Shoppingångest

Idag har jag varit vän med Anders Borg och de andra. Jag har konsumerat. De gillar sånt. Jag har varit en lydig medborgare och gjort slut på pengar, hållit hjulen snurrande.
   Det som är lite nytt dock, är att jag i princip bara handlat till mig själv. Såhär i juletider kunde man tro att jag varit ordentlig och ute i tid med julklappar till andra, men icke. Jag har shoppat bara till mig. Efter en kall kväll på Liseberg igår gjorde sig min skosituation ordentligt påmind. Jag har inte köpt nya vinterskor på 6 år (om det stoppar) och då menar jag såna riktiga vinterskor med bra grepp och rejält med foder. Lite som en snowboardpjäxa, kan man tänka sig. Så det behövdes. Att stå och vänta nån minut var femte meter på en nyfiken tvååring brukar innebära en vederstygglig kyla som smyger sig på underifrån. En trevlig skoförsäljare och 999 kronor senare klev jag stolt ut ur affären med att per rejäla Salomon-kängor.
   Jag älgade vidare till Kicks. Såsom varandes zombie behöver jag sminka över de värsta skräckfilmseffekterna såhär vintertid och jag brukar göra ett årligt inköp i samband med rabattkuponger som brukar dimpa ner i brevlådan påpassligt lagom till jul. Fler hundralappar än jag vill kännas vid senare klev jag stolt ut även från denna affär.
   En snabb sväng i de barnklädesaffärer som inte finns representerade på den lokala orten där jag bor riktade jag stegen tillbaka till bilen.
   Och det är då den kommer smygande. Ångesten. Illamåendet.
   Var det verkligen nödvändigt? Vi är snart framme i mitten av december, är det verkligen nödvändigt med nya vinterskor nu? Jag kunde gott ha väntat till rean och handlat då istället. Halva priset kanske. Till dess klarar jag mig absolut med mina gamla, även om de är så gamla att gummit stelnat och de är hala som skridskor... Vid närmare eftertanke behöver jag nog inte nya denna säsong alls - det brukar inte vara så många dagar det är sådär superkallt... Det väger upp lite med att jag inte kommer köpa någon ny vinterjacka. Min nuvarande är från 2005, den är ju nästan sprillans.
   Och sminket... Ja, ärligt talat, vem tror jag att jag kan lura? Hjälper det verkligen att lägga pengar på det, är inte det pärlor för svin?
   Och vi som behöver byta ut diskbänken hemma, blandaren läcker och...
 
Medan jag tar trappan upp till rätt våning i p-huset sätter illamåendet in. Ska jag gå och lämna tillbaka alltihop? Det är nog lika bra. Pengar i sjön. Det här var onödigt. Jag som redan handlat en del nya kläder under hösten eftersom alla mina gamla varit för små. Banta istället kvinna, det hade varit billigare.
   Jag vet hur det kommer att bli. De nya skorna kommer att ligga kvar några veckor i kartongen och sen bli styvmoderligt behandlade ytterligare några veckor på skohyllan innan jag ens klipper bort prislappen. Med lite tur kommer jag använda dem första gången innan januari är slut, men don't bet on it.
   Och sminket då? Ja, verkligheten kommer ikapp en dyster tisdag morgon då en blick i spegeln kommer att få mig att inse att det inte är mycket att göra åt saken. Det är ju trots allt smink, inte en trollstav. Och en del av det kommer kanske aldrig att lämna sina kartonger och om några år slänger jag dem vemodigt med tanke om att: Oj, vad gammalt detta hunnit bli, ska nog slänga det. Nästa gång jag köper sånt här ska jag använda det direkt istället, fortfarande snygg färg på den där... För det är så jag har sagt till mig själv de senaste tio åren eller mer. Och ja, då har det verkligen varit pengar i sjön, eller hur.

Men förhoppningen om att jag kanske denna gång tycker att jag faktiskt är värd att slippa frysa om fötterna när jag är ute med långsamt gående barn och att sminket kanske ändå åstadkommer en förändring åt det piggare, överlevde denna gång och alla påsar fick åka med hem. Sen får vi se vad som händer.