att det därmed innehåller ett visst element av maktspel mellan den ingående parterna och att musikstycket i fråga berör detta ämne. Barn ska tuktas i tid. Sonen är 8 år gammal, självklart är han mogen för detta invecklade resonemang.
Senare samma dag när vi hade lite mer tid på oss, bläddrade sonen vidare i min iPod och vi hann lyssna igenom The Race, Pinball cha cha (everything is claro que si), Rubberbandman och slutligen den storslagna, den nödvändiga vid test för inköp av nya högtalare: Blender från Baby. Sonen fnissade förtjust vid de olika ljuden som låter som allt från bilar som kör förbi, till ljudliga läten av typen gasavgång via luftstrupen.
Jag är mycket nöjd med denna skolning så långt; det bådar gott inför framtiden. Enstaka avstickare såsom Crazy Frog och Eric Saade får man se som bevis på ungdomens eviga behov av att prova på nya saker, att skaffa sig erfarenhet för att sedan inse vad som leder framåt i livet och backa undan från den typen av förkastligt beteende. Kraftwerk och Yello, där har vi redan rönt stor framgång. Jag undrar nyfiket vad som kan tänkas komma härnäst i denna positiva utveckling.
Efter att ha lämnat av sonen vid läroverket i morse avnjöt jag i ensamhet en betydande del av mina egna favoriter bland Yellos diskotek. Lagom till att jag rullade in på uppfarten vid min arbetsplats klingade de sista tonerna av Rhythm Divine, där Shirley Bassey med självklar stämma levererar ett plågat kärleksbudskap. Utan ett hårstrå vilande åt rätt håll på min bleka lekamen klev jag vemodigt ur bilen och gick in för att påbörja dagens dagsverke. Tänk om man kunde göra allt man gör i sitt arbetsliv lika bra som hon kan sjunga. Du milde, för den kvinnan vet hur ett par stämband ska trakteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar